tisdag, april 24

ROCKABILLY-ALFABETET: I-Q

av Peter Sjöblom

BENNY INGRAM: ”Jello Sal” (Bandera, 1958)

Efter att Elvis värvat The Jordanaires blev det mer populärt att använda sig av bakgrundssångare, om man nu inte bara var en hemmapulare vars enda instrumentala tillgångar bestod av ens närmaste tveksamt begåvade kompisar och hönorna ute på gården. Tyvärr gjorde den uppbackande kören mer skada än nytta och dämpade kraften i en bra låt, men i fallet ”Jello Sal” kunde den inte matta Chicago-rockaren Benny Ingrams iver. Den smittar av sig på de andra och framför allt trummisen verkar riktigt uppspelt och driver på låten tills den nästan bubblar över. Det låter som att bandet inte ville sluta spela; hade låten inte tonats ner på sitt bryska femtiotalsvis hade den troligen varit dubbelt så lång av ren spelglädje. Ingram gjorde flera singlar, bland annat ”Eloping” under namnet Benny England och som har nästan samma medryckande entusiasm som ”Jello Sal”.

DON JOHNSTON: ”The Whipmaster” (Algonquin, 1957)

Don Johnston har jag redan nämnt som mannen bakom originalet till Ric Carteys ”Born to Love One Woman” (se bokstaven C). Johnston gjorde ett knippe singlar för både små och stora skivbolag, men den märkligaste är nog ”The Whipmaster”. Den låter kanske lite fånig med sin ärtiga boom-chicka-boom-kör men hela låten är dränkt i ett studs-eko som effektivt leder låten rätt. Dessutom har Djävulen en huvudroll i låten och det är – som vi såg redan med Freddie & The Hitch-Hikers ”Sinners” (se F) – enbart av ond godo. Till skillnad från många andra som prövade fyrtiofemvarvslyckan på femtiotalet försvann inte Don Johnston bara ut i det stora ingentinget. Inte nog med att han skrev en serie låtar åt Elvis på sextiotalet, under namnet Bob Johnston blev han världsberömd producent åt bland andra Bob Dylan, Simon & Garfunkel, The Byrds och Johnny Cash!

BAKER KNIGHT & THE KNIGHTMARES: ”Bring My Cadillac Back” (Kit, 1956)

Tonåringen blev den nya befolkningsgruppen på femtiotalet efter att de unga dessförinnan hade fått gå direkt från att vara små barn till att bli små vuxna. Tonåringen fick både en identitet och fickan full med klöver vilket ovillkorligen betydde en aldrig tidigare skådad adolescent självständighet. Och någon bättre symbol för denna autonomitet än bilen fanns inte. Och ingen bil kunde få töserna att dåna lika säkert och de kyliga killarna att flämta lika imponerat som en Cadillac. Nåde den som olovligen tordes fingra på fenorna och kromet! Så för Baker Knight var det hårda bud när tösen försvann och tog vrålåket med sig på en av de otaliga singlar han gjorde fram till och med mitten av sextiotalet. ”Bring My Cadillac Back” är ett typexempel på hur suddiga genregränserna kan vara. Den är lika mycket rockabilly som latininspirerad rhythm & blues – notera det honkande saxsolot – och stilarna blandas ihop till ett smittande sväng. Knight hade inte bara en tilltagen sångarkarriär utan skrev också låtar till andra. Det är hans namn som står intill ”Lonesome Town”, Ricky Nelsons ballad med sorgkant, och ”The Wonder of You” som inspirerade Elvis till en av hans mer vidlyftiga sångprestationer. Men som alla vet är framgångar inget vaccin mot bekymmer. När Baker Knight dog 2005 hade han levt sina sista årtionden mer eller mindre isolerad på grund av torgskräck och kroniskt trötthetssyndrom.

BOB LUMAN: ”Red Hot” (Imperial, 1957)

”Red Hot” spelades in flera gånger redan på femtiotalet. Först av låtens upphovsman Billy ”The Kid” Emerson för Sun Records 1955. Ett par år senare gav Billy Lee Riley ut sin version på samma bolag. Bara en månad senare kom Bob Lumans inspelning, utgiven av Imperial och helt uppenbart grundad på Rileys version. Ändå skiljer de sig åt en del. Rileys gav den ett lite släpande sug medan Luman hellre öste på. Svårt att säga vem av dem som gör låten bäst. Riley låter mer självsäker, nästan skrytsam, medan Luman verkar mer lättretlig, redo att häva sig ur stolen med högernäven vevande i luften. Vilket är lite förvånande eftersom Luman egentligen var mer av en countryboppare än Riley som stod närmare bluesen. Luman blev med tiden Las Vegas-underhållare men bodde i Nashville där han blott 41 år gammal dog i lunginflammation i slutet av sjuttiotalet.

MUSICAL LINN TWINS: ”Rockin’ Out the Blues (Blue Feather, 1958)

Tvillingarna Traverse och Carroll Linn låter helt rubbade. De kom från Kalifornien och gav ut åtminstone tre singlar, allihop på vad jag antar var deras eget bolag Blue Feather. Den andra av dem är en julsingel och till den sista strök de, förmodligen utan att någon protesterade, ordet ”musical” ur namnet. På den enda bilden jag sett av dem poserar de på vad som verkar vara ett nöjesfält i – givetvis identiska – schejkliknande kläder. Vilken av låtarna man väljer från deras besynnerliga förstlingsverk är egalt. ”Rockin’ Out the Blues” och ”Indian Rock” är precis lika krökta. Det låter som att de vrider sig i paroxysmer kring sin egen axel i ett försök att hitta takten och på kuppen uppfinner de en alldeles egen som i all sin orimlighet låter helt rimlig. Eller som entusiasterna på Norton Records beskrev singeln när de gav ut Linn-brödernas mästerverk på nytt: ”Essential mind-manglin’ maulers – sing along if you dare!” Eller, med ett annat Norton-citat:”The Musical Linn Twins know where it’s at”.

NERVOUS NORVUS: ”The Fang” (Dot, 1956)

Man behöver inte gräva sig fram genom femtiotalsmusikens undervegetation med entusiasmens spade och nyfikenhetens hacka särskilt för att stöta på någon av alla så kallade novelty-låtar. Sådana som ville utmärka sig med en gimmick, till exempel en knäpp text eller knasiga ljudeffekter. De är visserligen av ett senare datum men Trashmens ”Surfin’ Bird” och ”They’re Coming to Take Me Away, Ha-haaa!” med Napoleon XIV är två typiska novelty-låtar. Femtiotalets kuriosakung måste Nervous Norvus ha varit, hits som han fick med knäppislåtar som ”Transfusion” och ”Ape Call”. Tredje singeln ”The Fang” blev däremot inte någon större framgång och skivbolaget Dot petade honom snabbt ur utgivningsplanerna. Jimmy Drake som han egentligen hette gjorde vad han kunde för att hålla liv i karriären, men förvisad till obetydliga skivbolag lyckades han inte nå ut till lika många lyssnare som tidigare. Han hankade sig fram genom att spela in demos åt låtskrivare som hoppades kunna ro iland ett förläggarkontrakt med hjälp av Drakes inspelningar. Han satte in frejdigt formulerade annonser i tidningarna där han erbjöd sina tjänster, men i början av sextiotalet blev hans rudimentära marknadsföring av sig själv allt glesare, och till sist upphörde den helt och hållet. Vad som egentligen hände honom är oklart men allting tyder på att hans liv gick utför. Det cirkulerar motstridiga historier om honom; det finns ingen anledning att spä på myten genom att upprepa dem, men troligt är att han söp ner sig. 1968 dog han, 56 år gammal, av skrumplever. Hans kropp donerades till anatomiska institutionen vid University of California.

LARRY O’KEEFE: ”Love’s Dream” (Freedom, 1959)

Larry O’Keefe är knappast någon betydelsefull artist. Han gjorde bara ett par mediokra singlar kring femtiotalets slut, och han skulle inte ha varit med här om det inte vore för ”Love’s Dream”. Det är en osalig ballad som med sin utomjordiska tidstypiskt thereminliknande kvinnostämma tillsammans med skrittande bongotrummor tydligt skjuter låten i exotica-riktning. Vem Larry O’Keefe var eller vart han tog vägen har jag ingen om och egentligen bryr jag mig inte om det heller, men jag är glad att han i alla fall hann med att spela in den här låten.

ALLEN PAGE: ”She’s the One That’s Got It” (Moon, 1958)

Det är egentligen dött lopp mellan den förebådande balladen ”Sugar Tree”, den skronkiga ”Dateless Night” och den oskrubbade ”She’s the One That’s Got It” men mitt val föll på den sistnämnda. Allen Page kom från Florida men den ojämna handfull singlar han gjorde släpptes av Memphis-bolaget Moon Records (som för övrigt drevs av Cordell Jackson som blev känd i Sverige på åttiotalet som ”tanten med elgitarren” genom teveprogrammet Nattsudd). 1963 genomgick Page en omvändelse och bytte rock’n’rollens syndighet mot ett liv som kringresande evangelist och helbrägdagörare. Som countrypredikant gav han ut åtminstone en egenbekostad EP med fyra låtar. Flera har gjort covers på hans okristliga låtar – bland beundrarna märks Alex Chilton, Tav Falco och The Nomads.

Q

Cirkulera! Här finns inget att se!

FORTSÄTT

Inledning   A-H   I-Q   R-Z   Avslutning