torsdag, oktober 1

VIOLENT FEMMES – 2 MICS & THE TRUTH

av Peter Sjöblom

VIOLENT FEMMES: ”2 Mics & The Truth: Unplugged & Unhinged in America” (Pias America)

Ju högre man klättrar desto längre blir fallet om man tappar taget.

Den som inte tror på det kan ägna en dag åt att lyssna igenom Violent Femmes kompletta utgivning i kronologisk ordning. Jämföra de tidiga åttiotalsplattornas vildsinta vitalitet med senare skivors klumpiga collegerock. Det är på samma gång en snabbkurs i vad meningsskiljaktigheter, medlemsbyten och illvillig harm kan göra med ett band. Men jag är väl inte bättre själv som tagit Violent Femmes förfall nästan personligt. Så mycket tid som jag har skänkt dem, så mycket kärlek, så mycket hängivenhet och så har de mage att komma dragandes med skivor som ”Freak Magnet” (1998) och förra årets lögnaktigt betitlade ”We Can Do Anything”!

Nåja, jag ska inte vara småskuren och jag är inte oförsonlig. Jag är beredd att ta dem i hand nu när de sträcker ut den till mig igen. När de visar att de är beredda att ”skala bort allt överflöd, framföra låtarna utan förkonstling och lyfta dem ur all sorts tidsbundenhet” som basisten Brian Ritchie säger apropå ”2 Mics & The Truth”, inspelad live i olika radiostudior under promotionsturnén för ”We Can Do Anything”. Och det må vara att medlemmarnas stigande ålder hörs här och där, att fingrarna inte längre rör sig riktigt lika smidigt över instrumentens greppbrädor och att Gordon Ganos röst idag låter lite rossligare på sina ställen, för i allt väsentligt är detta en riktig Violent Femmes-platta. Utan fernissa och krusiduller. Skavankerna har ju ändå alltid varit en del av det Violent Femmes jag älskar. Det är en av anledningarna till att jag fortfarande gör det.

Skivan ges ut i två varianter, som dubbel-LP och enkel-CD; den sistnämnda är fem låtar kortare men har i gengäld en som inte finns med på LP:n. Oavsett formatet är skivan precis vad titeln lovar: sanningen om bandet. Det betyder inte att den kan ersätta vare sig den namnlösa debutplattan eller ”Hallowed Ground”, men det innebär att detta är gruppens musik i sin mest omedelbara, oförvanskade form.

Dessutom sätter ”2 Mics & The Truth” alla helskäggiga mummelmumrikar och gitarrplinkande dagbokspoetissor på plats. Visst är detta ”americana”, men i sin mest rubbade och – tänker jag – mest essenstrogna form. Det är country som lossnat ur sin gjutform innan den stelnat, sexualneurotisk gospel och folkmusik från den mänskliga fantasins sjukare vrår. Allt på samma gång i en enda osorterbar, ljuvlig och Violent Femmes-unik röra. Visst kan man ha synpunkter på låtvalen (till exempel får vi de bleka ”Untrue Love” och ”You Move Me” istället för ”Black Girls” och ”Gimme the Car”) men jag lovade ju att inte vara småskuren. Så istället för att petimeterknorra välkomnar jag Violent Femmes tillbaka till sig själva.