tisdag, april 24

ROCKABILLY-ALFABETET: AVSLUTNING

av Peter Sjöblom

När jag började lyssna på rockabilly som ett direkt resultat av Stray Cats genombrott i början av åttiotalet var det inte lika lätt att få tag i den gamla musiken som det är nu i vår internetbaserade tid. Som många andra var jag hänvisad till kompisars skivsamlingar och det man råkade hitta på skivbörsar och hos de mer alerta skivaffärerna. Det var alltså rätt mycket slumpen som avgjorde vad jag fick tag på. Idag är läget annorlunda – det finns allt från kompletta utgåvor med de kändaste artisterna till myriader av blandplattor med olika inriktning. En del koncentrerar sig på det allra mest svåråtkomliga vilket ofta också innebär den skramligaste, trasigaste och bästa rockabillyn, medan andra i sin tur fokuserar på enskilda skivbolag med en extensiv rockabilly-katalog. Det finns enstaka volymer och det finns långa, långa skivserier. Det finns påkostade praktverk och enkla budgetutgåvor. Det är en djungel som är lätt att gå vilse i. Men är inte det en del av tjusningen? Någonstans där mitt inne i virrvarret kan det gömma sig den bästa låt man har hört i hela sitt liv och det gör det ibland tröstlösa letande värt det. I det avseendet är det ingen som helst skillnad på rockabillyn och bluesen, soulen, countryn eller vilken musik som helst som innerst inne handlar om livet.

Samlingsplattor med diverse artister är oundvikliga om man vill gå lite mer på djupet eftersom rockabilly är typisk singelmusik. Många av artisterna fick aldrig chansen att spela in så pass mycket att det räcker att fylla en hel skiva i eget namn. Det krävdes oftast en Presley, Vincent eller Cochran för att ett skivbolag skulle tordas satsa på en LP-lansering i en tid när LP:n fortfarande var ett relativt oprövat format. Ibland valde man ett mellanting mellan singeln och fullängdaren: tiotummaren. Min absoluta rockabillyfavorit, Elvis inräknad, är just en sådan: Johnny Burnette & The Rock’n’Roll Trios självbetitlade platta från 1956. Få skivor kan ingjuta lika mycket livslust i mig som den! Burnette hickar fram sina huggtandade låtar, det spottar och fräser sprucket om den helt fantastiske gitarristen Paul Burlisons instrument, beatet är stenhårt och svängigt och understött av ljudet från ståbassträngarna som snärtar mot greppbrädan. Än idag låter skivan farlig. Subversiv. Nästan revolutionär. Undra på att mer konservativt lagda samhällsmedborgare ville förbjuda den här musiken när den var ny!

Det är inte svårt att hitta fullt adekvata greatest hits-liknande plattor med de stora artisterna – Allmusic är ofta en bra guide vad det gäller sådana. Beträffande samlingsplattor med diverse artister är just den sortens skivbolagsexposéer jag nämnde ovan en hyggligt framkomlig väg. Man bör dock komma ihåg att även om innehållet på de skivorna ofta är väldigt bra så lämnar ljudet emellanåt mycket övrigt att önska, och inte bara på grund av en ibland begränsad inspelningsbudget. Ett exempel är lågprisbolaget One Day som har gett ut ett flertal separata volymer med rockabilly från exempelvis Chess, Dot, Mercury, Imperial, King, RCA, Capitol och Columbia men där ljudet tyvärr bekymmersamt ofta är helt sönderkomprimerat vilket gör skivorna i princip olyssningsbara. Att studera återutgivningsbolagens hemsidor är annars en användbar metod. Tyskarna Buffalo Bop har nagelfarit så gott som hela femtiotalsrocken och genom åren gett ut hundratals skivor i olika format, och landsmännen bakom marknadens slagskepp Bear Family är också en källa till inspiration. Kolla även engelska Ace. Amerikanska Norton Records är verkliga konnässörer med inriktning på rotmusikens skräpigare sida. Den drivande kraften bakom Norton är Miriam Linna som förutom sin blixtrande passion för och encyklopediska kunskap om den obskyra rockhistorien är musiker själv. Hon har trummat i band som Cramps, Zantees och A-Bones och detta leder oss nästa punkt.

Personligen är jag inte särskilt intresserad av revival-rockabilly. Även om många band är otroligt drivna känns musiken ofta lite reducerad och stiliserad. Men det finns ett par undantag och det starkast lysande är just The Cramps. De är visserligen för personliga och mångfacetterade för att låta sig definieras som revival-rockabilly men inget annat band har i efterhand fångat rockabillyns själva essens lika triumfatoriskt framgångsrikt som dem. Deras skivor är rena uppslagsverken över bortglömd skrotmusik. Letar man upp originalen till de låtar som de lånade till sin egen repertoar kan man vara helt övertygad om att man hamnar rätt. Inte oväntat har det flera gånger sammanställts skivor som kartlägger bandets rötter och på nätet florerar exempelvis det sjutton volymer stora fan-kompilatet ”Lux & Ivy’s Favorites” som samlar ihop alla de låtar som dels Cramps gjorde covers på och dels som gruppens förgrundsgestalter Lux Interior och Poison Ivy Roschach någon gång nämnde under intervjuer. Detta ambitiösa projekt har gett upphov till ett antal inofficiella skivutgåvor men de ursprungliga ”Lux & Ivy’s Favorites” finns att streama gratis på nätet.

Men att hitta höjdpunkterna kräver ändå en viss uthållighet och jag inser att alla inte har den. Så för att underlätta för den som av fullt begripliga skäl inte orkar google-vaska efter guldkornen vill jag avslutningsvis lämna mitt eget bidrag till kompilatkulturen. Nedan hittar ni en hundra låtar lång Spotify-lista med rockabilly men som också tar sig ett par rock’n’roll-, surf- och lätt exotiska hållet friheter. Go cat, go!

Inledning   A-H   I-Q   R-Z   Avslutning