lördag, februari 24

ROCKABILLY-ALFABETET: A-H

av Peter Sjöblom

BILL ALLEN & THE BACKBEATS: ”Please Give Me Something” (Imperial, 1958)

Bill Allen lär ha varit ett stort fan av Burl Ives, mannen som gjorde karriär med vattenkammade inspelningar av gamla folksånger. Lyckligtvis lade sig Allen till med ett mindre inställsamt uttryck. Som ung drog han in pengar på att servera läsk och tvätta bilar, och på fritiden spelade han som så många andra amerikanska grabbar baseball och fotboll. Ibland läste han till och med sina läxor. Med tiden startade ett amatörband och lyckade ta sig in på det lokala, sunkiga biker-haket där det arrangerades en talangtävling. Om bandet vann förstaprisets tio dollar är oklart, men gruppen fick i alla fall ett visst rykte om sig som live-band. 1957 gav Allen ut sin första singel, men det är med den andra sjutummaren han skrivit in sig i historien. Men ”Please Give Me Something” kom till mer eller mindre av nödtvång. Allen och hans gäng behövde en låt att sätta på andra sidan till countrylåten ”Since I Have You”, skrev snabbt ihop ”Please Give Me Something” och satte den på första tagningen med ett beat lika stadigt som ett hundrafemtio tons ånglok. I en handvändning hade de gjort en av de bästa rockabilly-låtarna någonsin. Kanske till och med en av de bästa rocklåtarna överhuvudtaget. Flera har gjort en cover på den men ingen har kommit i närheten av det formidabla originalet.

CRAIG BROWN: ”Cell Walls” (United Artists, 1960)

De renlärigaste protesterar kanske mot ”Cell Walls” då den inte är en ”typisk” rockabilly-låt. Men som jag konstaterade redan i inledningen har rockabillyn beröringsytor åt så många håll att det vore synd att begränsa den med snäva kriterier. Vem Craig Brown är eller var vet jag inte. Såvitt jag känner till gjorde han bara två singlar med ett par års mellanrum, där den ena innehåller just denna ödesmättade mordballad. Baksidan på singeln är inte heller så dum, den instrumentala country-exotican ”Sahib”.

RIC CARTEY: ”Born to Love One Woman” (RCA Victor, 1958)

Det här är en cover på en låt som Don Johnston spelade in året innan Ric Cartey gav sig på den. Det gjorde Cartey rätt i. Han rev ner låten till grunden och byggde upp den på nytt och ersatte originalets struttighet med en sexuell rastlöshet som får titeln att låta som en häradsbetäckares genomskinliga lögn. Vilka amorösa framgångar Cartey själv hade har jag ingen aning om, men han led i alla fall ingen brist på pengar. Stod medkompositör till den svåracceptabelt jolmiga men ytterst framgångsrika countryballaden ”Young Love” drog han in gott om royalties som genom smart planering garanterade honom en behaglig och lättjefull ålderdom.

DAVE ”DIDDLE” DAY: ”Blue Moon Baby” (Fee Bee, 1957)

David Fatalsky gjorde i slutet av femtiotalet och under blandade pseudonymer en handfull singlar vars A-sidor alla hade en skum skruv. Debut gjorde han som Dave ”Diddle” Day med ”Blue Moon Baby”, en låt vars bakvända beat och kandelaber- orgel ger låten en oemotståndlig exploitation-vibb. Den är ett utmärkt exempel på den rockabilly som passade in som en perfekt utsågad bit i det populärkulturspussel där dåtidens budgetlösa skräckfilmer var en annan del. Men Fatalskys karriär tog aldrig riktigt fart. Sista singeln kom 1963 men sedan blev det tyst om honom. På åttiotalet plockade The Cramps upp ”Blue Moon Baby” – helt rimligt med tanke på hur den låter.

ROY ESTRADA & THE ROCKETEERS: ”Jungle Dreams, Part 2” (King, 1960)

Roy Estradas karriär är minst sagt anmärkningsvärd. Han var en av dem som startade det minutiöst svängande Little Feat tillsammans med Lowell George, han spelade en period i Captain Beefhearts Magic Band, och har ryckt in som studiomusiker bakom bland andra Ry Cooder och Van Dyke Parks. Mest känd är han dock som medmusiker till Frank Zappa. Men redan 1960 gjorde han denna singel som vältrar sig i samma djungelkitsch som många andra låtar (och filmer) gjorde vid ungefär samma tid – jämför exempelvis Kip Tylers ”Jungle Hop” och Cadets doo wop-klassiker ”Stranded in the Jungle”. Så här sextio år senare kan alltihop förstås låta väldigt stereotypt och kolonialt nedlåtande men man får försöka lyssna förbi ens egen mer finjusterade moral. Tyvärr hade Estrada betydligt allvarligare problem med moralen än så – för bara några år sedan dömdes han till tjugofem års fängelse utan möjlighet till frigivning för upprepade sexövergrepp på en minderårig flicka i släkten. Genomvidrigt givetvis och han kan gott sitta och skrumpna ihjäl i sin egen avskyvärdhet, men som alltid måste man hålla isär artisten och privatpersonen om man inte vill sno in sig i ett nät av omöjliga ställningstaganden.

FREDDIE & THE HITCH-HIKERS: ”Sinners” (Band Box, 1961)

Freddie & The Hitch-Hikers var ett Denver-band som liksom många andra förhoppningsfulla artister bara fick gör en enda singel som tiden snabbt förträngde. Vi får vara tacksamma för alla de oförtröttliga eldsjälar gång på gång bestämmer sig för att gräva upp varenda stycke vinyl från en viss epok och presentera fynden på nytt genom samlingsplattor och vilka andra kanaler som numer står till buds, som de gjorde med Freddie & The Hitch-Hikers guldklimp till låt. Särskilt intressant är att den är en av de första rocklåtarna där man använde en theremin, långt innan Beach Boys förde upp det spöklikt isande ljudet på hitnivå med ”Good Vibrations”. Att den dessutom varnar för vart förtappelsens väg leder – raka vägen ner till Hin Onde – gör den naturligtvis inte sämre. Särskilt inte som den bara genom hur den låter bekräftar att det svänger mer om avgrunden än om himmelriket. Varför någon skulle vilja välja rättfärdighetens väg efter att ha hört ”Sinners” kan jag bara inte begripa.

JOYCE GREEN: ”Black Cadillac” (Vaden, 1959)

Det är ont om damer i detta alfabet men det är inget val utan en spegling av dåtidens anda. Bortom den oförliknelige Wanda Jackson finns det inte så väldigt många att välja på. Försök har givetvis gjorts att beskriva rockabillyn ur kvinnornas perspektiv men frågan är om ens någon har lyckats göra det utan att skarva i rejält med en mer renodlad hillbilly. Lyckligtvis finns Joyce Green men som tyvärr bara gjorde en enda kaxigt gungande singel. Det borde ha blivit fler då hon ägnade mycket tid åt musiken, redan som barn. Hon sjöng i kyrkan, vann flera talangtävlingar och uppträdde ofta i lokalradion hemma i Arkansas. Som ett resultat av att singeln gavs ut fick hon följa med på en paketturné där Carl Perkins var toppnamnet. Men de välförtjänta framgångarna uteblev och besviken drog hon sig tillbaka för att musicera privat i hemmet. På sjuttiotalet lämnade hon musiken helt efter att ha gjort några enstaka nya inspelningar. Som i den typiska orättvisans namn senare förstördes i en brand…

RAY HARRIS: ”Come on Little Mama” (Sun, 1956)

Ray Harris föddes i en liten Mississippi-håla och fick sin musikaliska skolning genom radion som ständigt stod inrattad på countryprogrammet Grand Ol’ Oprys våglängd. I tjugofemårsåldern flyttade han till Memphis och började jobba natt i Firestones däckfabrik tillsammans med Elvis basist Bill Black. Black föreslog att Harris skulle titta förbi Sun-studion när han fick möjlighet vilket han fick, av en händelse samma dag som Elvis höll på att spela in ”Good Rockin’ Tonight”. Harris tänkte att det där som Elvis höll på med kunde han göra lika bra själv. Och efter att ha blivit avvisad av ett par andra Memphis-bolag gav Sun till sist ut ”Come on Little Mama”. Billboard tyckte att skivan lät ”farlig” och man kan förstå varför. Elvis kanske uppfattades som hot mot anständigheten i början men han hade en förfining som ”Come on Little Mama” definitivt saknar. Harris låter riktigt oborstad, som en ännu vildare variant av en annan Sun-artist, Sonny Burgess. Låten darrar som en påfrestad muskel, som om den försökte hålla tillbaka någon undertryckt rå drift som man inte fick tala om offentligt. Kompet är snärtigt och gitarren hugger efter blod. Den grovkorniga ”Come on Little Mama” har med tiden kommit att räknas som en av de låtar som bäst definierar den tidiga rockabillyn. Gott så. Rätt ska ju ändå vara rätt.

FORTSÄTT

Inledning   A-H   I-Q   R-Z   Avslutning