av Curt Lundberg (Foto: Curt Lundberg)
UNDERWORLD: Department-festivalen, 3 juni
Var har hänt i Stockholms klubbvärld sedan Underworld för första gången puttrade fram sin trance-rock-techno på festivalen Lollipop på Lida 1996? Egentligen ingenting och samtidigt allt.
Då spelade de på en tvådagarsfestival med en lineup som idag ser helt overklig ut och där stilar och artister kraschades mot varandra i ren folkbildningsiver av festivalgeneralen Håkan Waxegård och tidningen Pop. Där kunde du som publik få allt och göra dina egna val. Jag föreställer mig att för många var det också en språngbräda mot ett, förhoppningsvis, mer äventyrligt sökande efter ny musik, oavsett genre.
Underworld var en sådan bred katalysator som kunde locka många, inte minst genom den ikoniska låten ”Born Slippy” (Nuxx), ledmotivet i Danny Boyles film ”Trainspotting” som också kom 1996.
Det har gått upp och ner för Underworld sedan dess. Medlemmar har kommit och gått, stundtals har osämja gnagt ner kreativiteten, men genom åren har de fortsatt ge ut skivor och för ett par år sedan 20-årsjubilerade albumet ”Dubnobasswithmyheadman” (1994) genom en lyxutgåva formgiven av reklambyrån Tomato där de två kvarvarande medlemmarna i Underworld är grundare.
Dessa två, Karl Hyde och Rick Smith, stod åter på en stockholmsscen under tvådagarsfestivalen för mer publiktillvänd elektronisk dansmusik, Department, i pingsthelgen och det var en förväntansfull blandad publik i den stora lagerbyggnaden på Slakthusområdet som var huvudscen. Senast Underworld var här var i Arenan i Fryshuset i en föreställning som visuellt byggde på typografiska element, men musikaliskt är det same-same även idag.
Senast jag såg gruppen live var på Sonar i Barcelona 2011 och det var en visuell och musikaliskt imponerande föreställning. Skulle Underworld svara upp mot åtminstone något av detta i Stockholm? Nu när man tänkt att de är slut och jobbar på lånad tid så att säga.
Men skam den som tror något sådant. Karl Hyde och Rick Smith säger sig ha hittat tillbaka till sin kreativa nerv och nu är det roligt igen. Och låtmaterialet är så pass eget och punchigt dansant att det kan knocka allt och alla. Basgångarna fladdrar runt byxbenen och Karl Hydes nonsenstextsånger och repetitiva rörelsemönster på scenen (hans höftleder är i toppform …) flyter fram uppburen av Rick Smiths brutala dansmaskin. Och publiken hänger på taggade av sekundsnabba rus i klubbvärldens nya svarta: lustgasbarer där 100 spänn ger en pollett som gäller för tre ballonger med lustgas! Suck …
Så Underworld idag är som Underworld igår. Det är intelligent dansmusik i sin egen genre och kan Hyde/Smith hålla den lågan brinnande så har de många år framför sig. För även om de starkaste låtarna (vi får höra de flesta) ligger decennier bakom dem förmår de fortfarande improvisera fram fräscha varianter direkt i stunden. Så även om scenshowen är nedtonad (roligast är nog livekameran) är det den uppenbara lustfyllda glädje som syns i samspelet på scenen som gör mest intryck. I den dj-drivna dansscenen är glädje inte det mest förekommande ansiktsuttrycket, snarare tvärt om.
På alla de år som gått sedan Lollipop på Lida 1996 har dansmusikscenen både smalnat av och breddats. Varje genre håller sig för sig själv, den intressanta technon till exempel finns på några bra klubbar i överjorden, det mesta i hemlighetsfulla initiativ i underjorden. Men den elektroniska dansmusiken har aldrig varit större egentligen, och det ska man nog tacka (bland andra) ett band som Underworld för. Och gräver man sig ner därifrån finns mycket att hitta i gränslandet mellan experimentell konstmusik och klubbmusik. Och vill man gräva där rekommenderar jag starkt en festival som Unsound i polska Krakow (nu i oktober), eller varför inte Intonal i Malmö. Stockholm har ingenting liknande.