av Peter Sjöblom
ARCESIA
”Reachin’” (1972)
Att skivnasare i den mer exklusiva samlarsfären gärna överdriver sina beskrivningar av vad de har att erbjuda för att kunna kräma ut några extra tusenlappar ur sin hålögt suktande kundkrets är inte ovanligt men ett särskilt flagrant exempel på detta är Arcesias LP ”Reachin’”. Rena lögner fabricerades och upprepades mytologiseringsivrigt, som den att han skulle ha tagit LSD och plötsligt ha fått någon sorts musikalisk uppenbarelse. Sedan hans efterlevande eftertryckligt dementerat de revisionistiska dumheterna har historieskrivningen blivit lite mer sansad.
Men någonting måste ha hänt när den Pennsylvania-födde storbandssångaren Johnny Arcesi plötsligt sent i sin karriär som sträckte sig tillbaka till trettiotalet ville göra en psykedelisk croonerplatta. Med en lätt omskrivning av sitt efternamn gav han ut ”Reachin’” 1972 i en egenbekostad upplaga om 300 ex. De flesta av dem gav han bort till släkt och vänner. Som förmodligen aldrig orkade lyssna igenom skivan mer högst en gång. ”Reachin’” är helt omöjlig att förhålla sig till annat än som den fullständigt unika skiva den är. Till ett halvt sofistikerat, halvt garagerockigt komp med skenande orglar och eteriska flöjter som måste ha varit förlegade redan när plattan kom ut deklamerar mer än sjunger Arcesia sina plågsamt högtravande texter med en egendomligt pressad pseudooperatisk röst. ”Reachin’” är en skiva som först låter helt olyssningsbar men som efterhand lyckas förvrida hörseln på lyssnaren så att man till sist, liksom Arcesia, tycker att det är precis så här det ska låta. Har man väl gjort erfarenheten blir man aldrig densamma igen. Risken är till och med att ”Reachin’” blir vanebildande.
Mer eller mindre besläktad musik: Peter Grudzien: ”The Unicorn” (1974) / Luie Luie: ”Touchy” (1974) / Kit Ream: ”All That I Am” (1978)
Y. BHEKHIRST
”Hot in the Airport” (1986)
Y. Bhekhirst är ett exempel på en artist som inte nått outsiderslyssnarna genom några andtrutna månglare utan via nätets konnässörer. Det var tack vare Irwin Chusid – omdiskuterad legend bland outsiderintresserade – och hans radioshow Incorrect Music för New York-stationen WFMU som Y. Bkehhirsts märkliga och frikopplade musik nådde den specialintresserade publiken.
Mycket lite är känt om denne Bhekhirst. Man vet att han var verksam i New York. Hans riktiga namn är sannolikt Jose Hugo Diaz Guzman, ett namn som registrerades hos den amerikanska motsvarigheten till STIM redan 1964. Om denne Guzman är samme person som Y. Bhekhirst så var han 40 år gammal när han gav ut kassetten ”Hot in the Airport” vilket då var hans första kända utgivning. Han distribuerade den själv genom att gå in i de lokala skivaffärerna, presentera sig kort som Y. Bhekhirst, räcka över tejpen till föreståndaren för att sedan utan att säga något mer gå därifrån. Vilka som spelar på kassetten är inte känt – kanske är det enbart den gåtfulle artisten själv. Musiken är glest sammansatt och instrumenten samverkar genom ett slags pulserande förskjutning som ger musiken en känsla av att den vrider sig runt sin egen axel. Ibland låter det nästan som om man kastat upp småbitarna av någon Captain Beefheart-låt i luften och lyssnar på den medan fragmenten slumpmässigt faller till marken. Bhekhirst sjunger på ett besynnerligt högdraget sätt på en dialekt han verkar ha hittat på själv. Den sammantagna effekten är kuslig, som att någonting oroväckande försöker tränga sig in i ens medvetande. Den mest lättillgängliga låten är titelspåret som också släpptes på singel i början av nittiotalet. Kassetten verkar dessutom ha återutgivits 1994.
För några år sedan kom uppgifter om att Bhekhirst/Guzman sedan mer än tjugo år tillbaka sannolikt har varit bosatt i Lima, men också att han arbetat i Panama som importör av kläder från just Peru. Vad hans musikkarriär efter ”Hot in the Airport” beträffar är den obefintlig, eller åtminstone höljd i vederbörligt dunkel.
Mer eller mindre besläktad musik: Jandek/The Units: ”Ready for the House” (1978) / Maskull: ”Maskull” (1997) / The Space Lady: ”Recorded Live in San Francisco” (1990)
CHURCH UNIVERSAL AND TRIUMPHANT, INC
feat. ELIZABETH CLARE PROPHET
”The Sounds of American Doomsday Cults, Vol. 14” (1984)
Church Universal and Triumphant, förkortat CUT, var en teosofiskt inspirerad domedagssekt av homofoba abortmotsåndare ledda av Elizabeth Clare Prophet och grundad i mitten av sjuttiotalet som en utväxt från new age-grupperingen The Summit Lighthouse. CUT har sitt säte i Montana men Summit Lighthouse-församlingar finns spridda över hela världen inklusive Sverige. I början av nittiotalet uppskattades deras internationella medlemsantal till mellan 30.000 och 50.000. Med bunkrar och illegala vapen skulle Prophet och hennes anhängare försvara sig mot både inkräktare, rockmusik och det stundande kärnvapenkriget. Tiden för apokalypsen var satt till mars 1990, men enligt trovärdiga källor gick världen inte under vid utsatt tid och datumet flyttades gång på gång fram när Armageddon fortsatt envist vägrade inträffa. Med andra ord skiljer CUT sig inte från alla andra paranoida foliehattar som säger sig ligga inne med den ultimata sanningen om världens förfall och de utvaldas räddning.
Det som skiljer dem är att deras inspelningar inte riktigt låter som något annat. Det är inte musik i egentlig mening, men det är definitivt fascinerande lyssning, som en blandning av sacred harp-sång (i sig en mycket säregen arkaisk sorts flerstämmig religiös sång med rötterna i den amerikanska södern), amfetamintriggad boskapsauktionsutropare, The Chips snabbrabblande knasbolls-doo wop i femtiotalslåten ”Rubber Biscuit”, och Ludgo-Pelle. Det entoniga mässandet sker antingen i grupp eller av Elizabeth Clare Prophet ensam och är emellanåt nästan olustigt medryckande. Höjdpunkten är den flera gånger samplade, halvtimmeslånga ”Decree 10-15”.
Faithways International som har gett ut skivan har ingenting med specifikt CUT att göra, och trots titeln existerar det inte några tretton tidigare volymer varken med dem eller några andra. Det enda som det suspekta bolaget har gett ut i övrigt är en singel med den japanska sektledaren Shoko Asahara som låg bakom terrorattentatet mot Tokyos tunnelbana 1995.
Mer eller mindre besläktad musik: Alabama Sacred Harp Convention: ”White Spirituals from the Sacred Harp” (1977) / David Koresh: ”The Music and the Message” (kassett 1989) / Ludgo-Pelle: ”Tungstepp” (singel 1973) / The Manson Family: ”Sings the Songs of Charles Manson” (inspelad 1970) / People’s Temple Choir: ”He’s Able” (1973) / Telia: gammalt telefonmodem (1995-2014)
DANDELIONS/TRES & KITSY/
THE CHILDREN OF SUNSHINE
”Dandelions” (1971)
Falsksång i sig har jag inget problem med men jag står inte ut med sjungande barn som har en tonal träffbild sämre än Håkan Hellström. Möjligtvis uppfattas som hårdhjärtad och brutal, det får jag väl leva med, men jag tycker inte att det är det minsta gulligt med en eller flera minderåriga som kacklar fram fullständigt oigenkännliga melodier som de sedan har mage att påstå skulle föreställa den eller den vanligtvis lättidentifierade låten. Det är ju för fan bedrägeri och det enda som räddar dessa överdrivet tondöva minimänniskor från att lagföras är att de inte är straffmyndiga. Men Thérèse Williams och Kitsy Christner var inte som andra barn.
Egentligen befinner de sig på fel plats i bokstavsordningen eftersom ”Dandelions” faktiskt är titeln på skivan medan duon omväxlande kallades för Tres & Kitsy och The Children of Sunshine. Men länge trodde många att Dandelions var gruppnamnet då det är det enda som står på skivomslagets framsida. Därför tar jag mig friheten att rucka på de alfabetiska principerna.
Skivan är en enastående bedrift för två tioåringar. Uppmuntrade av sin gitarrlärare på skolan hemma i St. Louis, Missouri började de skriva egna låtar inspirerade av bland andra Judy Collins, Joni Mitchell, Cat Stevens och James Taylor, och snart hade de fått ihop så mycket egen musik att det räckte till en LP. De fick bestämma över skivan helt och hållet själva, från låturval till omslagsdesign. ”Dandelions” pressades i 300 ex som såldes och gavs bort till familj och skolkompisar. Fyrtio år senare upptäcktes den parallellt av skivhandlare och musikbloggare och snart hade Tres & Kitsy blivit ett undergroundfenomen för internetåldern. Det är inte konstigt för deras musik är så avväpnande okomplicerad. Texterna är allt från prepubertala iakttagelser av skolan, hundar, Gud och separerade föräldrar till lillgamla betraktelser av kärlekens vedermödor. Musiken är så befriande ren från baktankar – naiv, i ordets allra bästa bemärkelse.
Någon mer skiva spelade de två vännerna aldrig in och på sätt och vis kanske det var lika bra. Risken är att de skulle ha blivit självmedvetna och tappat den oskuldsfullhet som gör ”Dandelions” till vad den är. En oskuldsfullhet som till och med lyckas värma ett hårt hjärta som mitt.
Mer eller mindre besläktad musik: Langley Schools Music Project: ”Innocence and Despair” (1976-77) / The Mystic Zephyrs 4: ”Maybe” (1974) / Diverse artister: ”Classroom Projects – Incredible Music Made by Children in Schools” (inspelad 1959-81)
Introduktion A-D E-H I-L M-Q R-U V-Z Avslutning