av Peter Sjöblom
PALMER ROCKEY
”Rockey’s Style” (1980)
Behöver man ens ha hört en artist som Jello Biafra kallat en ”disco lounge-lizard from hell” för att älska honom? Länge var detta epitet det mest uttömmande som sagts om honom – det var inte förrän engelska Trunk Records återutgav Palmer Rockeys platta för några år sedan som bilden av honom började klarna. Eller om jag ska säga blev ännu mer förvirrande.
Rockeys mamma avled ett par timmar efter att han föddes, och när han var åtta år spärrades pappan in på mentalsjukhus där han i sin tur dog tio år senare. En tid därefter gav Palmer Rockey ett egenhändigt ihopknåpat filmmanus till den före detta skräckfilmshjälten Boris Karloff. Manuset användes såvitt man vet aldrig, men det hindrade inte Rockey från att tro att han var förutbestämd att ro hem en Oscars-statyett. Han började spela in en egen film, och för att försörja sig under tiden inspelningarna pågick snyltade han på sin fru och lånade stålar av godtrogna hemmafruar från Texas. Och inspelningar pågick länge. Mycket länge. Flera gånger under evighetsarbetet var han dessutom tvungen att byta ut både skådespelare och filmcrew eftersom han hela tiden kom på kant med samtliga inblandade. Till sist, i oktober 1974, hade filmen ”It Happened One Weekend” premiär inför trehundra åskådare som han på något obegripligt vis lyckats lura till visningen, möjligen under hot om risgrynsgröt, ”Seasons in the Sun” eller annat sadistiskt våld. De som inte lämnade föreställningen i förfäran skrattade sig igenom hela spektaklet. Det var enda gången filmen visades. I det skicket i alla fall. Rockey klippte om den och ändrade titeln flera gånger men bättre blev den aldrig. När Palmer Rockey dog 1996 lämnade han efter sig stora skulder och ett privatutgivet soundtrack till en film som av en kosmisk nåd verkar för evigt försvunnen.
Skivan är lika snurrig som upphovsmannen själv. Den finns utgiven både som ”Rockey’s Style” och ”Scarlet Love”, bägge med felaktiga låtförteckningar på omslaget. Musiken motsvarar Jello Biafras beskrivning perfekt. Ena stunden låter Rockey som en discohallick och i nästa som en flottig lamécrooner som inte kan fixera blicken. Samtidigt lyckas han göra slipprigheten förförisk i låtar som ”Longing for You”, ”Feelings of Love” och den helt bisarra ”Scarlet Warning 666”. Man lyssnar med en ständig känsla av diffus skam. Det är som med ett fiskmåskadaver på trottoaren – det är jävligt äckligt men man kan ändå inte låta bli att stirra på det. (Försök inte slå i mig att inte ni också gör det!) Det finns säkert någon medicinsk term för fenomenet. ”Rockey’s Style” kanske? Eller om det är ”Scarlet Love”?
Mer eller mindre besläktad musik: A.J. Marshall: ”There’s a Lot of Lovin’ in This Old Boy Yet” (1969) / Johnny Wilson: ”When Johnny Gets Blue” (okänt årtal)
JERRY SOLOMON
”Past the 20th Century” (1971)
Kaliforniern Jerry Solomon faller någonstans mellan Stephen David Heitkotter (se H) och den Frank Zappa-utgivne Wild Man Fischer. Hans psykiska instabilitet blev definitivt ett faktum när någon i hemlighet som ett ”skämt” gav honom någon sorts drog i slutet av sjuttiotalet. Solomon var då i trettioårsåldern och det kostade honom åtminstone ett decennium av hans liv när han försökte återfå kontrollen över sitt hjärta och sin hjärna som båda svårt tog stryk av kompisens ”skämtlynne”. Han skrev senare en bok om erfarenheten. Det är dock värt att notera att skivorna – tre LP och ett drygt dussin singlar – gjorde han innan den traumatiska händelsen. Man ska väl inte spekulera i folks hälsostatus men när man hör dem är det svårt att inte fundera över hans eventuella labilitet redan före den ofrivilliga drogerfarenheten.
”Past the 20th Century” var den första han gav ut och leder tankarna förvirrande till både Pandit Pran Nath, Moondog och nyss nämnda Wild Man Fischer, allting ihopblandat i ett misstänkt evaporerande psyke. Lika efemära som musiken var utgåvorna i sig. Ingen vet väl med säkerhet hur många exemplar skivorna gjordes i men vi pratar om extremt små upplagor. De flesta spreds (hur? till vilka?) utan omslag, och fanns det några var de handgjorda av Solomon själv.
Idag säger han sig vara återställd men hans förnyade, ihärdiga försök att erövra vilken plats som helst i underhållningsbranschen väcker vissa tvivel. För bara några år sedan sökte han till America’s Got Talent med en text om Viagra till melodin av ”O Sole Mio”. Kanske ett skämt, kanske inte. På nittiotalet var han värd för en lokalt televiserad pratshow, men om ni söker på Youtube efter The Jerry Solomon Show bör ni vara beredda på att klippen ni hittar är plågsamt obekväma att titta på. Där finns också hans talangjaktsaudition och ett flertal förbryllande sentida liveinspelningar att ta del av.
Mer eller mindre besläktad musik: Wild Man Fischer: ”An Evening with Wild Man Fischer” (1968 ) / Bingo Gazingo: ”Bingo Gazingo” (1997) / Eddie ”One String” Jones & Edward Hazelton: ”One String Blues” (inspelad 1960) / Wayne: ”At Last!” (1996)
TODD
”With Love… From Me to You” (1979)
Omslaget kan få en att tro att Rick Grossman (se G) är en given referens och mycket riktigt har många gjort jämförelsen, men likheterna slutar vid det lockiga håret och de onödigt stora brillorna. Todd (med efternamnet Wathen) hade ingenting av Grossmans överdrivna tro på sin egen sex appeal – tvärtom. Med all sin adolescenta innerlighet sjöng Todd om den obotliga ensamhet som ju alla vet kommer att vara hela livet ut när man är sexton år och demonstrativt förbigången av det motsatta könet. Men han är så ren i sina känslor, så oförställd i sitt uttryck att man tror honom. Hur kan man annat än röras i hjärteroten av låtar som ”Alone”, ”Love Lost” och ”How Will I Make It on My Own”?
Elaka människor skulle jämföra Todd med Billy Joel och somliga har gjort det med Gilbert O’Sullivan, inte fullt så illvilliga personer skulle säga Elton John och de verkligt godhjärtade skulle kanske överdriva med Randy Newman. Naturligtvis skulle ingen av dem komma undan med en skiva ”With Love… From Me to You” (utom möjligen Billy Joel som ju har byggt en hel karriär på att låta infantil långt upp i vuxen ålder). Skivan vore inte alls den samma om det inte vore för just Todd som, såsom någon uttryckte det, hade ett hjärta större än vad som ryms i ett bröst.
Sorgligheten i Todds paradoxalt plågade aningslöshet blir ännu sorgligare om det är sant det som sägs att han gav bort ett okänt antal av de hundra tillverkade exemplaren under en ”school prom”, en sådan där glättigt amerikansk studentbal som gör de ”snygga” och ”lyckade” eleverna ännu mera uppflinat omsvärmade och de ”misslyckade” och ”fula” ännu mer förödmjukat ensamma. Men med tiden fick Todd ändå lite upprättelse. För några år sedan gavs skivan ut igen, och fick dem som lyssnade med hjärtat att smälta, falla och kapitulera.
Mer eller mindre besläktad musik: Michael Angelo: ”Michael Angelo” (1977) / Brazda Brothers: ”Brazda Brothers” (1973) / Daniel Johnston: ”The What of Whom” (kassett, inspelad 1982)
UFO JIM
”Señor Snake (Quetzalcoatl)” (2006)
UFO Jim är lite problematisk för egentligen är han inte särskilt bra men mystiken som – medvetet eller oavsiktligt – omgärdar honom berättigar honom ändå en plats här. Dessutom hittade jag ingenting annat på U…
Möjligen är det hans frodiga ZZ Top-skägg som får honom att kännas som en Texas-artist men han kommer från Illinois. Eller det angränsande Wisconsin. Det finns uppgifter om bägge, men Wisconsin passar bättre för någon som är osunt fixerad vid oidentifierade flygande föremål. Näst efter New Mexico är Wisconsin den stat i Amerika med flest rapporterade påstådda UFO-observationer. Men det störta UFO:t här är nog artisten själv.
Hans första skiva ”Dancing with Aliens” kom 2003, men det dröjde det ända till 2006 innan han gav ut något igen. Då å andra sidan kompenserade han sin frånvaro genom att släppa hela fyra skivor. Eller, skivor är egentligen inte rätt ord heller för hans huvudsakliga (enda?) distributionskanal verkar vara streaming- och nedladdningstjänster. En del av det han har gjort låter mest som fegpsykedelisk bar-rock men han verkar också vara förtjust i hiphop. Den helt instrumentala ”Señor Snake (Quetzalcoatl)” har undertiteln ”Dance EP” men det är obegripligt vem som skulle få för sig att försöka dansa till dessa heminspelade, Casio-primitiva märkligheter.
Vad som hände sedan är höljt i dunkel. Efter de fyra albumen från 2006 har det varit tyst om honom. De sajter där hans musik finns representerad förbryllar mer än förklarar. Kanske hämtades han hem till sin egen planet i en silversprejad citruspress som dinglade från taket i fiskelinor…
Notera att den UFO-fixerade Jim i skivtipslistan nedan inte är samme person som vår hjälte från Great Lakes-distriktet.
Mer eller mindre besläktad musik: Chrome: ”Read Only Memory” (1979) / Damião Experiença: ”Planeta Lamma” (1971) / Ata Kak: ”Obaa Sima” (kassett 1994) / NASA Voyager Recordings: ”Symphonies of the Planets 1-5” (1992) / Nicodemus: ”Spacechild Squall” (1977) / Jim Sullivan: ”U.F.O.” (1969)
Introduktion A-D E-H I-L M-Q R-U V-Z Avslutning