fredag, maj 24

VAN MORRISON – THE PROPHET SPEAKS

av Peter Sjöblom

VAN MORRISON: ”The Prophet Speaks” (Exile)

Den plötsligt överproduktive Van Morrison vräker numer ur sig skivor. Sedan 2015 har han släppt fem plattor, denna den senaste inräknad. Inriktningen på de flesta av dem har varit mer eller mindre densamma: musikaliska tillbakablickar på den egna låtkatalogen (i form av tvivelaktiga duetter) och på Morrisons egen skivsamling omfattandes gammal jazz och blues.

Men även om han själv nog trivs bra med upplägget så är det inte särskilt roligt för den utomstående. Det börjar helt enkelt bli lite för mycket cocktailunderhållning nu. Lite för mycket muzak i ölmageurvuxen blazer i Ålandsfärjans bar. Och alldeles för mycket urskuldande Hammond-orgel och överslätande soffjazzgitarr. Och själv tar Morrison till samma grepp som han alltid har gjort, de som en gång började som riktig själ och närvaro men som idag mest är reflexmässig rutin.

Det finns visserligen lite liv i ”Laughin’ and Clownin’” och den rökblåa ”Ain’t Gonna Moan No More” är egentligen rätt cool med sin midnattslunk. Den avslutande titellåten är till och med riktigt bra och låter oss i alla fall ana fornstora dagars genuina sångmagi. Men det är för lite och drunknar bland trötta meningslösheter som ”5 A.M. Greenwich Mean Time”, det horribla medleyt av ”Worried Blues” och ”Rollin’ and Tumblin’”, och ABF-blues som ”Teardrops”, ”Love Is a Five Letter Word” och ”Love Is Hard Work”.

Och omslaget är förmodligen det mest idiotiska som en Van Morrison-skiva någonsin legat i.