torsdag, juli 19

VAN MORRISON & JOEY DEFRANCESCO – YOU’RE DRIVING ME INSANE


av Peter Sjöblom

VAN MORRISON & JOEY DEFRANCESCO: ”You’re Driving Me Insane” (Sony)

Som Van Morrison-fan borde jag naturligtvis vara glad för hans nuvarande höga produktionstakt, men ärligt talat börjar han fresta på mitt tålamod. Med tre skivor på lite drygt ett halvår börjar han kännas som den där jobbige grannen som hela tiden ska komma och låna en kopp socker och sedan står i dörröppningen lite för länge och pratar strunt. ”You’re Driving Me Insane” – ja, fortsätter du komma och störa lite till så har jag snart blivit galen på riktigt.

Särskilt som ”You’re Driving Me Insane”, gjord tillsammans med Hammond-organisten Joey DeFrancesco, inte är mycket mer än en tunnslitning av det koncept Morrison har föredragit i det senaste och gjort rätt charmiga saker med – jazz- och bluesstandards blandade med nyinspelningar av egna låtar från ända tillbaka till början av solokarriären.

Det kan vara att mina problem att acceptera för mycket Hammond-orgel spelar in, liksom min fullt utvecklade aversion mot jazzgitarr som det också finns alldeles för mycket av här, men det mesta på ”You’re Driving Me Insane” låter som bäst som interna jazzklubbsjam efter stängningsdags (”Close Enough for Jazz”, ”Sticks and Stones”). Och som sämst, som en sluddrig crooner på Finlandsfärjan framåt småtimmarna (”Miss Otis Regrets”, ”Travelin’ Light”, ”Magic Time”, ”Celtic Swing”.)

Jo visst, Van Morrison har säkert kul (röstglöden finns låtvis) men efter att nu ha kört den här grejen lite för intensivt på sistone är det helt enkelt inte särskilt intressant. Bäst, eller minst dålig, är ”The Way Young Lovers Do”, men varför jag överhuvudtaget skulle plocka fram den här orgelkväviga versionen när det febriga ”Astral Weeks”-originalet finns kan jag för mitt liv inte begripa.