lördag, februari 24

WAY OUT WEST 2017 – LÅG WOW-FAKTOR

av Linda Bönström (foto: Sture Svensson)

Linda Bönström samlar sina intryck av årets Way Out West-festival och passar samtidigt på att konstatera att en del av det som inte handlar om själva musiken lämnar en del övrigt att önska.

Årets upplaga av Way Out West-festivalen borde inte ha kunnat gå fel: massor med roliga band bokade, mestadels strålande väder och en köpstark publik. Och ändå saknades något, vilket rätt ofta var ljudet. Teknikstrulet var, till och med för Way Out West med sin konstanta fäbless för otydligt ljud, mer än lovligt stort. En annan sak man undrar över är hur arrangörerna tänker kring säkerheten. Med sådana stora publikmängder intryckta på samma yta i Slottskogen är potentialen för en katastrof högst påtaglig om kvällarna när man fastnar i falskhalsarna mellan scenerna. Men trots sjukanmälda artister, artister som gick av scenen i förtid och en galen marknadsförning så fick Way Out West – på något sätt – ihop en fungerande helg.

Torsdagen började med en plötsligt påkommen sjukdom och dragplåstret Beth Ditto ställer in och ersätts av Amanda ”Slowgold” Wernes som berättade att hon och bandet ringts in tre timmar tidigare. Man kan inte annat än ge henne en eloge för att rycka in så snabbt och publiken verkade helnöjda.

Australiensiske DJ:n Flume gick på scenen vid en rätt lurig tid, klockan sex, när mycket publik stod i kö vid entrén men det tycks kvitta, hans högaktuella elektroniska dansmusik är spännande, innovatiov – och kul! Det hela kändes som gammaldags ärlig passion och att avsluta med låten ”Freedom” och ett stort konfettiregn är ett säkert kort som gick hem hos publiken. Och mig. Att tjugosexårige Young Thug senare på kvällen helt sonika lämnade scenen efter en dryg halvtimmes helröj utan att vare sig komma tillbaka eller berätta varför imponerade i alla fall lite på mig. En hiphopare med rock’n’roll-olater. Senare sades det att det berodde på ljudtekniken och dålig strömtillförsel – äntligen någon som tar sitt sound på allvar. Eller något sådant.

Jag får väl lov att nämna Frank Ocean också. Så där, klart och gjort.

En glad och dansant publik väntade kanadensaren Mac DeMarco och hans band på torsdagen, det var solsken och gott humör. Jag väntade också fast av misstag, hade blandat ihop vilken scen som Vince Staples skulle gå på. Och det började med viss charm men övergick till egentligen ingenting, DeMarco skrattade mer åt sina egna skämt än vad publiken gjorde, och att bandet gång på gång fick stämma instrumenten. Kanske borde även DeMarco ha lämnat scenen i förtid. Men det kallas väl för lazy-rock av en anledning antar jag.

Den på alla sätt absoluta motsatsen är Fatoumata Diawara & Hindi Zahra och att de drar publik är ingen slump! Diawara är som en naturkraft på scen som spelar, sjunger och dansar så att till och med håret flyger loss. Som bonus gjorde Diawara med sitt band en egen soundcheck innan spelningen som är lika härlig att höra, faktiskt den enda soundcheck som hela helgen bjöd på, en metod som kanske fler artister borde ha propsat på.

Om man måste älska countryrock-Ryan Adams som Aftonbladets Per Magnusson fastslog vet jag väl inte, men visst hade han både charm och publik. Däremot måste man älska The XX! Deras indiesound blandat med djupa beats och elektroniska slingor är oerhört suggestivt live och publikområdet fylldes på nolltid. Lazer Major fick stänga stora scenen för kvällen, och visst hade det sin tjusning, allt detta meningslösa skuttande fram och tillbaka synkat med ljusstrålar som blinkar åt alla håll. Snabbt fick man dock känslan av ett ankommande epilepsianfall trots att man inte ens har epilepsi och så jäkla roligt är det inte med tragglandet.

Så kom finaldagen! Och regnet. Regnet som höll i och fick uttrycket ”stå som spön i backen” att låta som en underdrift. Och på stora scenen stod Oskar Linnros och talade ut, och talade ut, och… Publikkontakt är ett måste, kan man nå ut är det fantastiskt, men om det bara är tjatigt kan man väl hålla sig till att bara sjunga istället. En önskan jag kom att ångra. Om publiken sökte skydd från hällregnet eller inte låter jag vara osagt, Frida Hyvönen har sina fans och alltså även oss skeptiker. Det var segt, det var deppigt som säkert hade passat bra någon annanstans – skulle vi stå där och frysa ville vi åtminstone få något mera glatt än sånger om självmord och andra trista skildringar av tonårslivet och hur det är att numera vara stockholmare.

Men fanns det inget mer att skymta bakom allehanda sponsorflaggor, -vimplar och -regnskydd som stack ut i alla riktningar? (För i år har Way Out West arrangörerna släppt in fler på området än vad man antagligen någonsin tidigare gjort – åtminstone känns det som att vi är på företagsmässa). Självklart! Först och främst ska Annika Norlin och Säkert! hyllas som festivalens stolthet och stöttepelare. Hon medverkade alla tre dagar genom både spelningar och brandtal och sparade inte ett dugg på krutet från den akustiska början i det gröna till det rockiga slutet i Frihamnen. Just detta att sista spelningen är på andra sidan stan gjorde att jag missade det stora dragplåstret Lana Del Rey, men det ångrar jag inte.

Från det att hon stigit upp på scen tog Regina Spektor över hela lördagens Way Out West. Till och med regnet upphörde under spelningen. Spektors röst är fenomenal och håller både för höga toner och vad som inte kan kallas annat än experimentella ljud. Hon hade i vanlig ordning med sig sin flygel men bjöd även på lite gitarrspel. Spektor körde sina tjugo låtar utan att tappa publikens absoluta uppmärksamhet för ett ögonblick. När det hela slutade med allsång till låten ”Samson” började Spektor överväldigad nästan att gråta: ”You guys are breaking my heart – in a good way”.

Min vän frågade mig skeptiskt om vad som lockar mig att komma tillbaka år efter år och svaret är: musiken. Och årets nyhet: drinkar i form av isglass.