lördag, september 19

LUCIA NEGRO – REVIVED PIANO TREASURES

LUCIA NEGRO: ”Revived Piano Treasures” (Daphne Records)

av Björn Gustavsson

Trenden att uppmärksamma kvinnliga kompositörer är för närvarande stark. Författarna till två just nyutkomna böcker i musikhistoria, K G Johansson och Nicholas Ringskog Ferrada-Noli, understryker båda hur viktigt det är att lyfta fram kvinnliga tonsättare (DN-kritikern Ferrada Noli skräder inte orden: ”Den kompakta mansdominansen bland den klassiska musikens mest kända tonsättare är ingen vacker syn”).

”Återupplivade pianoskatter” heter en ny CD med pianomusik av Valborg Aulin (1860-1928) och Laura Netzel (1839-1927). Valborg Aulin, som var aktiv i Stockholms musikliv under 1880- och 1890-talen, skrev bland annat sånger, pianostycken och kammarmusik. Hon framträdde även som pianist med Aulin-kvartetten (där hennes kände bror Tor medverkade) och studerade musik i Berlin och Paris (för bland andra Jules Massenet) innan hon efter diverse motgångar 1903 flyttade till Örebro, lade komponerandet på hyllan och övergick till att arbeta som pianolärare (en Valborg Aulin-konsert i Örebro borde snart övervägas!).

Den högt meriterade pianisten Lucia Negro (född 1938) spelar utomordentligt – dock inte med den totala lidelse och kongeniala lyhördhet jag kanske hade förväntat mig. Än mer framhävda fraseringar och än större variation vad gäller dynamiken skulle ha gynnat denna stämningsmålande, tidvis ganska jämntjocka musik, som bäst kan beskrivas som stämningsmåleri à la Peterson-Berger och Stenhammar. Det är – generellt – pianolyrik i typisk dåtida nationalromantisk stil.

Här återfinns Aulins ”Grande sonate sérieuse”, där den pastellartat flyktiga musiken växlar mellan en mörk lyster (påminnande om Schubert) och en lite kapriciös, flyktig karaktär. Aulins snabbt jagande Impromptu görs dock här i en lite alltför förströdd riktning.

Laura Netzell, född i Finland men uppvuxen i Sverige, torde vara än mer bortglömd än Valborg Aulin. Hennes musikaliska idiom ligger nära Aulins men har en generellt lite livligare karaktär, även om tilltalet dämpas av en viss akademisk stramhet à la dåtida fransk kammarmusik. Lucia Negro tolkar Netzels pianosonat opus 27 med fin känsla för musikens dubbla karaktär: den lite spontana livligheten dämpas nämligen av en stramhet som påminner om den dåtida franska musikens lite torrt akademiska karaktär.