av Peter Sjöblom
Peter Sjöblom kryper i återupptäckandets namn nästan hela vägen till Springsteen-korset men vägrar styvnackat bli Bossen-religiös. Det hela är komplicerat.
Vi måste prata om det här med Bruce Springsteen för det är komplicerat.
Det blev komplicerat 1984 när han släppte ”Born in the U.S.A.”. Jag var förmodligen den enda recensenten på den här sidan Jupiter som sågade plattan men jag står än idag fast vid att det är en bicepssvällande skitskiva för evigt tagen som gisslan av åttiotalets vedervärdiga ljudideal. Även om jag har hela världen emot mig på den punkten och framför allt alla grabbgubbs som än idag rapar blaskigt öl när de tar i från tårna för att skråla med i knytnävspumparrefrängerna och snyftar lite till de yuppiedekorerade balladerna.
”Born in the U.S.A.” punkterade den tonåriga hängivenhet jag hade känt för Springsteen tills det sista unset av intresse hade pyst ut. Sedan kom nittiotalet och då var det bara jazz och konstmusik som dög åt mig. Min då ganska militanta Springsteen-förnekelse övergick tids nog i en fadd likgiltighet och ytterligare lite senare i någon sorts motvillig och antagligen halvnostalgisk acceptans.
När jag för några månader sedan recenserade Little Stevens ”Soulfire” (en av förra årets bästa plattor) konstaterade jag med en lätt provokation – för att ge Little Steven den plats jag tycker att han förtjänar –att han minsann har gjort lika många och lika bra grejer som Springsteen.
Den enda som blev provocerad av det påståendet var väl jag själv.
För när jag hade skrivit det började jag undra om jag verkligen menade det eller om jag bara trodde att jag menade det. Vilket, med viss fördröjning, skickade mig in i en ordentlig Springsteen-psykos som pågått ett tag nu. Jag återupptäcker allt det där som betydde så mycket för mig under tonåren men som jag alltså blev bestulen på med det där förbannade skiveländet som jag redan har nämnt.
Ändå har jag alltid känt mig irriterat manad att ta själva låten ”Born in the U.S.A.” som jag avskyr i försvar eftersom den är så gruvligt missförstådd och fortsätter att vara det år efter år. Än idag tror folk – inklusive ideologiskt urgängade presidentkandidater – att det är en flaggviftardänga när den istället är precis tvärtom, en kritik av den amerikanska nonchalansen, ignoransen och det egoistiska människoföraktet. Hade Springsteen istället valt att ta med den på den gnagande svarta ”Nebraska” i sin ursprungliga, akustiskt nakna och spöklikt bluesiga version (som finns i ”Tracks”-boxen med tidigare outgivna Springsteen-inspelningar) hade alla idag haft en helt annan uppfattning om låten. Och jag hade kanske inte heller behövt göra slut med Springsteen när hans kroppsbyggartorso började tränga sig ut genom varenda medial por och den konstiperade skriksången i hitversionen kläggade igen varenda högtalare överallt.
Ett annat problem är det där som jag gnällt om förr, i Little Steven-recensionen: alla de – särskilt svenska – rockjournalister som kastar sig för Springsteens fötter i en helt oproportionerlig gudsdyrkan. Med spaltkilometer efter spaltkilometer tränger deras skitnödiga entusiasm undan alla som inte köper hela det där flåsiga Bossen- och Brucan-snacket. Det är bara generande att behöva se och höra alla förvuxna grabbgubbs med ett ordbehandlingsprogram och som med ett pojkrumskokett ölfnitter klättrar över varandra för att bevisa att just han är den allra mest rättrogna beundraren med flest antal Bruce-bootlegs i skivsamlingen. Det har länge fått mig att känna mig som en ateist som med våld tvingats in på en frikyrklig gudstjänst där alla tungomålstalande babblar i munnen på varandra. Springsteen är inte min jävla boss, så lägg ner dravlet!
Men jag tror Springsteen njuter av allt det där. Jag har precis läst hans självbiografi ”Born to Run”, fem hundra sidor som en osenti-mental redaktör hade kunnat skära ner till ett mindre ojämnt resultat. Boken är stundtals lysande men stundtals platt och genom den framtoning av anspråkslöshet som Springsteen odlat genom åren läcker en självbelåtenhet och – faktiskt – brist på integritet igenom. Det har aldrig varit någon hemlighet att Springsteen är en dominant arbetsgivare, men han är också uppmärksamhetstörstande och fåfäng, antagligen därför som han i boken snabbt skyndar förbi de skivor som inte föll i så god beundrarjord när de gavs ut – det finns trots allt sådana. Springsteen är mer noga med ge fansen precis vad de vill ha i utbyte mot deras villkorslösa kärlek än vad man kanske vill tro att han är bortom sin reko personlighet och sitt, är jag ändå helt övertygad om, genuina engagemang för samhällets olycksbarn.
Det är komplicerat.
Det är komplicerat och gnisslar lite grann, och ännu mer gnisslar det när Bruce Springsteen blir Aktiebolaget Bruce Springsteen och ger ut samlingsplattor med enstaka outgivna spår för att lirka fler slantar ur fansens spargrisar. Liksom det gnisslar om hans bisarra tilltag att göra malplacerade nypålägg – inklusive sång – på gammalt överblivet material. Huvudbevis: ”The Promise”, dubbeln med outtakes från ”Darkness on the Edge of Town”. (”Darkness” tycker jag för övrigt är hans absolut bästa skiva, tätt följd av ”Nebraska”, tätt följd av ”The Wild, the Innocent and the E Street Shuffle”.) Det där krämardraget som han har utvecklat med åren är en av de saker som gör det, just det, komplicerat.
Ändå är det min återuppväckta övertygelse att Springsteen aldrig i livet skulle lägga ner så mycket energi (och missriktad petperfektionism) av det slag som han gör om allting bara var en fråga om geschäft. Det hela kanske ska rubriceras som pensionssparande. Och det kanske han måste ägna sig åt med tanke på att mycket av den musik han gör nu för tiden inte är lika relevant som den han gjorde förr. Tröga klumpar till skivor som ”Working on a Dream” (2009) och ”High Hopes” (2014) antyder en sinande kreativitet.
Värre är väl att han saboterat egentligen rätt bra skivor med en ljudbild så uppumpad av anabola mastringssteroider att de är i princip omöjliga att lyssna på utan en burk sedativa medel inom räckhåll. Värst är 2007 års ”Magic”, ett oskyldigt och helt onödigt offer i det så kallade ljudkriget (”loudness war”) där det bara handlar om att låta mest även om priset man får betala är att det låter helt för jävligt, söndertrasat och dynamiklöst. Delvis kan det väl skyllas på Brendan O’Brien, den uppenbarligen lomhörde men förmodligen Springsteen-kuvade producenten som bland annat också producerat Korn, Soundgarden, Pearl Jam, Aerosmith och My Chemical Romance. Att Springsteen anlitade honom ser jag som ännu ett exempel på Springsteens fåfänga. Han vill så otroligt gärna ”vara med” och ”aktuell” att han gärna biter sig själv i svansroten med ett enda gigantiskt smurfgnapp.
Egentligen borde Springsteen lägga rocken på hyllan eftersom hans starkaste sida sedan nittiotalet har varit det lågmälda uttryck han implementerade med ”Nebraska” (1982). Jag tänker på delar av ”Devils & Dust” (2005) och hela den gravt underskattade ”The Ghost of Tom Joad” (1995) där han grävde ner sig i John Steinbecks och Woody Guthries berättartradition. Springsteen själv är ju en mycket driven sångberättare, det kan nog de flesta enas om, även de som inte underdånigt knäböjer i Springsteen-templet.
Han borde göra en renodlad countryplatta.
Det var ju tänkt att skilsmässoskivan ”Tunnel of Love” skulle ha blivit en sådan, men sedan ändrade han sig och virade istället in alltihop i en syntig bubbelplast. För så skulle det låta 1987 och Springsteen – ja, han fogade sig beredvilligt efter de förmodade förväntningarna. Igen.
Det gör mig frustrerad.
Det gör det komplicerat.
Fast egentligen har Springsteens skivor aldrig låtit särskilt bra rent ljudmässigt; ”Born to Run” var en katastrof ända tills de städade upp ljudet till skivans trettioårsjubileum. Å andra sidan är det på hela taget en överskattad skiva. Den har sina stunder men jag kan aldrig riktigt frigöra mig från dess anakronistiska men likväl obekväma Jim Steinman/Meat Loaf-vibb som emanerar ur skivans mest pompösa låtar.
Lyckligtvis ljudstädades Springsteens tidiga diskografi häromåret i samband med att ”The Album Collection, Vol. 1” kom ut, boxen med alla hans skivor från ”Greetings from Asbury Park, N.J.” till – suck – ”Born in the U.S.A.”. Sånär som på några fadäser (vad hände till exempel med kraften i sången på ”Darkness on the Edge of Town”?!) låter det faktiskt riktigt bra om det. Se där minsann, det går ju att remastra skivor med annan utrustning än en digital köttkvarn!
Hur som helst.
Under de år som har gått sedan jag senast verkligen lyssnade på Springsteen – och det är alltså väldigt länge sedan – har jag fördjupat mig i många genrer jag inte visste så mycket om på den tiden. Och nu kan jag sätta in Springsteen i ett större sammanhang, se honom ur avgörande perspektiv. För de flesta andra har det väl alltid varit uppenbart men det är inte först nu som jag verkligen begriper hans relation till soulen, countryn, den amerikansk folksången och Van Morrison. Det är mycket Van Morrison.
Så, sent ska syndaren vakna efter att han tjurskalligt vägrat gå upp ur sängen och sedan somnat om igen.
För såhär ligger det till, det är det här som räknas, detta är kärnan: Springsteen berör mig igen. Han når fram till mig, genom mina tvivel. Jag kan höra berättelserna igen och förstår att de ju handlar om mig, också, utan att jag behöver störas av att miljoner andra människor känner exakt samma sak. Låt vara att somliga tappar proportionerna för sin uppskattning.
Det är en märklig känsla att lära sig sådant man redan lärt sig en gång i tiden och som ”alla andra” vetat hela tiden, men det är väl en förvirring jag får leva med. Känslan av nedkämpad prestige, insikten att ha haft fel, återvändandet är ändå så skönt frigörande.
Det är fortfarande komplicerat, men det känns bättre nu när vi har pratat om det.