torsdag, december 12

VAN MORRISON – THREE CHORDS AND THE TRUTH


av Peter Sjöblom

VAN MORRISON: ”Three Chords and the Truth” (Exile/Caroline)

När de första låtarna en åt gången började sippra ut från ”Three Chords and the Truth” kom ryktena snabbt i svang att den verkade vara en formåtergång för Van Morrison och en uppryckning efter flera helt meningslösa skivor med kväkande hammondjazz och cocktailmuzak. Inte för att det nu skulle betyda så mycket eftersom de flesta skivor är bättre än ”You’re Driving Me Crazy” (inspelad tillsammans med den outhärdliga organisten Joey DeFrancesco) och den plågsamt substanslösa ”The Prophet Speaks” från förra året. Och jo, ”Three Chords and the Truth” – namngiven efter Harlan Howards svar på frågan vad country är för något – är bättre än Morrison närmast föregående skivor. Men det säger som sagt inte så mycket.

En mer rimlig fråga är om ”Three Chords and the Truth” är relevant. Och det tycker jag inte att den är. Långt ifrån. Det finns ingenting här man inte kunnat höra tidigare på betydligt bättre Morrison-plattor. Han fortsätter alltså återvinna sig själv. Ackordbytena är de samma, melodierna är de gamla vanliga överutnyttjade, gnället på skivbranschen (”Fame Will Eat The Soul”) är samma gamla vanliga gnälliga ältande, arrangemangen är i stort sett likadana som de varit sedan 1981, balladerna lullar fram som de alltid gjort på en Van Morrison-skiva, och upptempolåtarna är lika triviala som de har varit i decennier.

Och när han inte lånar av sig själv, nallar han Ray Charles ”I Believe to My Soul” (som han för övrigt spelade live redan 1973), modifierar den en smula för att stölden inte ska bli alldeles för övertydlig och döper sedan om den till ”You Don’t Understand”. Det borde vara åtminstone lite genant för Morrison att han alltså inte riktigt skrivit en av plattans bästa låtar själv…

Den konkurrenslöst bästa låten heter ”Dark Night of the Soul”. Inte för att den heller bjuder på något vi inte redan har hört, utan för att Van Morrison i den faktiskt har transcendensen hos älskade nummer som ”Listen to the Lion” och ”Vanlose Stairway” i sikte. Och för några sekunder rentav grips av den.

Men i övrigt låter ”Three Chords and the Truth” alltså som en skiva som Van Morrison gjort för att han inte hade något bättre för sig. Om någon sedan egentligen lyssnar och berörs av hans musik idag kvittar honom lika, det hymlar han inte med. Man kan kalla det integritet, men man kan också kalla det slöseri med lyssnarens tid. Om Morrison lyckas klämma ur sig en skiva med till övervägande delen samma intensitet som ”Dark Night of the Soul” tänker jag lyssna och lyssna uppmärksamt; min Van Morrison är någon som kan sjunga själen i brand (både min och hans egen) och inte en leverantör av likformade pliktskyldigheter. Men tyvärr verkar det vara just den sortens banaliteter som Morrison sedan åratal tillbaka finner så meningsfulla att han måste upprepa dem ad nauseam. Kanske dags att byta ut Morrisons gamla smeknamn Van the Man mot Snore the Bore?