tisdag, juni 19

WILLY DEVILLE OCH RÖSTEN SOM ALDRIG SLÄPPER TAGET

av Peter Sjöblom

Elvis Costello avskydde Willy DeVille men MONOs Peter Sjöblom gillar honom desto bättre. Här tecknar han ett porträtt av en artist vars röst transcenderar tiden.

Ibland undrar jag varför så många av de artister jag gillar allra bäst dog i förtid. Varför drev de sig själva till den yttersta kanten för att förstöra sig själva? Är det så enkelt att de bara gick på myten om det skimrande förfallet? Eller var det en smärtsam panikreaktion? Kanske hade de för lite mellan sig själva och världen för att de skulle kunna hantera den – samma sak som förmådde dem komma så nära lyssnaren när de sjöng och spelade. Som om de saknade det där nödvändigaste lagret av skyddande hud, som att de blödde så mycket att de till sist inte kunde blöda mer. Visst låter det klyschigt. Men den nakna innerligheten har sitt pris och det är högt i en värld som har den billiga ytligheten som smörjmedel för att den ska kunna snurra på, fortare och fortare, tommare och tommare.

Elvis Costello avskydde Mink DeVille eller, mer precist, sångaren Willy DeVille. Han kallade musiken för ”cartoon junkie melodrama”. Spydigt formulerat på ett sätt typiskt för Costello men inte utan en poäng. Kan man inte se förbi Willy DeVilles framtoning måste den vara outhärdligt fjantig och tillgjord. Hans tidiga latinoinspirerade image med en lätt överdriven koaffyr, noggrant ansad tangorabatt och eleganta kostymer förlänade honom en sorts machonimbus som någon tycke låg på rätt sida om hallickens ”med bara en hårsmån”. Senare chanserade hans dekadenta elegans till ett bedagat prål med piratinspirerat krimskrams och teatralt tingeltangel. Allt medan köttet i Willy DeVilles redan magra kropp blev träigare och mer utarmat i takt med att heroinlangarens plånbok blev allt fetare av sångarens dollarsedlar. Men låter man sig förledas av de yttre egenskaperna, tragiska eller inte, är det lätt att som Elvis Costello missa innehållet. DeVilles svärmiska hjärta förblev ointagligt för vilka förgörande substanser han nu än drog i sig. Det är frestande att ta till ännu en klyscha, den om ”den siste romantikern”, men nog var han ändå en av de sista romantikerna i just sitt slag?

Det var en del uppskattande ståhej kring Mink DeVilles debutplatta ”Cabretta”, framför allt i Europa där ”Spanish Stroll” lyftes från skivan till en hyfsad singelframgång 1977. Hemma i USA (där LP:n gavs ut eponymt) var det i första hand kritikerna som uppmärksammade plattan. Lite konstigt egentligen för man tycker att samma publik som bara ett par år tidigare fört upp Bruce Springsteen på stjärnhimlen och som sakta men säkert började ta till sig Southside Johnny & The Asbury Jukes borde ha fallit i farstun för ”Cabrettas” soulstänkta rock. Men kanske var Mink DeVille lite för kärva för den breda publiken. Den engelska recensenten Neil McCornick var något på spåren när han skrev att: ”Springsteen lät som en vän i nöden. Willy DeVille lät som att han inte kunde bestämma sig för om han skulle besjunga dig med serenader eller dra kniv mot dig”.

Man kan anta att musikens syrlighet kom sig av miljön bandet vistades i. I mitten av sjuttiotalet var det ont om spelställen i Mink DeVilles New York och de hamnade i ett sällskap som de inte hade särskilt mycket gemensamt med. En katt bland de råbarkade hermelinerna – källsprånget till bandets musik var inte Velvet Underground eller Iggy Pop utan Willy DeVilles referenser stavades Arthur Alexander, Solomon Burke och Doc Pomus/Mort Shuman, låtskrivarparet som försett bland andra Elvis, Gary U.S. Bonds, Drifters och Ben E. King med låtar.

Men det mest sensationella var att Willy DeVille hade en röst så sammansatt att den levde upp till soulanspråken. Tjock och ångande som nylagd asfalt samtidigt som den lät så obearbetat oförställd och motsägelsefullt transparent. Han sjöng med en sådan omedelbarhet att man nästan trodde att stämbanden satt där hjärtklaffarna egentligen brukar sitta. Eller som just Doc Pomus skrev på omslaget till Mink DeVilles andra LP ”Return to Magenta” från 1978: ”Den hårda verkligheten i hans röst och fraseringar är igår, idag och i morgon – tidlös såsom ensamheten, bristen på pengar och bekymren som ständigt hittar varandra och aldrig släpper taget”. Inte undra på att Bob Dylan tyckte att Willy DeVille borde vara självskriven för en plats i Rock and Roll Hall of Fame.

”Return to Magenta” fortsatte i samma stil som ”Cabretta” fast tack vare Jack Nitzsches inblandning som producent och arrangör är den lite mer sofistikerad, lite lyxigare i soundet. Den är  bra men den känns ändå lite som en övergångsplatta. Särskilt jämfört med uppföljaren ”Le Chat Bleu”, gruppens första verkliga kraftprov. Hur meningsfullt det är att ens prata om en grupp – Willy DeVille kändes fullt ut som en soloartist och vilka som ingick i kompet vid ett givet tillfälle utgår jag från bestämdes mer av hur väl medlemmarna kunde leva upp till hans ambitioner än av någon bandlojalitet. Till ”Le Chat Bleu” hade han bytt ut nästan hela besättningen. Att den spelades in i Frankrike var inte en slump. ”Franska skivor låter så mycket mera levande”, förklarade han. ”Det var det soundet jag ville åt. Jag visste precis vad jag ville göra. Den plattan var min dröm.”

Den var emellertid inte skivbolagets dröm. De smäktande stråkarna var väl en sak, de fanns ju redan på ”Return to Magenta”. Men smattrande kastanjetter och cajunkryddiga dragspel? Capitol Records blev så totalt ställda när de fick höra mastertejperna att de förhalade utgivningen av skivan ett helt år. När de till sist motvilligt gav ut den var det bara i Europa. DeVille blev fruktansvärt sårad. ”Den var mitt mästerverk, min ‘Stjärnenatt’. Skivor är som ens barn, ens blod finns i låtarna. Man gör sitt allra bästa. Och så slängde de bara sand i ansiktet på mig.”

Några fler skivor för Capitol blev det inte.

Kanske borde Willy DeVille sökt sig till Atlantic Records redan från första början. Ur ett historiskt perspektiv var det ju där han hörde hemma, bland Drifters minimelodramer, Percy Sledges lindring för sårade hjärtan och otaliga andra soulgiganter som var en del av DeVilles musikaliska arvsmassa. Och mycket riktigt lät ”Coup de Grâce” som en hemkomst och en befrielse när den gavs ut 1981. Inte nog med att flera av låtarna hör till hans allra bästa, han sjunger i perfekt jämvikt mellan orubblig självsäkerhet och respekt för dem han lärt sig av. Helheten är så vinnande att jag till och med kan svälja det där blöta saxofonbrölet som är så påfrestande i de flesta andra sammanhang (Clarence Clemons, vad mycket skada du orsakade!)

”Min passion kommer från musiken”, förklarade Willy DeVille 2006. ”Den är ett uttryck för samma passion som jag känner när jag gör musik. Känslan när det är alldeles knäpptyst och man vet att publiken lyssnar – den tystnaden är ljudligare än något annat jag överhuvudtaget har hört i hela mitt liv. Det är ögonblick av absolut lycka. Jag tycker synd om dem som inte kan känna den sortens eufori. Men för att känna den passionen måste man känna passion för någonting till att börja med. För mig är det musiken.” En av Allmusic-sajtens recensenter, Thom Jurek, skrev att Willy DeVille ”förstod vad det är som gör en treminuterslåt så stor, varför den har betydelse – den betyder nämligen någonting för honom. Under sina konserter levde och dog han med publiken och gav den någonting att minnas när den gick hem, för när han sjöng menade han varenda ord i varenda låt.”

Mitt enda egna konsertminne av Mink DeVille kommer från åttiotalet när de spelade i Stockholm då skivan ”Where Angels Fear to Tread” var ny. Det var mördande varmt i lokalen, som om luftkonditioneringen aldrig hade uppfunnits. Det förtog dessvärre mycket av upplevelsen att jag ägnade största delen av spelningen åt att försöka låta bli att svimma. Inte för att någon skulle ha märkt om jag gjorde det eftersom det var så fruktansvärt trångt att jag skulle ha förblivit upprätt även om jag hade tuppat av.

Jag har tydligare minnen av när jag träffade honom på hotellet tidigare samma dag. På den tiden var det inte så svårt att få träffa dem man ville intervjua. Nu för tiden måste varje intervjuförfrågan bearbetas av ett helt koppel av skivbolagens mer eller mindre viktigpettriga grindvakter men på den tiden räckte det oftast med att man slog en signal till bolaget och så fick man veta vilket hotell artisten bodde på. Sedan avtalade man tid och plats för mötet direkt med honom eller henne. När jag ringde upp till Willy DeVilles hotellrum var det han själv som svarade. Han kunde knappt sluta snacka trots att det var ett informellt samtal. ”Don’t start me talking!” garvade han.

Sin flärdfulla aura till trots uppvisade han inga som helst divalater under audiensen. När jag kom in på hotellrummet låg han och drällde raklång på sängen medan hans turnémanager satt i bakgrunden vid ett skrivbord och förstrött pillade med några papper. Det såg nästan ut som någon bortklippt scen ur Dylan-dokumentären ”Don’t Look Back”. Det visade sig snabbt att Willy DeVilles ”hot” inte var tomt: hans munläder var välsmort. Han var som en självgående snackmaskin. Han en av de få jag har träffat som, om jag inte minns helt fel, har pratat slut på en hel C90-kassett. Han njöt av att dra historier och frikostigt slänga in anekdoter. Förmodligen var varenda stavelse alldeles sann, för han verkade vara en sådan person som hela tiden upplevde någonting, var med om något. Som om de speciella ögonblicken fastnade hos honom för att han hela tiden var lika närvarande i världen som han var i låtarna när han sjöng. Så gott som alla andra intervjuer jag sett och läst med honom har gett precis samma intryck. Han var den borne underhållaren, berättaren, den intresserade medmänniskan.

Naturligtvis gör minnena sitt till för min uppfattning om ”Where Angels Fear to Tread”. Vore det inte för dessa skulle nog även jag sälla mig till dem som kritiserar skivan för sitt tidstypiska sound – nog hörs årtalet 1983 alltid. Men samtidigt är det som DeVille konstaterar redan i öppningslåten, att ”Every Word’s a Beat of My Heart”. Och hur blankpolerat ljudet än är så är det ingenting mot de följande skivorna, ”Sportin’ Life” som blev den sista under gruppnamnet Mink DeVille och den Mark Knopfler-producerade ”Miracle”. De är så infekterade av samtidens ljudideal att inte ens Smittskyddsinstitutet vill befatta sig med dem. När låten ”Italian Shoes” började vevas i både radion och på det vämjeliga MTV 1985 ville jag inte vara med längre. Rösten fanns förstås kvar men det var ändå inte min Willy DeVille längre. Jag blev faktiskt rätt sur – hur hade han mage att sälja ut sig på det där viset?!

Fast det var kanske inte fråga om mage så mycket som blodådror. När han på skivan ”Victory Mixture” från 1990 tog sig an Champion Jack Duprees gamla ”Junker’s Blues” var det med en erfarenhetstyngd som man på ett rent medmänskligt plan helst hade sluppit. Det var inte förrän i början av tjugohundratalet som Willy DeVille lyckades bli kvitt sitt förbannade heroinmissbruk.

Icke desto mindre innebar ”Victory Mixture” ett visst artistiskt tillfrisknande. Den spelades in i New Orleans med bland andra Dr. John och Allen Toussaint. Må vara att den är lite mattare i ytan än jag skulle önska, den förde Willy DeVille i riktning mot den mer jordnära musik som skulle komma att prägla mycket av hans fortsatta karriär. Alla hans senare skivor har sina förtrollade stunder, men som helhet tycker jag nog bäst om 2004 års ”Crow Jane Alley” som kompletterar hans typiska latin- och tex mex-influenser med uppriktigt menad country och smutsblues. ”Pistola” kom ett par år senare och följer samma mönster, men där är beståndsdelarna mer integrerade, gränserna mellan stilarna lite mer utsuddade, skivan generellt sett mer sammanhållen.

”Jag måste säga att jag aldrig har varit i bättre form än vad jag är nu”, bedyrade Willy DeVille i samband med att ”Pistola” gavs ut. Men vad som verkade vara ett betryggande löfte inför framtiden förvandlades istället till ett vackert avsked. Tre år efter att skivan gavs ut utan någon uppföljare och med tre veckor kvar till sin 59-årsdag avled Willy DeVille i bukspottkörtelscancer. Det är möjligt att även om han hade fått fortsätta att leva aldrig skulle ha gjort en helgjuten platta igen, att ”Le Chat Bleu” och ”Coup de Grâce” skulle ha fortsatt vara hans högsta toppar, men saknaden efter honom är likafullt fortfarande stor. För i allt väsentligt var och är Willy DeVille oersättlig. Världen skulle behöva honom, världen behöver alltid ett hjärta som hans, en röst som hans. Den där rösten, lika tidlös som ensamheten, bristen på pengar och bekymren som ständigt hittar varandra och aldrig släpper taget.