fredag, november 22

TWELFTH DAY – FACE TO FACE


av Peter Sjöblom

TWELFTH DAY: ”Face to Face” (Orange Feather)

Det är säkert tjugo år sedan jag senast tänkte på gruppen Blackgirls, tre amerikanskor som gav ut att par skivor på Hannibal Records för två decennierskiften sedan. Problemet är väl att inte så många andra heller har gjort det på ungefär lika länge. Och kanske var det inte många fler som brydde sig när Blackgirls debuterade med sin skiva ”Procedure” 1989 heller. Jag har faktiskt ingen aning. Men när jag hör skotska Twelfth Day, bestående av Catriona Price på fiol och Esther Swift på harpa, ploppar referensen fram som den självklaraste i världen. Bägge grupperna angriper folkmusiken från en oväntad punkt, i tvärt vinklade låtar. Det som skiljer Blackgirls och Twelfth Day åt är att de senare inte låter lika konfrontativa som de förstnämnda. När man tänker efter – hur aggressiv är egentligen en harpa?

Hur som helst har Twelfth Day över några stycken skivor etablerat sig som något av musikaliska särlingar. Inte minst tack vare en del så kallat oväntade covers på bland andra Blondie och Morrissey.

Märker ni hur jag undviker ämnet för den här recensionen, det vill säga själva skivan? Det beror på att jag inte vet vad jag ska säga om den. Att musiken Twelfth Day gör är relativt personlig är helt tydligt (även om den nu påminde mig om ett band som ingen kommer ihåg) men kanske är den för personlig. Jag hittar ingen väg in i den. Det är som att den talar och gestikulerar bakom en tjock glasruta, den försöker påkalla min uppmärksamhet men jag förstår inte vad den vill kommunicera. Jag säger inte att ”Face to Face” eller Twelfth Day är dåliga. Det tycker jag inte nödvändigtvis att den är. Inte för att jag kan avgöra det, för det kan jag ju inte. Men jag hör att det är musik som förmodigen kan nå väldigt långt in i den som är mottaglig för den. Så jag antar att jag rekommenderar skivan. Även om jag inte har en aning om till vem.