av Peter Sjöblom
JOAH VALLEY
”Beatle Songs from Joah Valley –
The New Wave Sound of Joah Valley – Maximo!” (1980)
Att artister oavsett talang ständigt ger sig på Beatles ymniga låtkatalog vet väl de flesta, men få har gjort det med samma absurda resultat som Joah Valley (vars riktiga namn var Clyde Diltz). Hans ”hyllningsplatta” är precis lika otymplig till musiken som till titeln. Det pratas ibland om skivor som är så dåliga att de blir bra men den här tar så många varv runt kvalitetsbegreppet att man blir åksjuk. Kompet i dessa elva covers halkar fram som de försökte smyga sig nerför en lerslänt efter hällregnet, och om inte det räckte låter sjunger han dessutom som om han snorkeltränade i toastolen. Han gurglar sig igenom en grotesk ”I Saw Her Standing There”. ”Yesterday” låter som om tio personer kittlade en fastkedjad Scott Walker medan en elfte klämde åt om familjelyckan på honom med en skruvtving. Discoversionen av ”Things We Said Today” är så dränkt i ett konstigt eko att den låter som en lastbilslast med pingpongbollar som stjälpts av flaket i en flyghangar. ”I’m a Loser” – tja, den har hos Joah Valley åtminstone självbiografiska dimensioner. Won’t you please, please help him…
Det blir inte mindre obegripligt av att skivan avslutas med Puccinis välkända aria ”Nessun Dorma”. Joah Valley trodde säkert att det skulle bli riktigt klatschigt att avrunda plattan med detta vokala paradnummer som inte har ett jota med Beatles att göra. Synd bara att han har samma tonsäkerhet som en uppblåst ballong som pruttande flyger genom rummet.
Tydligen kostade skivan $25,000 att spela in. Gör vad ni vill med den upplysningen.
(Länken nedan går till ”Things We Said Today” på WFMU:s blogg där man även – i förstummad, skräckblandad förtjusning – kan lyssna på hela skivan.)
Mer eller mindre besläktad musik: Banda Plastica de Tepetlixda Mexico: ”Adios a Los Beatles” (1978) / Jack Mudurian: ”Downloading the Repertoire” (inspelad 1981) / The Note-Ables: ”Flipside” (1974) / Eilert Pilarm: ”Greatest Hits” (1996) / Diverse artister: ”Gone But Not Forgotten” (okänt årtal)
GARY WILSON
”You Think You Really Know Me” (1977)
Först förstod jag inte alls somligas vurm för ”You Think You Really Know Me”. Tyckte mest att plattan lät som någon sorts ointresserad lounge-new wave på avtändning i ett asfaltshett New York. Kanske bedrogs jag av omslaget där Gary Wilson poserar stelt med prydligt knäppt kavaj och plastvita solglasögon modell amerikansk förortshemmafru på femtiotalet. Men precis som titeln antyder är Gary Wilson inte den som man först tror att han är. Under den försåtliga ytan av gitarrer med porrig flangereffekt, billiga syntar och pappkartongsstunna trummor händer det verkligen någonting. Gary Wilson låter inte alls lika mycket på drift i sitt eget psyke som till exempel Maskull eller Stephen David Heitkotter, (se H) men skivan har definitivt sina neurotiska/psykotiska/psykopatiska underströmmar. Emellanåt påminner Wilson om en särskilt paranoid Alex Chilton.
Precis som många andra hemkörda plattor ignorerades ”You Think You Really Know Me” vid utgivningen, men i och med att Beck började prata om den på nittiotalet växte nyfikenheten. Sedan dess har den återutgivits flera gånger. Den är dessutom relativt lättlyssnad och en snäll inledning för den som helst vill doppa tårna i tempererat vatten innan man handlöst kastar sig ut i okända outsiderdjup.
Efter det initiala fiaskot med ”You Think You Really Know Me” drog Gary Wilson sig vresigt tillbaka från musiken. När den sedermera fick upprättelse gjorde han comeback och idag finns det förutom rätt många skivor av honom också en dokumentär med samma namn som debutskivan.
Mer eller mindre besläktad musik: Alien City: ”Alien City” (1979) /Alex Chilton: ”Like Flies on Sherbert” (1979) / Debris: ”Static Disposal” (1976) / Destroy All Monsters: ”Bored” (inspelad 1978-79)
XIAN
Xian är varken en skiva eller en genre utan en term som ofta används i skivsamlarkretsar, utläses ”Christian” och är just det: kristna skivor. Det låter förstås förfärligt avtändande för alla som rotat på loppisar och bara stött på en massa Pelle Karlsson och Donald Bergagård. Och visst är det så att de flesta kristna plattor suger mammutgenitalier, oavsett var de är gjorda någonstans. Och efter tvåhundra sömniga Crosby, Stills & Nash-derivat och lika många orkeslösa tredjeklassens Simon & Garfunkel-plagiatörer som nämner Jesus fyrtio gånger i refrängen är det lätt att ge upp. Men man måste minnas att Jesus-rörelsen var ofattbart stor på framför allt sjuttiotalet (Jesus-musiken spillde till och med över till den ateistiska mittfåran, jämför Pelle Karlssons och Jerusalems framgångar i Sverige) och hade plats för både genuina utanförlingar och en mångfald stilar. Den som vill utforska den kristna kategorin i hela dess spännvidd från lalliga kramvisor till svavelosande hårdrock med psykedeliska övertoner kan ha nytta av Ken Scotts referensbok ”Archivist” som är Jesus-musikens bibel, om ordvalet ursäktas. Var dock medveten om att Scott anammat en del av raritetsmånglarnas flåsiga och oerhört tröttsamma språkbruk. Men kombinerar man den med sajten The Ancient Star Song är chansen stor att man kan navigera förbi de största blindskären. För den ivrige har jag sammanställt en liten snabbguide till några av de mest erkända Jesus-plattorna med ett par knasbollar instuckna för överraskningens skull. Men först ska John Ylvisaker sjunga en bit.
All Saved Freak Band: ”My Poor Generation” (1973) / Azitis: ”Help” (1971) / Father Pat Berkery: ”Prayers For A Noonday Church” (1969) / Fraction: ”Moon Blood” (1971) / Harvest Flight: ”One Way” (1971) / The Guitar Ensemble: ”Have Faith” (1970) / Randy Matthews: ”Eyes to the Sky” (1976) / Out of Darkness: ”Out of Darkness” (1970) / Rising Hope: ”Farewell to the Shadowlands” (1975) / Pastor John Rydgren: ”Silhouette Segments” (1968) / The Search Party: ”Montgomery Chapel” (1969) / Wilson McKinley: ”Spirit of Elijah” (1971) / John Ylvisaker: ”Cool Livin’” (1967) / John Ylvisaker: ”A Love Song” (1968)
YAYS & NAYS
”Yays & Nays” (1968)
Jag sade apropå Kaplan Brothers (se K) att easy listening som går fel nog är min favorit bland outsiderkategorierna. Yays & Nays hamnar inte där, men nästan. Jag antar att deras ambition var att göra någon typ av solskenspop, men på grund av bristande kompetens och otillräckliga produktionsmedel blev det inte riktigt så. Man skulle kunna beskriva deras enda skiva som ett lite folkrockigare 5th Dimension som låsts in i ett garage i en vecka, väckts en gång i timmen varje natt och enbart matats med hyvlad ost och gurkskivor genom dörrspringan. De försöker så tappert få musiken att hänga ihop och det gör den väl hjälpligt, men måste hela tiden famla efter något väggfast att hålla sig i för att inte vingla omkull. Naturligtvis fick de ge ut skivan på egen bekostnad, naturligtvis är den hysteriskt svåråtkomlig, naturligtvis har den återutgivits ett par gånger, och naturligtvis är den så älskvärd som bara ett lyckosamt fiasko kan vara.
Omslaget berättar egentligen allt man behöver veta. Gruppen står och försöker se välartad ut men miljön de har valt påminner om ett träsk. Ed Wood, Jr hade inte kunnat hitta på något bättre/sämre till sin film ”Plan 9 from Outer Space”. Eller om jag kanske borde ta hans ”Glen or Glenda” som referens istället eftersom ”Yays & Nays” är en konceptplatta om motsättningarna mellan könen. Passande då att gruppen bestod av tre tjejer och lika många killar. Temat understryks av att tjejerna låter typiskt sextiotalsärtiga och killarna som Familjen Addams betjänt Lurch måste ha låtit runt tiden för målbrottets inträffande.
Bara en sak till – om ni tyckte att det där med träsket lät lite rysligt så ska ni veta att det absolut läskigaste på hela omslaget är den rutiga kostymen som killen i mitten har. Göm den för era telningar om ni inte vill ge dem ett livslångt trauma. Men spela gärna skivan om och om igen.
Mer eller mindre besläktad musik: The Lemon Drops: ”In the Springtime” (inspelad 1966-68) / Schibbinz: ”Livin’ Free” (1968)
ZENDIK
”Zendik” (1998)
Att sektrock är en underskattad genre är inte så konstigt eftersom den inte finns. Och att den inte finns beror på att det inte finns tillräckligt många band som skulle kunna fylla den. Det enda som jag på stående fot kan komma att tänka på är potatisskallarna i Ya Ho Wa 13 som gjorde drygt en halv miljon skivor proppfulla med debil skit som man kan pina sin omgivning med när man tröttnat på att tortera den med risgrynsgröt, Guns ‘n’ Roses eller annat sadistiskt våld.
Ett mycket mer lyssningsbart exempel på genren som inte finns är Zendik. Gruppen uppträdde under olika namn där Zendik var den minsta gemensamma nämnaren. De var knutna till det miljömedvetna Zendik Farm, ett hippiekollektiv som på ytan såg ut som vilket hippiekollektiv som helst som sysslar med gratisföreläsningar om att enbart med hjälp av kristaller odla regnbågsfärgad salladskål i Vattumannens tidsålder medan kvinnorna i lokalen bredvid håller kurser i hur man med månbelyst mensblod målar av sin inre nötskrika. Men musiken de gjorde är emellanåt så krypande otäck att men undrar vad som egentligen hände där bakom den organiskt odlade fasaden. Barn fastsurrade i taket med bandspaghetti antroposofiskt specialbehandlad för extra håll- och töjbarhet? Sexriter som involverade selleri och hamstrar i kloroform? Zendiks musik utstrålar på samma gång andlig klarhet och förbjudet dunkel och av det får den sin dragningskraft.
Den Hans Scheike-skäggige Wulf Zendik var både bandets ledare och sektens överhuvud tills han avled nästan åttio år gammal i slutet av nittiotalet. Hans välmodulerade, hypnotiska stämma är det som starkast ger musiken sin personliga karisma. Gruppens diskografi är inte jättestor men likafullt lite snårig då utgåvorna i diverse format delvis överlappar varandra låtmässigt. Å andra sidan skulle man kunna välja nästan vad som helst av dem eftersom de sällan gjorde avsteg från den upphöjt apokalyptiska rockmusik som var deras signum. ”Zendik” råkar bara vara den som jag tycker bäst om. Inget av albumen kostar särskilt mycket pengar att skaffa – ännu. De kommer garanterat att skjuta i prishöjden med tiden.
Sekten fortsatte sin verksamhet rätt länge efter att deras ledare gått in i den andra dimensionen, men för några år sedan bjöds deras gård i West Virginia ut till försäljning. Om någon nappade på miljondollarspriset har jag ingen aning om. Någon som orkar kan säkert googla fram mer om den saken än vad jag har orkat göra. Det finns en hel del att läsa på nätet om Zendik i största allmänhet, inklusive vittnesmål från både anhängare och avhoppare. Inte oväntat skiljer de sig åt en del.
Mer eller mindre besläktad musik: Chrome: ”Red Exposure” (1980) / Charles Manson: ”Lie: The Love and Terror Cult” (1970) / Rasa: ”Oasis” (1979) / Ya Ho Wha 13: ”Penetration, An Aquarian Symphony” (1974)
Introduktion A-D E-H I-L M-Q R-U V-Z Avslutning