av Peter Sjöblom (foto: Jörgen Johansson)
Wilmer X gör ett återtåg i sommar och Peter Sjöbloms kärlek till bandet prövas ännu en gång.
Sweden Rock är musikens Jurtjyrkogård. Det är dit som föredettingar åker för att få ytterligare lite tid, förlänga ett förbrukat artistliv, som hålögda pösmunkar zombiefierade av applåderna från nostalgiker som i vild panik har fått för sig att de kan återerövra en sorglig strimma av sin egen överskattade ungdom genom att gå och titta på relikerna.
Det är i alla fall så det ser ut utifrån när jag läser bokningslistorna till Sweden Rock, år efter översvämmande av band som jag använt årtionden åt att förtränga. Jag har kanske fel, jag erkänner att jag har aldrig varit på just den där Jurtjyrkogården, men hela konceptet ger mig kväljningar och får mig att vilja springa åt motsatt håll med ett avgrundsvrål av uråldrig överlevnadsinstinkt.
Jag har aldrig varit där och det är en sak jag har gemensamt med Nisse Hellberg. I sommar kommer vi inte att ha den saken gemensam längre. Wilmer X återuppstår och gör sin tusende spelning på just Sweden Rock.
Jag har ett problem med detta.
Jag hade hoppats att Nisse och Wilmer skulle hålla sig för goda för sådant som Sweden Rock. ”Torsson har ju spelat där, så då kan väl vi”, försvarade Hellberg sig i en intervju. Men att Torsson har spelat där är ju inget svar, bara jobbigt för Torsson. Eller för mig.
Återförenats har Wilmer X gjort förr, det är inget problem även om jag känner ett motstånd också mot återföreningar. Men Wilmer har ju egentligen aldrig upplösts, utan mest legat vilande på obestämd tid medan Nisse Hellberg vårdat sin solokarriär som i allt väsentligt har varit en finkalibrering av det Wilmer-konceptet. Nisses rötter har alltid varit de samma, han har aldrig fjärmat sig från det basala, det har mest handlat om nyanseringar av formen.
Och frågan är om Sweden Rock kan vara värre än ”Teknikens under”, låten där de under en omdömessvacka drog in syntar och sequencers och gud-vet-vad för att göra dem ”tidsenliga” (vilket idag är synonymt med ”daterade”). Strategin lyckades kommersiellt. Med den vann de tusentals nya lyssnare men förlorade mig. Med ”Teknikens under” fick det banne mig vara nog, då kunde inte ens gamla LP-pärlor som ”Djungelliv”, singlar som ”Kör dej död” och minnena av fullständigt himlastormande konserter maskera min djupa besvikelse. Tidigare textrader som ”vi spiller vårt blod, vi spelar under hot” kändes med ens så fruktansvärt ihåliga. De spelade fan inte under hot på ”Teknikens under”, de spelade under press från en producent som till varje pris skulle släpa in Wilmer X i den moderna tid som bandet alltid hade varit en motkraft till.
Snacka om att jag kände mig förrådd.
Jag sålde varenda Wilmer-platta jag hade i protest. Jag ville inte ha med dem att göra då. Stod inte ut med att förknippas med vad Wilmer X hade blivit. Det tog ett tag att komma över det. Flera år. Men det gick till sist och idag skäms jag inte för att kalla mig ett Wilmer-fan.
Men när de i sommar ska frottera sig med en massa halvfigurer och föredettingar på musikens Jurtjyrkogård känner jag ett liknande sting av olust även om jag den här gången inte tänker gå till koleriska ytterligheter och dumpa plattorna.
Det är tvärtom så att jag har lite lust att gå och se bandet igen. Inte på Sweden Rock – NEJ! – men på någon av annan de konserter de gör under sin sommarturné. För jag vet ju att när Wilmer X var som bäst var de ett av de bästa liveband Sverige någonsin har haft och någonsin kommer att få. Jag vill så gärna tro att de inte har tappat scenstinget. Det må vara uppåt tjugo år sedan de gjorde sin senaste platta ”13 våningar upp”, men då hade de redan hållit igång i ett kvartssekel och den skivan är en av de bästa de gjort. Jag kan inte tro att Wilmer X är bandet som tänker låta åldern komma i vägen för jävlaranammat.
Och som sagt, Nisse Hellberg har under åren utanför Wilmer odlat en mestadels god solokarriär. Jag skriver ”mestadels”, för hans låtskrivarflörtar med dansbandet Larz Kristerz är lite svåra att ta. (Det gör ont bara att skriva gruppnamnet – Larz Kristerz – fast jag måste erkänna att deras Anders Tegnér faktiskt är en driven gitarrist.) Men det är väl Hellbergs kärlek för gamla svenska sextiotalsschlagers som yttrar sig så. Vem är jag att kritisera den kärleken? Jag hyser en viss sådan kärlek själv. Nu var det sagt också.
Kom jag över ”Teknikens under” – som jag dock fortfarande tycker är en avskyvärd låt – kan jag väl överse med andra snedsteg också.
Även om just det där med Sweden Rock tar emot.