av Peter Sjöblom
WILL BIRCH: ”Cruel to Be Kind: The Life and Music of Nick Lowe” (Constable)
Kunde man välja sina släktingar hade jag valt Nick Lowe som min farbror. Det hade varit kul med en farbror Nick som dök upp på födelsedagar och julaftnar med tjockt vitt och uppenbarligen svårstyrt hår, tjockbågade glasögon och ett obegränsat antal ankedoter levererade med en engelskt torr, lågmäld och ytterst självironisk humor. Och en ständigt avväpnande charm.
Fast om det hade varit mysigt med en farbror Nick idag, hade det förmodligen inte varit lika mysigt när jag var liten. För dagens Nick Lowe är inte den samma som fanns på sjuttiotalet. Han har periodvist levt hårt. Kanske inte alltid lätt att märka när man hör hans snärtiga poplåtar med välformulerade och ofta lite aparta texter. Det är låtar som gör en på gott humör, får en att må bra, och som dessutom är bland de yppersta inom popidomet. Lowes debut-LP i eget namn, ”Jesus of Cool” från 1978, hör till det bästa utanför Beatles kanon.
Självklart kräver detta en biografi, och det är helt rimligt att den skrivits av Will Birch. Birch, som liksom Lowe var en del av den engelska pubrocken; Birch som medlem i Kursaal Flyers (och senare i powerpopparna The Records), Lowe som en av de drivande krafterna i Brinsley Schwarz och därefter Rockpile tillsammans med Dave Edmunds.
Men det var nära att ”Cruel to Be Kind: The Life and Music of Nick Lowe” inte blev av. Ointresserad som porträttobjektet är av publicitet var Lowe tveksam till boken, men till slut lyckades Birchs finta in honom i projektet. Men trots att boken till stora delar bygger på intervjuer med den motvillige huvudpersonen (samt möten med åtskilliga andra i Lowes närhet) påpekar Birch redan i förordet att ”Cruel to Be Kind” inte är en auktoriserad biografi. ”Auktoriserad” är, påminner han oss om, sällan mer än ett annat ord för ”tillrättalagd”. Även om det säkerligen finns smärtsamheter som han utelämnar finns här tillräckligt många osmickrande episoder ur Nick Lowes liv och där det är berättigat tillräckligt många kritiska omdömen om Lowes musik för att boken inte ska kännas som något outhärdligt fjäskig hagiografi.
En del av det Birch berättar om känns igen från hans tjugo år gamla bok ”No Sleep Till Canvey Island” om sjuttiotalets pubrock. Som när man 1970 försökte lansera de okända debutanterna Brinsley Schwarz med ett överdrivet påkostat publicitetstrick. Man flög över gräddan av dåtidens brittiska popjournalister till Fillmore East i New York – man hade lyckats övertala den lika skräckinjagande som legendariska konsertpromotorn Bill Graham att det var en bra idé att låta de oerfarna Brinsley Schwarz uppträda där. Vilket det absolut inte var. Allting slutade i ett praktfiasko och förlöjligande artiklar i engelsk musikpress, skrivna av de bjudna journalisterna när de hjälpligt nyktrat till från den gränslöst flödande gratisspriten.
En annan återvunnen berättelse som har sin givna plats i den här boken är om hur Nick Lowe gröpte ur hela sin jag-uppfattning med LSD som gjorde honom till en oberäknelig, svårhanterlig och svårt nergången Brinsley-medlem. Som Lowe själv uttrycker det: det enda liv han uppvisade vid den tiden var lössen som kröp på honom.
Nick Lowe hade råkat riktigt illa ut redan tidigare när han stod på scenen med sitt första band Kippington Lodge, en kreativt otillräcklig grupp som i slutet av sextiotalet utan större framgång försökte göra sig bemärkta med en tidstypisk och personlighetslös psykedeliabetonad pop. Under en spelning på anrika rockklubben Marquee i London blev scenutrustningen plötsligt strömförande. Elektriciteten gick genom Lowe med full styrka och fick honom att tuppa av. Han kunde inte släppa taget om mikrofonen, och hade inte gruppens manager sparkat undan stativet hade Lowe dött där och då. Faktiskt var han nog redan död – om den andra sparken inte missat mikrofonstativet och istället träffat Nick Lowe i bröstet hade hans hjärta antagligen inte gått i gång igen.
En annan gång var problemen de motsatta. Under en konsert med The Kinks där Brinsleys hade spelat förband gick strömmen. Det blev becksvart i lokalen och plötsligt känner Nick Lowe hur han blir omkullvräkt på golvet med ett par stadiga nävar i stryptag runt halsen. Mitt under angreppet går strömmen igång igen och Lowe stirrar rakt in i den raseribleka nunan på en fradgande Ray Davies. Tydligen tog den omvittnat lättretlige Davies Brinsley-medlemmarnas interna skämtjargong väldigt personligt…
Naturligtvis får Lowes äktenskap med Carlene Carter och umgänget med Johnny Cash sitt utrymme också. I relationen till Cash – som ju var gift med Carlenes mamma June Carter – visar sig Lowe som det ödmjuka musikfan med djup respekt för musikhistorien som han är. Det är samma respekt och kärlek till musiken som genomsyrar hans eget låtskrivande.
Och det är naturligtvis Lowes musik är själva incitamentet för den här boken. Bakom Nick Lowes excentricitet och inte sällan besynnerliga beteende finns det en begåvning som gränsar till geniets. Det är därför som man så lätt förlåter honom för gentlemannastölderna från David Bowie i låten ”I Love the Sound of Breaking Glass”, från Thin Lizzy i ”So It Goes” och Small Faces i ”I Love My Label”. Men det är väl så det sägs, att genier stjäl och medelmåttor imiterar.
Det finns stunder av melodisk briljans också på Nick Lowes allra sämsta skivor (av vilka ”The Abominable Showman” från 1983 är den allra sämsta). Även om han söp och knarkade sig själv till frustrerande oberäknelighet – tiden i Rockpile i slutet av sjuttiotalet ger ännu fler exempel på det – verkar kärnan i hans geni vara oangripligt hård. De flesta skulle ha gått under både artistiskt och mänskligt om de levt som Nick Lowe gjorde när han var som mest verksam som snillrik låtskrivare och egensinnig producent på sjuttio- och åttiotalet. Men han har på något vis hela tiden överlevt. Man frestas tro att det beror på hans obetvingliga kall.
Trots det har han förblivit en artisternas och kritikernas artist. Är han alls känd för den breda allmänheten är det möjligen för låten som namngett Birchs bok, ”Cruel to Be Kind”, och måhända Brinsley Schwarz bästa låt ”(What’s so Funny ‘Bout) Peace, Love and Understanding” som blev en hit i Curtis Stigers version från Whitney Houston-filmen ”The Bodyguard”. De låtskrivar-royalties som det ofattbart framgångsrika soundtracket inbringande höll Nick Lowe på grön kvist under väldigt lång tid.
Men det är så som Nick Lowe helst vill ha det. Genom hela boken framgår det hur han aktivt undvikit berömmelsens bländande spotlights för att leva i relativ avskildhet. Han har hela tiden levt efter sina antikändisstrategier. När alla andra skruvade upp volymen till elva på sina Marshall-pelare och drog igång sina pråliga arenashower under det hedonistiska sjuttiotalet, valde Brinsley Schwarz att spela på så små ställen som möjligt och skruvade ner volymen så lågt det gick på sina pytteförstärkare. När Rockpile stod på gränsen till det breda genombrottet hoppade Nick Lowe av. För övrigt utan att först berätta det för Dave Edmunds – han fick veta det av en researchande journalist…
Att Nick Lowe åtminstone delvis medvetet lagt krokben för sin egen karriär har gjort den lätt fragmentarisk för en utomstående, men Will Birch lyckas ändå redogöra för den på ett sammanhängande sätt. Och ju mer man läser, desto mer börjar man förstå att Nick Lowe i all sin synbara oförutsägbarhet trots allt hela tiden följt en sorts logik. Exempelvis blir det som verkade som ett överraskande lappkast när Lowe lämnade den intelligenta popen för ett likaledes intelligent ”vuxet” låtskrivande med den underbara skivan ”The Impossible Bird” 1994 fullt begripligt när man läser ”Cruel to Be Kind”. Det som hände var att Lowe rannsakade sig själv och tillät sig själv att växa upp. Han blev så att säga sin egen ålder och lät sina erfarenheter ta den musikaliska form som tjänade dem bäst. Lowe själv kallar den nya fasen för ”andra akten”. På ett sätt är den andra akten till och med bättre än den första. Lowes tidiga skivor är omistliga på sina villkor, men musiken han gjort sedan nittiotalet har en egen sorts naken innerlighet som skiljer dem från det han gjorde dessförinnan. Han är måhända inte relevant för sin tid (därav hans status som kännar-ikon) men han är alltid relevant för den som söker något som låter uppriktigt.
Nick Lowe är med andra ord en artist man kan växa med. Han påminner oss om att vad resten av världen än försöker slå i oss, så är det inte fult att bli äldre. Att man tvärtom mår bättre av att tillåta sig integriteten i att åldras med värdighet. Som Elvis Costello, en annan artist som gör det med bravur, uttrycker det i boken: ”Det är någonting med att klä sig efter sin ålder”. Det kan tas både bokstavligt och bildligt.
Många andra artistbiografier upphör vara engagerande efter en sisådär två tredjedelar, ungefär samtidigt som artisten som porträtteras tappar geisten för att vederbörande börjat anstränga sig för att leva upp till någonting som han eller hon inte längre är. Lowe har hela tiden varit sann mot sina egna förutsättningar, och det gör i sin tur ”Cruel to Be Kind” givande att läsa hela vägen igenom.
Vad Will Birch beträffar ser han sig själv mer som en researcher än som en författare, och även om han fortfarande inte är någon anslående stilist har han med ”Cruel to Be Kind” hittat ett större driv i språket än vad han haft tidigare. Det är förstås till godo för läsaren. Om det sedan kommer att locka fler lyssnare till Nick Lowe är svårt att säga. I första hand är det, förstås, en bok för de redan Nick Lowe-frälsta. För oss är det obligatorisk läsning. Min respekt för Lowe har till och med ökat efter att ha plöjt den relativt tjocka bocken.
Det är bara en sak som boken inte gett något svar på: Vart jag kan skicka min ansökan om farbrorsadoption?