SKRIET FRÅN VILDMARKEN: ”Näckrosblommans land” (YTF)
av Peter Sjöblom
Om man för tydlighetens skull tillåter sig en något förenklad historieskrivning har alla svenska visepoker haft en särskild centralgestalt som har varit så dominerande att alla andra inom samma gebit har varit tvungna att verka med den personen som självklar referenspunkt. Det mest uppenbara exemplet torde vara Cornelis Vreeswijk som när han LP-debuterade i ett slag gjorde det tidigare åtminstone stundtals högdraget preciösa visidiomet förlegat – inte helt olikt som det som Dylan gjorde med den amerikanska folksången. Från mitten av sextiotalet och fram till hans död på åttiotalet var Cornelis den som andra visdiktare hade att förhålla sig till. Dagens visa hamnar i huvudsak mellan två personer, Stefan Sundström och Lars Demian. Hur man uppfattar deras efterföljare beror måhända på vad man anser om dem själva. Personligen har jag mycket svårt för Sundströms skroderande bräkighet, medan jag tycker att Demian är svåruthärdligt manierad.
Ulf ”Ulven” Nilssons karriär är mer omfattande än hans diskografi. Han har medverkat i olika musik- och teatersammanhang sedan slutet av åttiotalet men hans diskografi består av ett fåtal egna skivor, några enstaka bidrag till samlingsplattor samt inspelningar som andra har gjort av hans låtar. Själv kallar han sig hellre estradartist än vissångare och därmed placerar han sig själv närmare Demian. Han lägger gärna till adjektivet ”demonisk” också, och där börjar definitivt mina alarmklockor som varnar för tillgjordhet och självöverksattning att ringa högt och skrällande.
Jag hade hoppats att gruppinramningen som Skriet Från Vildmarken ger skulle ha dämpat Ulvens histrioniska framtoning men jag hade fel. Tvärtom förstärker de mångtaliga folkmusikinfluenserna den inbillat ondskefulla teatraliteten. Det som Skriet själva kallar ”suggestivt” och ”magiskt” kallar jag fjantigt. Vilket definitivt inte blir bättre av att Ulven är en rätt dålig sångare. Inte för att jag har problem med sångare som har en diffus tonuppfattning men då krävs det att jag hör ett uppriktigt uttryck. Det gör jag jag inte på ”Näckrosblommans land”. Allt jag hör är en serie säkert goda intentioner som slår helt fel av först och främst Ulvens outhärdliga affektation. Det här är inte mer trovärdigt än buskiskulisser, och inte mer skrämmande eller stämningsskapande än halloweenhyllan på Buttericks.