av Peter Sjöblom
Nyligen publicerade New York Times en artikel signerad Jody Rosen som försökte gå till botten med vad som hände när skivbolaget Universals bandarkiv i Hollywood brann upp 2008 och masterbanden till cirka en halv miljon låtar från fyrtiotalet och framåt förstördes. I en debattartikel kommenterar Peter Sjöblom skandalen.
Vad är musiken egentligen värd?
Jag har många gånger reagerat på att ett flertal dagstidningar fortfarande gör uppdelningen mellan nöje och kultur, som en rest av ett gammalt högborgerligt synsätt på kultur som något fint och högtstående, något att kultivera själen med, och på nöje som något simpelt, vulgärt tidsfördriv för populaset. Trots att vi har haft musik i någon form sedan mänsklighetens begynnelse, och trots att den är så oerhört viktig i så mångas liv ses den ändå med en lätt rynkad min över axeln av både den förment fina kulturens föreståndare och av kvällsblaskornas redaktioner. Det är samma attityd som ger oss operahus men inte replokaler till behövande rockband.
Detta är kanske ändå bara en flugskit i kosmos jämfört med hur de stora skivbolagen hanterar den musik de är ansvariga för.
Nyligen publicerade New York Times en lång artikel som för första gången på ett seriöst sätt beskrev vad som hände den första juni 2008 
när en en enorm brand härjade i Universal Music Groups dåligt katalogiserade bandarkiv i Hollywood. Masterband med en halv miljon (!) låtar från fyrtiotalet och framåt brann upp. Decennier av musikhistoria gick upp i rök – i arkivet fanns originalband med artister från Bing Crosby till Nirvana, från Billie Holiday till R.E.M., från Sister Rosetta Tharpe till Tupac, Ray Charles, Captain Beefheart, Muddy Waters, Bill Haley (milstolpen ”Rock Around the Clock”) Aretha Franklin, Sun Ra, Chuck Berry, Joni Mitchell, Tom Petty, Kitty Wells, Patsy Cline, Lynyrd Skynyrd, John Coltrane, Elton John, Steely Dan, Iggy Pop, Charles Mingus, Bo Diddley, Duke Ellington, Howlin’ Wolf, Four Tops, Big Mama Thornton… Listan på drabbade artister är mycket längre, så lång att hjärtat i den genuint musikintresserades kropp kramas åt så hårt att det nästan slutar att slå.
Hur kan detta ha passerat i princip obemärkt i media? Det jämförelsevis lilla som skrevs om det vid tiden för katastrofen handlade mest om filmrullar – inte oersättliga musikband. Inte ens de berörda artisterna fick veta något. Varför?
Svaret är enkelt: Universal – världens största skivbolag, större än både Sony och Warner – mörkade vad som hänt, och har gjort så i nu elva års tid. Utåt fick de det att framstå som att branden bara drabbat bortglömda, ”obetydliga”, artister och för media nämnde de några artistnamn som skivbolagets talesmän räknade med att ingen hade hört talas om. Den verkliga sanningen gömdes undan i hemligstämplade interna dokument. Små ledtrådar har funnits utspridda på nätet men det var inte förrän New York Times-journalisten Jody Rosen drog streck mellan punkterna som bilden verkligen framträdde som den var. Eller i alla fall så tydligt som den kan i dagsläget – hur mycket som faktiskt förstördes 2008 vet väl ingen. I alla fall ingen som hittills har haft för avsikt att berätta det.
Som en del av Universals försök att dölja katastrofens omfattning uppgav bolaget att det finns säkerhetskopior på banden. Det är möjligt att det gör, men banden som förstördes var de ursprungliga, omixade banden direkt från studion, själva urkunderna, stentavlorna, de inspelningar som är den fundamentala förutsättningen för att det alls ska bli en skiva, de flerkanaliga band som mixas ner till det som vi kan höra på plattorna. En del inspelningar är förstås så gamla att de gjordes direkt i mono, pang-på-rödbetan-live i studio, men det är ovidkommande. För dels innebär en kopia av originalbanden att ljudet ovillkorligen försämras – oavsett om man gör det analogt eller digitalt – och dels försvann all den metadata som hörde till banden, såsom anteckningar av artisterna, producenterna och ljudteknikerna som gjordes på bandlådorna under arbetets gång. För att inte tala om alla de låtar som fanns på banden men som aldrig getts ut, outtakes, alternativtagningar, ohörda ögonblick i musikhistorien som nu är borta för alltid.
Branden startade på grund av hantverkarslarv (det står beskrivet i större detalj i Rosens artikel), men att peka ut några försumliga hantverkare vore att missa själva grundproblemet här: Universal själva. Världens största skivbolag hade inte förmått förvara tejperna på ett säkert sätt. Det är heller inte första gången som de drabbats av både bränder och översvämningar. Ändå har de ansvariga på skivbolaget inte lärt sig någonting och sett till att deras enormt omfattande bandarkiv inhysts på en säker plats. Varför?
Svaret är återigen enkelt: pengar. Precis som alla storbolag är Universal så snåla att de antagligen skriker när de skiter för att de blir av med något som de inte gjort profit på. Om det är något som den här branden bevisar är det vad jag och många med mig sagt i evigheter: Stora skivbolag bryr sig enbart och endast om intäkterna. Inte om musiken. Inte om dess historia. Den här irreparabla incidenten är ett skolexempel på hur de strikt kapitalistiska drivkrafterna fungerar. Genom decennierna har Universal lagt under sig ett otal mindre skivbolag, för den kalkylerade vinstens skull. Mycket vill ha mer och mer vill ha allt. Och när det sedan brakar ihop finns det ingen som vill ta ansvar för det, vare sig retroaktivt eller i stunden. Bland det som Universal kallade obetydligt fanns artister på Decca och Chess; nästan hela Chess katalog av banbrytande, stilbildande och oersättlig blues utplånades i ett enda slag. För Universal tyckte det var för dyrt med en säkrare förvaring.
Så det är förstås inte konstigt alls att Universal försökte släta över och förminska vidden av det inträffade. Det ser naturligtvis inte bra ut i att de genom sin snålhet och bristande ansvar för den musikhistoria de lagrat gjort sig skyldiga till vad som kan beskrivas som den största katastrof som inträffat i musikhistorien. Vi kommer aldrig mer kunna höra hur det faktiskt och utan kvalitetsförsämring lät i studion. Med kopior befinner vi oss ett eller flera steg ifrån själva källan. Rosen konstaterar i sin artikel: En kopia av ett masterband förhåller sig som ett foto av en målning förhåller sig till originalmålningen. Man ser vad den föreställer men den intensiva närvaroupplevelsen är förlorad. Men hade Louvren brunnit och Mona Lisa hade förstörts hade det genererat krigsrubriker i pressen. När ett ofattbart stort och historiskt oersättligt bandarkiv blir till giftiga gaser och aska skrivs det nästan ingenting. Så återigen frågar jag: Vad är musiken egentligen värd?
Och: Har Universal verkligen gjort kopior, ljudmässigt tveksamma eller ej, på de ”betydelselösa” inspelningarna? (Varför ska vi överhuvudtaget tro dem när de påstår att de har gjort det?) Vilka är Universal att överhuvudtaget avgöra vad som är av betydelse och vad som inte är det? Jody Rosen ger utmärkta exempel på vad som i en tid betraktades som ovidkommande, men som i en annan tillskrivits en fundamental historisk betydelse: Velvet Underground och Nick Drake. När deras skivor var nya var det svårare att sälja dem till skivköparna än vad det var att sälja blöjor till barnlösa. Idag hamnar deras plattor på listor över de bästa skivor som någonsin gjorts. Jag lovar er att 1970 hade Universal (som idag för övrigt handhar både Drakes och Velvets skivor) avfärdat dem som irrelevanta. För de sålde ju gudbevars inte. Och säljer det inte är det, ja ni vet, betydelselöst i Universals ögon.
Dessutom: I en tid när varenda skiva är ett potentiellt rov för mordiska remastringar där all form av dynamik får stryka på foten blir värdet av tillgången till de ursprungliga inspelningarna desto större. Det vi kan höra idag på remastrade CD-skivor eller som strömmade filer är inte hur det lät i studion. Det är inte hur skivor ens var ämnade att låta.
Å andra sidan har ju Universal och de andra bolagen i storfräsarligan gjort urusla remastringar till big business, så kanske har de lyckats få folk att tycka att det låter toppen när det låter skit. I så fall spelar det väl ingen roll om femhundratusen låtar finns välbevarade eller inte…
Ni kommer väl ihåg ståhejet kring Napster, en av de tidigaste fildelningstjänsterna som var en första nagel i ögat på musikindustrin? Efter ett par års verksamhet kvästes Napster 2001 av skivbranschen och förvandlades till en betaltjänst. Två år senare stämde Universal mediekoncernen Bertelsmann för att de hade investerat i Napster och kontrollerade Napsters ekonomi. Universal menade att det hade skadat försäljningen av Universal-artister. Universal var förstås inte de enda som låtsades ömma för artisterna, det var den samfällda musikbranschens själva kronargument: Artisterna förlorar intäkter på fildelningen. Men när artisternas livsverk i sitt ursprungsskick brinner upp bemödar man sig inte ens att berätta det för de drabbade. Det vill säga artisterna man en sisådär femton år tidigare påstod sig bry sig så mycket om.
Nåja, att det någonsin skulle ha handlat om artisternas ekonomiska väl och kreativa ve var naturligtvis en jubellögn som bara de mest godtrogna och de högst arvoderade upphovsrättslobbyisterna kunde tro på. Allting har hela tiden handlat om skivbolagen själva, och hur de ska generera mer klirr i företagskassan. Musiken har det inte handlat om. Det är tjugofyrakaratigt skitsnack.
Tekniskt sett är det förstås olagligt att dela copyrightskyddat material även om det är omöjligt att få tag på på något annat sätt. Det är lika förbjudet att dela något outgivet eller obskyrt som det är att sprida Madonnas senaste genom fildelning. Men om det nu faktiskt saknas kopior på de inspelningar som brann upp med Universals ”betydelselösa” artister, vem ska då bevara deras inspelningar och tillgängliggöra dem för samtiden och eftervärlden? Tänk om det i framtiden skulle visa sig att deras musik trots allt är historiskt relevant? Är det Universals sak att från sina höga hästar och med helhandspekande avgöra det på profitgrunder?
Hur många gånger har det inte hänt att till exempel bootleggare som agerat på den juridiska skuggsidan faktiskt är dem som suttit inne med inspelningar som varit i allra högsta grad relevanta för historieskrivningen? För att ta det mest uppenbara exemplet: Hade Dylans ”Basement Tapes” eller legendariska ”Royal Albert Hall”-konsert någonsin getts ut offentligt om det inte hade varit för de ljusskygga bootleggarna? (Bootlegs och fildelning är förstås inte samma sak, men båda är lika otillåtna enligt lagen eftersom man i bägge fallen ignorerar rättighetsinnehavarnas ekonomiska intressen.)
Självklart ska artisterna ha betalt för sitt arbete, men när storbolagen själva beter sig som fildelare och sprider musik via Spotify utan att ge skälig ersättning till upphovsmännen, vilka är Universal och hela gänget då att peka finger? Frågan är om det inte rentav är mer skurkaktigt att betala upphovsmännen och artisterna en oförskämt liten summa, än vad det är av fildelare att sprida musiken helt gratis mellan sig. Som Magnus Uggla med en mustig formulering skrev på sin blogg 2009: ”Jag blir hellre våldtagen av Pirate Bay än rövknullad av Sony Music”.
De stora skivbolagens girighet yttrar sig på många sätt. Branden 2008 är bara den mest hjärtslitande symbolen för profithungern. Skadan är irreparabel, overifierade påståenden om säkerhetskopior kan inte plåstra bort något av detta. Det är en fullskalig skandal att Universal genom nonchalans och arrogans och för den snöda vinningens skull lät det hända. Det är deras fel. Hade det inte varit det, hade de aldrig behövt hemligstämpla några dokument, då hade de inte behövt ljuga om vilka inspelningar som gått upp i rök, då hade de inte behövt mörka någonting inför de drabbade artisterna. Hade de på allvar brytt sig om musiken, artisterna och lyssnarna, hade de sett till att de ovärderliga masterbanden varit i säkrare förvar.
Allt annat är tjugofyrakaratigt skitsnack.
TILLÄGG: Det råder lite olika uppfattningar om exakt vilka band det var som brann upp, om det handlar om de ursprungliga flerkanalsbanden, eller om det var de nermixade banden som används för de utgivna skivorna. I en artikel på SVT Nyheter publicerade den 22/6 – dagen efter MONO publicerade sin artikel – sägs det ha varit de nermixade banden. Dock förändrar det ingenting i sak, förlusten är oförsvarlig vilket också ett flertal artister och i några fall artisters dödsbon också anser. En stämningsansökan har lämnats in av flera berörda artister som slår ner på flera av de faktum som berörs i artikeln ovan; Universals undermåliga förvaring av banden samt deras beslut att inte informera de berörda artisterna. Universal Music Group har i skrivande stund inte kommenterat stämningsansökan.