fredag, augusti 17

OUTSIDERALFABETET M-Q

av Peter Sjöblom

MARK MELANSON
”The Haunted Hearse” (1970)

De skärvor av information som finns på nätet om Mark Melanson består av fler gissningar och spekulationer än rediga fakta. Någon säger att han var en före detta gravgrävare från Irland men det låter för bra för att vara sant. En annan tyckte att Melansons dialekt lät som den som talas i Nova Scotia i Kanada. Min egen teori vars ackurans jag på intet sätt kan garantera är att han kom från New York. Han låter som en snedseglad före detta coffee house-trubadur från Greenwich Village, och hans eget skivbolag på vilket han gav ut ”The Haunted Hearse” heter New York Color Esoterics. Enligt gamla copyrightförteckningar producerade New York Color Esoterics 1967 en serie färgtryck av Melanson med titeln ”Masks & 7 Other Psychedelic Prints”. Samma förteckning berättar att han 1965 skrev en låt tillsammans med en Ellen Green Starr till en musikal som hette ”The Vanishing Hawaiians” och som idag är lika försvunnen som titelns hawaiianer. Intressant nog visar rullorna att han egentligen hette Marvin Melanson, och under detta namn finns sjutton ytterligare titlar registrerade varav endast två finns med på ”The Haunted Hearse”. Där slutar de tillförlitliga spåren.

För att återgå till ryktena lär Melanson i slutet av sextiotalet ha åkt runt i USA i en psykedeliskt målad likbil som han kallade The Master Winder. Under resorna ska han ha sålt hemgjorda smycken och försökt lansera någonting som han kallade funktionistisk filosofi. Man kan anta att han också då och då sjöng en stump. Han verkar ha varit något slags lysergisk ambulerande marknadsnasare. ”The Haunted Hearse” skevar till den bilden ytterligare. Där låter Melanson som någon som har blivit akterseglad av sin kringresande freakcirkus och nu står där, bedagad, och som med överdrivna gester och teatrala tonfall försöker övertyga jäktade förbipasserande att det faktiskt var han som egentligen var själva showen.

Vad man tycker om ”The Haunted Hearse” beror på om man står ut med Melanson egendomligt högdragna och melodramatiska sångsätt. Men han kunde onekliga skapa gotiska stämningar, och jag lyssnar hundra gånger hellre på honom än några pårökta Merlin-töntar som Gwydion och Jim Alan.

Notera att låten nedan heter ”Master Winder” och ingenting annat.

Mer eller mindre besläktad musik: John Jacob Niles: ”Sings American Folk Songs” (1956) / Meic Stevens: ”Ghost Town” (inspelad 1968-69)

 

NEW CREATION
”Troubled” (1971)

Ynglingarna i Vancouver-trion New Creation gav allt de hade på ”Troubled”. Jag vet inte om det är bra eller dåligt. Jämförelser har gjorts med det mest legendariska av alla ofullkomliga band, The Shaggs, och det finns helt klart paralleller att dra mellan dem och The New Creations otroligt valhänta garagerock. Men att det brister lite här, lite där och lite överallt spelar kanske inte så stor roll om man har Gud på sin sida. Det hade tydligen The New Creation. Med Jesus och ungdomlig iver kämpade de mot knark och ondskefull rockmusik som Black Sabbath, The Guess Who och, öh, Engelbert Humperdinck. ”Troubled” var, enligt dem själva, resultatet av böner, repetitioner, kakor, kaffe och tolv studiotimmar av mestadels förstatagningar. Om det ska tas som en anklagelse mot samtliga uppräknade förutsättningar överlämnar jag till er att avgöra, eller så låter vi det helt enkelt bero till räkenskapens dag.

”Troubled” gjordes från början i blott 100 exemplar och som så ofta hamnade de flesta av dem hos släkt och vänner. Icke desto mindre fick The New Creation en halvtimma i lokalteven, och på Hawaii spelade en radiokanal deras låtar tre timmar i sträck. Jag utgår från att Hawaiis befolkningsmängd minskade kraftigt efter det.

The New Creation lade ner instrumenten de inte kunde spela på kort efter att ”Troubled” hade getts ut, men i och med att den återupptäcktes i början av tjugohundratalet gjorde de oväntat comeback. Eftersom de nästan hade lärt sig spela hade de tappat sina bisarra kvaliteter som band och det enda intressanta med återkomstskivan är att titeln oavsiktligt men perfekt kommenterade deras mytomspunna debut: ”A Unique Disaster”.

Mer eller mindre besläktad musik: Isabel Baker: ”I Like God’s Style” (1965) / Collective Tools: ”Collective Tools” (1969) / Concrete Rubber Band: ”Risen Savior” (1974) / The Shaggs: ”Philosophy of the World” (1969) / Three Peas In A Podd: ”Time Is Money, Money Is Time” (okänt årtal)

 

SISTER IRENE O’CONNOR
”Fire of God’s Love – Songs to Ignite the Spirit” (1973)

Sister Irene O’Connor var en australiensisk nunna som bland annat arbetade med att undervisa barn i Singapore. När ”Fire of God’s Love” spelades in tillsammans med en ljudtekniker tillika medsyster hade hon redan bistått med musik till flera undervisningsskivor. Men ”Fire of God’s Love” var någonting helt annat. Jag har inte hört någon skiva som låter precis som den. Med sina idag primitiva syntar och taktmaskiner och ett ödesmättat reverb låter den både kuslig och seren på en och samma gång. Betänk att detta var i början av sjuttiotalet innan elektroniska instrument och datoriserad musik hade blivit stapelvara och fortfarande var fåtalets privilegium. På det viset placerar skivan Sister Irene O’Connor bredvid sådana som Hans Edler (se E), Bruce Haack och White Noise, men hennes vision är hennes alldeles egna. ”Fire of God’s Love” uppmärksammades först av WFMU som laddade upp några väl valda låtar på sin blogg Beware of the Blog 2010. Sedan dess har skivans ryktbarhet rättmätigt vuxit och för några år sedan spelades den till och med i P3!

Mer eller mindre besläktad musik: Blue Eyed Soul: ”You Ain’t No Weight” (1980) / Bobby Brown: ”The Enlightening Beam of Axonda” (1972) / The Revolutionary Army of the Infant Jesus: ”The Gift of Tears” (1987) / Madrigal: ”Madrigal” (1970)

 

LUCIA PAMELA
”Into Outer Space with Lucia Pamela” (1969)

Att försöka få ihop det som är ”Into Outer Space with Lucia Pamela ”får det att gå runt i huvudet. Till att börja med var den fullständigt förlorad bland åren samtidigt som den var helt synkad med sin samtid. 1969 var månlandningens år, men när Neil Armstrong och Buzz Aldrin landsteg på himlakroppens yta hade mångsysslaren Lucia Pamela redan varit där med sin felskruvade musik. Att det lät så konstigt om den och att hon ibland sjöng på sidan av tonerna och inte självklart i enlighet med den för all del något diffusa takten förklarade hon med att ”det är en annan sorts luft däruppe”.

Men nu var det alltså inte det enda som gjorde hennes musik lite annorlunda. Den helt vridna och otidsenliga blandningen av rockabilly och nattklubbsswing får det hela att låta ungefär som om man spelar en Cramps-platta samtidigt som man kör två identiska jazzstenkakor lite ur fas med varandra. Det kan bero på att hon spelade alla instrument själv utan att riktigt behärska något av dem. Möjligen var hon inte den bästa eleven som varit inskriven vid Beethoven-konservatoriet för sång och musik… Men konstigt nog är skivan inte alls så svårlyssnad som man skulle kunna tro. Lucia Pamelas entusiasm är så otroligt charmerande och ”Into Outer Space” gör mig lika lätt om hjärtat varje gång jag hör den.

Mer eller mindre besläktad musik: The Amazing Delores: ”Stop Messing with My Mind” (1994) / Frances Baskerville, The Singing Medium: ”Songs from the Beyond” (1999) / Stud Cole: ”Burn Baby Burn” (1968) / The Legendary Stardust Cowboy: ”Paralyzed!! His Vintage Recordings 1968-81” / Minette: ”Come to Me at Tea-Time” (1968) / Congress-Woman Malinda Jackson Parker: ”Tubman Goodtype Songs of Liberia” (1971) / Wanda Shafer: ”An Evening with Wanda” (okänt årtal)

 

Q

Mer eller mindre besläktad musik: Marcel Marceau: ”The Best of Marcel Marceau” (1970) / Ingen artist: ”Dance Hall of Shame” (1990)

 

Introduktion   A-D   E-H   I-L   M-Q   R-U   V-Z   Avslutning