av Peter Sjöblom
TY SEGALL & FREEDOM BAND: ”Deforming Lobes” (Drag City)
Man måste ändå beundra Ty Segall för att han orkar. I snart femton år han gett ut skivor både i eget namn och som medlem i ett flertal grupper. Ibland har han släppt ett par plattor om året. Hans utgångspunkt har alltid varit amerikansk garagerock från sextiotalet, men han har vrängt inspirationen mot något mer samtida som mer eller mindre avlägset och stundtals har påmint om band som Black Keys och White Stripes. En sådan närmast patologisk arbetstakt – vilken skiva ordningen ”Deforming Lobes” är har jag inte orkat räkna ut – har medfört att att hans skivor som bäst varit ojämna. Att sovra i materialet är inte någonting som verkar ligga för Segall.
”Deforming Lobes” är inspelad live och nästan oundvikligen innebär det en mer obehärskad energi när Segall och hans Freedom Band dundrar sig igenom valda delar ur huvudpersonens voluminösa diskografi. Det över nio minuter långa öppningsspåret ”Warm Hands” låter till exempel som frontalkrock mellan MC5 och Blue Cheer. I den stilen fortsätter det, med gitarrerna uppskruvade till max och Segalls röst på då och då på den hysteriska bristningsgränsen. Trots att skivan inte är längre än en dryg halvtimme och bara rymmer åtta låtar känns den ändlös. Den som tycker att det låter skitkul att bli kvävd i en övermäktig lavaström har däremot någonting att se fram emot här.