söndag, februari 25

OUTSIDERALFABETET I-L

av Peter Sjöblom

DIVERSE ARTISTER
”Incredibly Strange Music, Vol. 1 & 2”

Dessa två samlingsvolymer släpptes som ett soundtrack till de båda böcker, också betitlade ”Incredibly Strange Music Vol. 1 & 2”, som gavs ut av subkultursförlaget RE/Search Publications i början av nittiotalet. Man kan nog säga att det var dessa utgåvor som på allvar drog igång intresset för bredvidmusik. Det var hur som helst de som gav den samlingsnamnet incredibly strange music.
Böckerna är fascinerande läsning. Särskilt underhållande är intervjuerna med den hängivne skivsamlaren och före detta Dead Kennedys-sångaren Jello Biafra och skräpkulturens egen kungafamilj Lux Interior och Poison Ivy Roschach från The Cramps. Ämnena spänner mellan exotica och ockulta talskivor, mellan sexploitation-soundtracks och papegojor som sjunger opera. De korresponderande CD:na är lika kalejdoskopiskt splittrade. Även om inte allting är outsidermusik enligt mina snäva kriterier är de en utmärkt introduktion till en värld där en spade inte nödvändigtvis måste kallas spade och där frågan ”Hur långt är ett snöre?” bäst besvaras med ett ”Ja”.

Mer eller mindre besläktad musik: Diverse artister: ”Enjoy The Experience: Homemade Records 1958-1992” / Diverse artister: ”The Incorrect Music Companion” (mp3-album, inspelningsår okänt) / Diverse artister: ”Songs in the Key of Z: The Curious Universe Of Outsider Music, Vols. 1 & 2”

 

OTIS G. JOHNSON
”Everything – God Is Love” (1978)

Har man helt osannolikt hört Otis G. Johnsons senare fåtaliga, fortfarande primitiva men trots allt mer organiserade skivor är man kanske inte beredd på den säregna upplöstheten hos debuten ”Everything – God Is Love”. Om ni försöker föreställa er Shuggie Otis-låten ”Aht Uh Mi Hed” uppblåst till Powerpoint-storlek och den orgelinbyggda taktmaskinen inspelad med mikrofonen invirad i ett påslakan får ni en viss uppfattning om hur Johnsons skiva låter. Men skivan är faktiskt ännu märkligare. Johnson använder ackord som kanske inte finns på riktigt, och de spinkiga orgelmelodierna trevar sig fram längs osäkra vägar som om de ängsligt letade efter ett hem bland de skingrade harmonierna. Sången bryter fram i korthuggna fraser, besjälade men dystra som om de begrät någonting viktigt som gått oåterkalleligt förlorat. Det är inte fel att kalla det gospel, men det är långt ifrån den jublande glädje och medryckande förkunnelse som man brukar förknippa med gospelmusik. Någon kallade det hela ”loner Jesus soul” och det är nog trots allt den bästa beskrivningen jag sett. Särskilt om man tillägger att ”Everything – God Is Love” är rakt igenom genuin och uppriktig musik med rötterna djupt i en trängtande själ och ett gudsövertygat hjärta.

Mer eller mindre besläktad musik: Pastor T. L. Barrett and the Youth for Christ Choir: ”Like A Ship… (Without A Sail)” (1971) / Lonnie Holley: ”Just Before Music” (2012) / William Onyeabor: ”Who Is William Onyeabor?” (inspelad 1977-85) / Isaiah Owens: ”You Without Sin Cast the First Stone” (inspelad 1998-2001)

 

THE KAPLAN BROTHERS
”Nightbird” (1978)

För många outsiderfans är Kaplan Brothers lika självklara som Elvis är för andra, men alldeles oavsett bara måste de vara med här eftersom det inte finns något mer älskvärt exempel på lounge-musik som inte stämmer. Hela grejen med crooners och easy listening är ju att musiken inte ska märkas så mycket, att den ska vara perfekt och utan sprickor, och när defekterna syns blir också helheten mer iögonfallande och musiken säreget laddad. Just därför är lounge som slår fel antagligen min favoritkategori inom outsidermusiken.

Fast kanske är det lite orättvist mot Kaplan Brothers att säga att deras musik var defekt för jag tror att de faktiskt visste precis vad de gjorde. Bara det att deras vision inte stämde överens med de förväntningar som finns på genren som de verkade inom. Kaplan-brödernas tre skivor är alla underbara på sitt vis men ”Nightbird” – deras sista – är i en alldeles egen klass. Stämningen är på tok för mörk för martinis. Hör bara en av historiens mest oväntade covers, den på King Crimsons ”Epitaph”. Eller ”(Listen to the Falling) Rain” – jag tror inte att José Feliciano någonsin föreställde sig den på just det här sättet när han skrev den. Eller titta på konvolutet! Perry Como eller Dean Martin hade aldrig några sådana omslag…

Men mitt i allt vuxet svårmod finns en nästan barnslig renhet och det är när de båda motsatserna krockar som skivan förvandlas till en besynnerlig karusell av sinnesrörelse. Den är så full av motsägelser och själsliga konflikter att man till sist inte alls vet vad man ska orientera sig efter. Någon utnämnde ”Nightbird” till outsidermusikens ”Forever Changes”. Jämförelsen med Loves mästerverk är överdriven och skjuter snett men bara i och med det visar den hur svårt det är att omsätta den lätt svindlande upplevelsen av ”Nightbird” i meningsfulla ord.

Mer eller mindre besläktad musik: D.R. Hooker: ”The Truth” (1972) / The Kaplan Brothers: ”The Universal Sounds of the Kaplan Brothers” (1968) / The Kaplan Brothers: ”The Kaplan Brothers” (1977) / Gary Lyman: ”Tranquility” (1975) / Justen O’Brien & Jake: ”Time Will Tell” (1978)

 

ESTHER LEE
”Where Glory Began” (1975)

Vem var Esther Lee? Varför ligger hon i en sjuksäng på omslaget? Varför ler hon som i fullskalig galenskap på bilden? Vem tyckte att det var ett bra skivomslag överhuvudtaget? Vem gav ut skivan? Vilka köpte den? Hur många?

Trots att man kan googla fram hela kosmos nu för tiden är frågorna kring ”Where Glory Began” fortfarande betydligt fler än svaren. Få verkar känna till att den existerar och de som gör det skulle troligtvis inte heller veta om den om det inte vore för att radiostationen WFMU för tio år sedan lade ut den på sin blogg. Många som lyssnat på ljudfilerna har berörts lika mycket som jag av den sällsamma skivan. Tretton egenkomponerade lovsånger till Gud, somliga vemodiga, andra uppsluppna. Samtliga inspelade a cappella med en intim klarhet, som om det inte låg någonting alls mellan Esther Lees själ och hennes späda stämma. Som en röst som sjunger från bortom jordens grus.

Det vi vet är att Esther Lee hörde hemma i Palm Springs i Kalifornien. När omslagsbilden togs verkar hon ha varit någonstans i medelåldern. Någon gång i slutet av sextiotalet eller i början av sjuttio- fick hon mediciner som gjorde henne blind. Varför hon fick medicinerna är oklart. Möjligen drabbades hon av en sjukdom i samband med någon form av resa som hon hade företagit sig. När hon spelade in ”Where Glory Began” var hon så hårt ansatt av vad det nu var som hade tagit över hennes kropp att hon inte bara var förlamad utan döende. Det enda hon kunde göra var att röra sin ena tumme och sjunga. Två mikrofoner monterades ovanför hennes säng, antagligen av den mystiske The Ministering Carpenter som enligt omslaget spelade in skivan. Ingen vet vem som dolde sig bakom pseudonymen. Kanske var det en släkting, kanske en präst. Kanske Jesus själv – Esther Lee ansåg i alla fall att han under hennes sjuktid hade gett henne hundratals sånger, tevemanus, böcker, uppfinningar…

På skivomslaget står också någonting som får en sorg att värka till i magen på mig, att skivan spelades in i ”Ye Old Garage Studios”. Betyder det att Esther Lee slutade sina dagar orörlig i – ett garage…? Kan det verkligen ha varit så tragiskt? Men jag vill ändå tro att hon dog lycklig. Lycklig, och fri. Det låter så, när hon sjunger.

Esther Lee: ”Where Glory Began”

Mer eller mindre besläktad musik: Alice Armand: ”Erica Sings” (1950) / Irma Glen: ”A Bridge to Higher Consciousness” (okänt årtal) / The Handlesss Organist (Rev. Alberta Baker): ”Truly a Miracle of God” (1964)

 

Introduktion   A-D   E-H   I-L   M-Q   R-U  V-Z   Avslutning