tisdag, juni 19

OUTSIDERALFABETET E-H

av Peter Sjöblom

HANS EDLER
”Elektron Kukéso” (1971)

Efter årtionden som entreprenör inom nöjesbranschen är Hans Edler egentligen alldeles för högprofilerad för att platsa här. Förutom att han har gett ut en mängd egna skivor har han skrivit körmusik, arbetat som manager åt andra hoppfulla artister och producerat ett flertal teveprogram. Under lång tid drev han skivbolaget Marilla vars utgivning av bland annat barnskivor och B-klassad svensktoppsmusik garanterar att ingen av landets alla loppisbackar någonsin kommer att behöva stå tom på oönskade skivor. Men hans skiva ”Elektron Kukéso” är så singulär – och bra! – att det vore direkt fel att inte inkludera den. Den är så apart att inte ens samtida och till synes närbesläktade skivor som Bruce Haacks ”Electric Lucifer” och Mort Garsons ”Electronic Hair Pieces” riktigt fungerar som jämförelsematerial.

Hela skivan gjordes på då toppmodern elektronisk musikutrustning och datorer i den ärevördiga Elektronmusikstudion i Stockholm. Men den saknar den högdragenhet som mycken elektronmusik lider av samtidigt som den är alldeles för skruvad för att passera som pop. Givetvis försvann den rakt in i oförståelsens Bermudatriangel i samma ögonblick som den kom ut. Och där stannade den tills den släpptes på nytt under nollnolltalet när det arkeologiska intresset för elektronpopens pionjärer tog fart på allvar. Till och med idag låter den helt egen i sin blandning av en närmast Älgarnas Trädgård-aktig mollstämning, utomjordiska signalöverföringar och oemotståndligt rättframma popmelodier – lyssna bara på ”Vi hör ett skrik” som förföljer Supremes-hiten ”You Keep Me Hanging on” som en osalig skugga.

Mer eller mindre besläktad musik: Louis & Bebe Barron: ”Forbidden Planet” (1956) / Mort Garson: ”Electronic Hair Pieces” (1969) / Bruce Haack: ”The Electric Lucifer” (1970) / Dick Hyman: ”Moog – The Electric Eclectics Of Dick Hyman” (1969) / White Noise: ”An Electric Storm” (1969)

THE FLYING DUTCHMAN
”One-Man Band Show” (okänt årtal)

Jag har en sorts förtjusning i enmansband. Förmodligen började det när jag som barn såg en kille stå på Stockholms gator med trumman på ryggen hamra ur sig medryckande och lättnynnade folkpoptrudelutter. (I efterhand har jag förstått att det måste ha varit gatumusikerlegenden Don Partridge som hade hits med ”Blue Eyes” och ”Rosie” och som bodde i Stockholm på sjuttiotalet.) Det var något med hela konceptet som grep mig och som jag aldrig riktigt har kommit över. Många, till och med de flesta enmansband är förstås roligare än bra, men hellre en snubbe som trampar på bastrummepedalen lite i otakt och brölar i en kazoo som en brunstig kanadagås, än någon jävla Rick Wakeman som står och åbäkar sig i en utstyrsel som ser ut som mormors tjuvade glansiga gardiner och spelar på arton klaviaturer samtidigt med alla extremiteterna i kors och om så behövs även näsan, armhålan och hypofysen.

The Flying Dutchman ligger extra långt från allt vad Yes och pruttpösig symfonirock heter. Faktum är att han ligger rätt långt bort från allt annat också. Bakom pseudonymen döljer sig en herre med det illustra namnet Ernest L. Batz som varit ”musikaliskt” aktiv sedan mitten på sextiotalet. Han har gjort fler skivor än vad någon med ens ett rudimentärt omdöme vågar tänka på utan rogivande medel till hands. För några år sedan hörde jag att han till och med planerade att ge ut en DVD med enbart gospellåtar. Gud må förlåta honom somliga tirader.

”One-Man Band Show” hör till hans tidigaste skivor och är en bisarr parad av demolerade örhängen av blandat ursprung. Bland annat lyckas han förvandla ”Hound Dog” till någon sorts övertrött polka som till och med Hasil Adkins skulle ha svårt att klappa med i. Intressant nog verkar applåderna mellan låtarna vara alldeles äkta. Jag vill inte veta vad detta kan tänkas säga om mänskligheten. Fast det går heller inte riktigt att stänga av skivan de få gånger man törs spela den. Det är som att man bara måste veta hur allting slutar. Det kan ju bli annorlunda den här gången…

Mer eller mindre besläktad musik: Hasil Adkins: ”Out to Hunch” (1955-65) / Dr. Ross: ”One Man Band” (1965) / Abner Jay: ”The True Story of Abner Jay” (inspelningar från 60- och 70-talet) / Diverse artister: ”Attack of the One Man Bands” (2007)

 

RICK GROSSMAN
”Hot Romance” (1978)

Av titeln, omslaget och låttexterna att döma var Rick Grossman övertygad om att han var guds gåva till kvinnorna. Möjligen höll hans fru Susan med. Paret fick i alla fall tre barn. När det stod klart för Rick att han, oförmögen att avyttra särskilt många av de exemplar han lät pressa av skivan, inte skulle bli den popstjärna han drömde om att bli, skaffade han sig istället en mer framgångsrik karriär inom affärsvärlden.

Men i början av nittiotalet började det gå utför. Rick anhölls för misshandel och Susan för förargelseväckande beteende. Kort därpå skiljde de sig. Sonen Michael bodde kvar med farsgubben i en av Chicagos mer burgna förorter. Utåt sett var allting frid och fröjd – far och son verkade ha en fin relation till varandra. Men Michael led av psykiska problem, och bakom den välordnade fasaden var vardagen stormig. Grälen blev allt våldsammare, och när Rick en dag fick för sig att spela piano lite för ljudligt slog det över för Michael som försökte plugga. Han attackerade sin pappa med en förskärare och högg honom gång på gång. Rick kördes till sjukhuset och där han senare avled till följd av skadorna. Michael åtalades för överlagt mord men åberopade sinnessjukdom. Han uppgav att han led av schizofreni och att han hade hört röster som uppmanade honom till fadersmord. Hans försvarsadvokat anförde svåra hemförhållanden där föräldrarnas skilsmässa bara var toppen på ett isberg av våld och droger. Michael dömdes till tjugofyra års fängelse men med möjlighet till strafflindring, dock med tillägget att psykiatrisk vård var önskvärd efter frigivningen.

Ingenting av detta har egentligen något med ”Hot Romance” att göra. Den tragiska berättelsen gör inte skivan bättre. Grossman var fortfarande en tondöv sångare vars musikaliska tillkortakommanden effektivt lade kommersiellt fällben för den softrock han ämnade göra, men det är också just det som förlänar skivan dess perversa lockelse. Men allra mest är den ett exempel på vilka livsöden som kan dölja sig bakom orimliga skivor som denna. Utan ”Hot Romance” hade Rick Grossman förmodligen bara blivit en arkiverad polisrapport och en bortglömd tidningsnotis för alla utom de närmaste. Hade den varit ”perfekt” hade den inte varit mer än en negligerad dussinskiva i mjukrockens periferi. Nu istället är den ett blad i en mänsklig, outgrundlig bok som bara artister som Rick Grossman kan vara med och skriva.

Mer eller mindre besläktad musik: Bill Clint: ”The Crying of a Generation” (1975) / John Palmer: ”Shorelines” (1971) / John Peterson: ”Where Does It Go from Here?” (1976) / Jim Schoenfield: ”Schony” (1973)

STEPHEN DAVID HEITKOTTER
”Heitkotter/Black Orckid” (1971)

Till en början låter detta som sådan skit som någon skojare till internationell psykedeliahandlare råkat hitta strax söder om Ingenstans i någon lumpbod som stinker mögel och augustiarmhåla, och som han sedan pressar upp den på nytt i en minimal upplaga som han pådyvlar sina tillbedjare med en bergspredikan genom stora hajpmegafonen. Jämför kattlådefynd som Stone Harbor, Kath och Sudden Death. Och jo, ”Heitkotter” har alla de ”rätta” yttre attributen, med en trummis som spelar så osammanhängande att det låter som att han när som helst kommer falla i bitar som en omkullvält anatomidocka, och en gitarr vars enda egenskap är att den är så fuzzad att den låter som en bakfylla så förgörande att den skulle kunna spräcka väggar. Det sistnämnda verkar ibland vara psyksamlarnas absolut enda bevekelsegrund.

Men det finns någonting mer därinne, något osaligt otillfreds som trots att musiken inte hänger ihop ens med Epoxy-lim får den att krypa under skinnet. Emellanåt är den så intensiv att den skrämmer. Det var först ett tag efter att jag hade hört den utökade nyutgåvan med titeln ”Black Orckid” [sic!] några gånger och sett den mest kända, föga avslöjande helylleamerikanska collegebilden på honom som jag fick veta den sanna historien bakom skivan. En historia som kastade nytt ljus över hans musik.

På sextiotalet trummade Heitkotter i ett kaliforniskt garageband som upplöstes när medlemmarna tvingades ta värvning som möjlig kanonmat i det allt mer omfattande och vettlösa Vietnamkriget. Men armén hade ingen nytta av Heitkotter som började visa allt fler tecken på schizofreni. Något som knappast blev bättre när han med sin nya konstnärspersona Black Orckid irrade bort sig bland hippies och droger. 1971 spelade han in sin enda LP hemma i sovrummet. Trummisen på skivan berättade senare hur de gjorde vad de kunde för att få låtarna att alls hänga samman. ”Fem låtar skrivna en kille som höll på att bli galen… och som förmodligen var stenad hela tiden”.

Med endast 25 gjorda originalexemplar kan ”Heitkotter” knappast sägas vara någon grandios artistisk kröning, och några fler skivor blev det inte heller. Heitkotters tillstånd förvärrades stadigt, och när hans föräldrar efter åratal av omsorg och kärlek inte längre orkade ta hand om honom togs han in på en sluten psykiatrisk avdelning i slutet av sjuttiotalet. Det är tveksamt om han någonsin kommer att skrivas ut därifrån.

”Heitkotter/Black Orckid” är förmodligen den mest svårgenomträngliga av alla skivor jag har valt ut här. Jag tror att många tycker att den är direkt frånstötande. Den gör ont på så många sätt men den är svår att göra sig fri ifrån om man en gång har släppt in den. Den blir kvar, om inte annat så som en skärande påminnelse om att alla slut inte är lyckliga.

Mer eller mindre besläktad musik: Kenneth Higney: ”Attic Demonstration” (1976) / Madrigal: ”Madrigal” (1970) / David Welsh: ”Blue Lightning Accent” (1980)

 

Introduktion   A-D   E-H   I-L   M-Q   R-U   V-Z   Avslutning