TVÅ GÅNGER COPE

av Michael Björn

Många känner till ikonen Julian Cope och hans excentriska rockmusik med popmelodier. Färre är bekanta med hans lillebror Joss. Det vill Michael Björn ändra på. Därför intervjuade han honom och hörde honom berätta om musik, klimataktivism, halsbrytande anagram och djupsinnigt nonsens.

Cope, Liverpool, åttiotal. Kan du din pophistoria tänker du Teardrop Explodes och Julian. Men detta är artikeln om Julian Copes fem år yngre lillebror Joss.

Joss Cope hängde med sin storebror på konserterna, startade snart eget band, bidrog till broderns tidigare soloplattor, var med i kretsen kring Creation Records och Alan McGee och har fortsatt som musiker sedan dess. Men utan att egentligen på allvar släppa fram sin skaparkraft.

Förrän nu.

I oktober 2017 kom plötsligt hans solodebut “Unrequited Lullabies”. Den är full av eftertänksamma men samtidigt finurliga poplåtar, framburna av ett organiskt sound och starka melodier. De brittiska sextio-, åttio- och nittiotalen finns alla där men samtidigt är det tydligt att Joss uppfinner sina egna spelregler.

Och nu släpps uppföljaren “Indefinite Particles”, en ännu starkare platta än solodebuten. Tonläget är fortfarande återhållet, men under ytan sjuder det både av ursinne och humor. Texterna har blivit ännu mer egensinniga, och låtmaterialet är urstarkt. Tveklöst en av årets bästa plattor.

Två gånger Cope handlar därför inte om två bröder Cope, utan är berättelsen om tillkomsten av dessa båda soloplattor. Varför tog det nästan ända sen åttiotalet att nå hit? Och vad motiverar Cope så plötsligt nu?

Intervjun med Joss görs en grå söndagseftermiddag i februari. Dagen innan har han haft en spelning med Rose McDowall, en vän från åttiotalet då hon hade bandet Strawberry Switchblade. Joss är hemma och passar sin fjorton månader gamla förstfödde son; han är avspänd och på mycket gott humör.

Vi pratar i över två timmar men jag har försökt redigera sparsamt, i linje med den organiska estetik som Joss gärna vill se i sin musik. Hans berättelse är lika fascinerande som tänkvärd även i omixat skick.

Grattis till ännu en fantastisk platta! Jag trodde att 2017 års ”Unrequited Lullabies” var en engångsföreteelse, men här kommer alltså en till!
– Tack ska du ha, det uppskattas verkligen! Saken är att när jag insåg att det gick att göra den första, tänkte jag mig att det skulle kunna bli tre. Jag tänkte att jag nog hade tillräckligt material, kanske inte färdigställt men lite diffust på gång.

De flesta svenska läsarna vet kanske inte vem du är. Så innan vi pratar om dina nya plattor, skulle du kunna ge oss lite bakgrund? Bara ditt livs historia, på tre minuter…
– Haha! Jag har nog ett faktablad nånstans jag skulle kunna ge dig.

Säkert, men jag skulle inte lite på det, eftersom hälften av vad du skrev i faktabladet för ”Unrequited Lullabies” var påhittat!
– Hehe, ja, så var det, det var kul! Jag tänkte att sånt där PR-material ofta används rakt av, så det var ett litet experiment. Jag hittade på en klaviaturspelare och sådär bara för att se om det skulle märkas.

Du kan inte lura alla!
– Hahaha! I alla fall föddes jag i Tamworth, i Midlands, 1962. Jag fick en gedigen musikutbildning av min fem år äldre bror som jag delade rum med. I början av sjuttotalet blev musiken proggigare, och Julian fick också tag på krautrock nånstans ifrån. Så vi lyssnade på ”The Faust Tapes” och sånt redan 1973.

– Vid arton års ålder började Julian på universitet i Liverpool. Han åkte dit klädd i utsvängda byxor, med långt hår och mormorsglasögon – och kom hem igen två månader senare som punkare med kort blekt hår, ring i örat, jeans fulla av håll och slogans på T-tröjan… och med en handfull riktigt bra skivor.

– Vi kom överens väldigt bra från att jag var tio år gammal ungefär. Vi hade samma sinne för humor, snackade alltid om musik, fantiserade ihop bandnamn och spelade in saker på en bandspelare vi hade. När han hoppade av sina studier nån gång 1977 åkte jag ofta till Liverpool och var helgpunkare. Jag såg massor av fantastiska band spela och var där när hela Zoo-scenen skapades [Zoo Records var ett legendariskt skivbolag i Liverpool, red.anm.] som under 1978 när Julian hängde med Pete Wylie och Ian McCulloch, och Teardrop Explodes blev till. Jag gick på många av de där tidigare spelningarna. Bland annat minns jag när Les Pattinson gick med i Echo & The Bunnymen och han frågade om tips på hur man spelar bas, eftersom jag hade ett band i Tamworth. Han rörde sig dessutom aldrig på scenen, han var helt stel, vilket faktiskt såg rätt häftigt ut. Men vi hade idéer om att ställa Les på en skateboard som vi skulle fästa ett rep i och sedan dra honom över scenen!

Spelade du med dem också?
– Jag var med i det där, men var inte musikaliskt inblandad vid den tidpunkten. Sedan började jag på universitet i Essex och Julian gav sig ut på turné med Teardrop Explodes, något som drev bandmedlemmarna till vansinne, mer eller mindre. Julian fick ett sammanbrott och flyttade tillbaka till Tamworth 1983 ungefär samtidigt som jag blev klar med min examen i politiska studier. Jag fick ett erbjudande om att göra en master’s degree i USA men tackade nej och flyttade tillbaka till Tamworth och tog hand om Julian; det var delvis på grund av honom, men också för att jag blivit medlem i bandet Freight Train.

– Julian hade köpt ett hus ganska centralt i staden men var väldigt enslig och släppte nästan inte in någon. Jag kunde hälsa på, men till och med våra föräldrar var tvungna att ringa upp först för att han skulle släppa in dem. Han hade använt mycket LSD och andra droger, så han var ganska rejält utflippad.

– Vid den här tidpunkten var små bärbara Casio-keyboards populära, och en väldigt stor del av Julians första två soloplattor skrevs på ett Casio-keyboard på hans toalett. Okej, det var inte bara på toaletten kanske! Vi målade våra Casios och fetischerade dem en hel del. Jag var helt delaktig i musiken han skrev där i sitt hus, mest som ett bollplank för vad som funkade. Men det var verkligen då han gjorde vad jag tycker är hans bästa musik, det han skrev för den första soloplattan…

”World Shut Your Mouth”? Ja, den är helt genial!
– Ja, den har så mycket… mentalt var Julian ganska utbombad, men som låtskrivare var han i toppform. Samtidigt var jag alltså med i Freight Train, som bestod av två mycket tystlåtna personer, Donald Skinner och Barry Douce. Julian lånade ut en portastudio till Donald som tillsammans med Barry skrev några fantastiskt imponerande psykedeliska grejer som vi spelade in. Vi gav ut en singel och gjorde en hel del spelningar. [Singelns B-sida heter ”Head On A Plate” och är ett fascinerande, kusligt stycke engelsk åttiotalspsykedelia, red.anm.]

– Trots att Julian talat väl om Freight Train och hjälpt oss en hel del, så bestämde han sig för att han ville ha Donald i sitt band när han spelade in ”Fried”. Det skapade ju en del osämja, och egentligen var det ganska dumt eftersom Julian egentligen inte alls hade särskilt mycket på gång, inte förrän året därpå när han bestämde sig för att satsa på att bli mycket mer mainstream.

– Vi hade redan flyttat till Liverpool med Freight Train när Julian erbjöd Donald en plats i sitt band, ett erbjudande som Donald förstås inte kunde tacka nej till eftersom det innebar turnéer, skivinspelningar och annat. Men jag blev kvar i Liverpool och startade ett band med Mike Mooney som hade varit med i Spiritualized. Ja, faktum är att han varit med i Julians band också… Därför blev jag i alla fall kvar i Liverpool ett tag.

– Men till slut drog jag ner till London och började hänga med banden kring Creation Records. Jag träffade [Creations grundare] Alan McGee och han introducerade mig för The Weather Prophets som precis hade förlorat en medlem och skulle ut på turné. Det här var nog 1988, tror jag. Så jag spelade klaviatur med dem, och sen hjälpte jag en del andra band mest som reserv ett tag. Dessutom var jag med i Creations husband Biff Bang Pow! så jag spelar keyboards på några av deras skivor. Jag turnerade också med dem och sådär.

Du gav också ut ett par skivor på Creation Records.
– Ja, jag bildade mitt eget band, Something Pretty Beautiful. Bandnamnet kommer egentligen från Alan McGee och jag ångrar det nu eftersom jag inte tycker det är särskilt bra. Trots att jag borde ha förstått det, visste jag inte att Alans slutgiltiga mål var att nå  massmarknaden, så om nåt började slå var han beredd att satsa allt på det. Plötsligt var det ingen som betalade räkningen för vår replokal eftersom The House of Love var på Top of the Pops!

– Men jag fick nog av det när jag tog våra låtar till Alan eftersom vi hade kontrakt och skulle spela in en skiva. Då sa han: “Den gillar jag och den där gillar jag också, skriv tio såna till åt mig!” Det kom som en chock, vi var ju inte nån jävla Brill Building! Jag menar, dra åt helvete, om jag hade velat ha den attityden hade jag ju gått till något av de stora bolagen istället! Så någon gång 1991 gick jag bara därifrån, skaffade ett ordentligt jobb och slickade mina sår.

– Under 1992-93 bildade jag ett nytt band, United States of Mind och vi spelade under flera år men jag engagerade mig aldrig helhjärtat eftersom jag arbetade samtidigt och inte hade nog energi. [Bandet gjorde CD:n ”Not There and Back Again” 1999. Den är förvånansvärt bra, med tanke på att den aldrig distribuerades, red.anm.] Efter det följde en period när jag spelade i andras band. Ett av dessa band var Dexter Bentley, och medlemmarna därifrån är i princip de som är i mitt band nu när jag gör spelningar i London – vi har spelat tillsammans i olika konstellationer länge.

Du arbetade som klimataktivist men har slutat med det nu?
– Jag nådde en punkt när jag helt enkelt inte kunde uppbåda någon entusiasm längre. Det slutade med att jag fick gå i terapi. Jag älskade mitt jobb på Greenpeace, jag var kommunikatör och åkte med på fartygen och sånt. Men jag hamnade i terapi för att jag inte längre klarade av att utföra jobbet. Jag började fråga mig själv varför jag skulle engagera mig i all den där skiten – den pågår ju fortfarande för fullt med Brexit och Trump – när jag ändå inte kunde göra nåt åt den. Innan jag lämnade Greenpeace nån gång 2011 kämpade vi för att stoppa en tredje landningsbana på Heathrow flygplats. Vi stämde dem och fick till stånd en domstolsprövning… men det tar aldrig slut. Efter ett par år drar de igång igen, de har oändligt med resurser bakom sig. Klimatförnekarna är så välfinansierade och så obevekliga att vi blev helt överkörda. Jag blev så illa tilltygad att jag efteråt helt enkelt satt och stirrade i fyra år.

Hur kommer det sig att så mycket händer nu då?
– Jag har gått på sparlåga ganska länge. Det är egentligen först för tre år sen som jag vaknade upp ur min dvala. Jag har haft de här låtidéerna länge utan att bry mig om att försöka förverkliga dem. Jag gjorde bara demoinspelningar för mitt eget nöjes skull, och det fanns aldrig någon tanke på att något skulle ske med dem. Jag saknade entusiasm delvis eftersom jag är en ganska depressiv typ, men också för att jag inte hade någon att bearbeta låtarna med.

– Fantastiskt nog hände det helt organiskt – som det egentligen gått till med allt bra som hänt mig.

Bandet på dina soloskivor – trummisen Ville Raasakka, basisten Esa Lehporturo och Puka Oinonen på gitarr – är från Finland. Vad är det organiska i deras medverkan?
– Min partner är finska, vi träffades via Greenpeace. Innan jag träffade henne för tjugo år sedan, så var jag faktiskt på sommaruniversitet i Lappland, så jag har alltid haft en dragning till Finland. Vi åker till dit åtminstone en gång om året, vanligen på sommaren. Jag träffade Ville via hennes vänner, och det är egentligen han som är arkitekten bakom mitt soloprojekt. Ville är länken mellan mig och de andra musikerna, och det var han som hade all den entusiasm som jag saknade. Det var för ungefär tre år sen som den här möjligheten dök upp… den serverades på guldfat mer eller mindre. Jag var i Finland med min partner, och Ville sa: ”Nästa gång, ge oss en veckas förvarning så att vi kan lära oss låtarna. Sen kan vi spela in när du kommer.”

– Trots det var det nära att jag inte tackade ja. Men så tänkte jag: ”Vafan, varför inte?” Jag visste inte om det skulle bli bra eller dåligt. Men Ville var så snäll och entusiastisk. Det kunde väl inte skada att get det en chans? Allt jag behövde göra var att boka tre dagar i en studio. Studion hade en replokal och all utrustning, och musikerna skulle repa in alla låtar i förväg. Så kom jag till replokalen, vi började spela… och det var tydligt att vi hade något på gång. Ju mer jag spelade med dem, desto mer självförtroende fick jag. Det har varit det bästa med hela grejen, att kunna slappna av och låta dem göra vad de är bra på. Vi var också väldigt produktiva. Det är som med the Rutles: ”The first album took a week. The second took even longer!” Haha!

– När jag spelade in med Creation Records fanns det tydliga regler för hur det skulle gå till. Jag tror det kom från Martin Hannett: benhårt fokus på detaljerna. Halva tiden var inga musiker i samma rum; trummisen var i live-rummet och resten av bandet satt ensamma i olika skrubbar. Men den musik jag älskar mest från sextio- och sjuttiotalen spelades ju ofta in live i studion.

Så nu spelade ni också live i studion, precis som på sextiotalet?
– Sida ett av ”Unrequited Lullabies” tog bokstavligen tre dagar i den där studion i Helsingfors, och sida två tog ytterligare tre dagar. Sen höll jag förstås på i månader efteråt vid datorn hemma och fumlade runt med postproduktion. Men kärnan fanns där redan. Puka blev helt naturligt något av musikalisk ledare, dels för att han är en tekniskt duktig musiker, men också för att han har känsla för arrangemang.

– Under sista inspelningstimmen för ”Unrequited Lullabies” sa Ville att han hade några idéer för rytminstrument. Jag bad honom lägga på vad han ville och tänkte att jag kunde redigera senare. Men det visade sig att han hade bara gjort tillägg på exakt rätt ställen, det behövdes inte redigeras alls. Det faktum att de alla engagerade sig i låtarna på det där sättet, gjorde allt så mycket bättre.

– Och det har fortsatt på samma sätt med den nya plattan, ”Indefinite Particles”. Först tre dagar i studion för sida ett; och sen ytterligare tre dagar för sida två. Anledningen att det tagit lite tid att färdigställa plattan är att jag avleddes av inspelningarna med Föhn. Det var ett så annorlunda projekt att jag inte kunde låta bli att bli helt uppslukad av det! [Den till stora delar improviserade ”Ballpark Music” gjordes i samarbete med poeten Napo Camassa III och skivetiketten Gare Du Nords eldsjäl Ian Button under bandnamnet Föhn, 2019, red.anm.]

I dina texter finns det ett spänningsförhållande mellan vad som händer i världen runtomkring och vad som sker på ett personligt, nästan existentiellt plan.
– Ja, det är en dikotomi som alltid finns där. Hur mycket ska jag bry mig om vad som händer i samhället, och ska jag ha en åsikt? Jag demonstrerade och protesterade för miljön under tjugo års tid. Men det började med politik; politik och musik har alltid varit de två viktigaste sakerna i mitt liv. Musik är ytterst ett sätt att uttrycka känslor, medan politik alltför ofta uttrycker känslor istället för att vara ett uttryck för intellektet. Men det blir inget bra när jag försöker skriva uppenbart politiska texter, det blir bara krångligt. Så… det mesta jag skriver är inre monologer. Jag har oftast inget linjärt narrativ. Undantaget är nog ”Mad King Ludwig” som verkligen är den galne kungens berättelse nedskuren till tre minuter. Men det är inte som jag skriver annars; jag vill leka med orden och gillar alliterationer. Jag tycker om hur orden låter och att ha rätt tajming. Framförandet är allt, egentligen.

Det verkar som om du alltid vill smyga in en låt med femtiotals-rock’n’roll på varje platta: ”Go Where the Going Is” på ”Not There and Back Again”, ”A Guy Like Me” på ”Unrequited Lullabies”, och nu alltså ”Mad King Ludwig”.
– Den ursprungliga tanken med ”Mad King Ludwig” var att ge ut den under pseudonym och låtsas att det var en låt av ett knäppt sjuttiotalsband eller nåt. Aktar jag mig inte så blir låtarna för allvarliga, därför blir ”Mad King Ludwig” som ett litet humoristiskt mellanspel.

Först gillade jag bara musiken på skivorna, men så fastnade jag för några bra formuleringar, och sen snappade jag upp ytterligare några ord. Efterhand blev jag väldigt förtjust i texterna.
– Det gläder mig att höra det. Det där är något jag bara kan hoppas på. Det mesta vi förväntas konsumera är det inte tänkt att vi ska ägna särskilt mycket uppmärksamhet åt.

Nej, så är det nog. Men med dina texter lockas man att faktiskt lyssna ganska noga.
– Min mamma var lärare i historia och engelska. När jag var liten läste hon ofta poesi för oss, och en hel del var absurdistisk; som ”Alice i underlandet” av Lewis Carroll, eller nånting av Edward Lear. Det finns en en underbar poesisamling som heter ”Cautionary Tales for Children”, som är en viktoriansk ”Vad händer om du rymmer hemifrån?” En del är nonsensvers, men det finns också djupsinnigheter.

– Texter måste funka på olika nivåer samtidigt: musikaliskt likaväl som textmässigt, och raderna måste dessutom passa det utrymme som finns samt det framförande som krävs.

– Ta exempelvis ”Hit the Wall” – syftet med texten var att vara apokalyptisk, men exakt vad faran egentligen är kanske mindre viktigt. Det kan vara klimatkrisen eller nåt annat; i själva verket är det framför allt ett sinnestillstånd. Ungefär så kände jag inför Brexit: ”fara, fara”, inget som är rationellt.

Din mjuka sångröst och de ganska dystra texterna skapar ofta en intressant kontrast.
– Tyvärr har jag ingen tung rockröst, så jag har ganska begränsade valmöjligheter. Även en låt som ”Who Are You Trying to Kid?” var bara nåt jag vågade göra på min andra soloplatta eftersom den första hade gett mig lite självförtroende. Halvsnabba ballader är värst, men nu när jag har folk omkring mig som kan ge liv åt musiken bakom kan jag ge mig på dem.

– Men texterna är superviktiga för mig. Eftersom jag skriver inre monologer är det inte alltid jag själv förstår dem först. Efter en tid kan jag däremot se tillbaka på dem och förstå vad grubblade över vid olika tidpunkter.

Men det är en sorts protestsånger…
– Jag oroar mig, men vet samtidigt inte hur jag ska bekämpa auktoritarianismen. Att vara en individ handlar ytterst om att tänka: Men vad är du om all din kunskap är mottagen och du aldrig ifrågasätter något? Mycket av vår mottagna kunskap är väldigt meningsfull, speciellt om den baseras på vetenskap eller logik, något som kan upprepas experimentellt. Men när det bara är åsikter är det nåt helt annat.

– På någon nivå är vi trots allt sömngångare. Jag är väldigt nöjd med raden ”sleepless people dreaming of dreamless sleep” i låten ”Healed”. Det är bara en poetisk tautologi men den skapar en kul bild, haha!

Samtidigt både rolig och djupsinnig!
– En annan sån textrad är ”Thoughts I never thought I’d think” i låten ”Hit the Wall”. Det är nästan som nonsenspoesi av Lewis Carroll. Hur många varianter av samma ord kan vi klämma in, ha ha!

– Grejen är att man aldrig kommer långt med att tillrättavisa folk eller domdera. Istället försöker jag skapa en intressant miljö som folk kan uppleva en halvtimme.

Det är bättre att försöka få folk att tänka än att säga till dem vad de ska tänka.
– Ja, precis så. Den låttext som överraskade mig mest denna gång var förresten “Radium Came”. Jag vet inte om du du listade ut poängen med den låttexten, men allt är i grund och botten anagram.

Ah, nej, det hade jag inte upptäckt. Eftersom Marie Curie nämns trodde jag den handlade om kärnkraft på nåt sätt.
– Jag sjunger Madam Curie, inte Marie Curie, det är nämligen ett anagram till Radium Came. Eftersom jag hade hållit på med Föhn var jag mer öppen för att bara prova på saker, även om de verkade helt galna. Så jag bestämde mig för att kolla om det fanns andra bra anagram, och hittade en anagramgenerator på nätet. The countryside – no city dust here. Jag kunde inte hålla mig för skratt! Action man – I cannot aim!

Haha, jag fattar. Skitkul!!
– A shoplifter – has to pilfer. Jag var helt såld!

Otroligt bra, haha!
– Jag tror att jag fick skapa två anagram själv, som jag behövde för att det skulle rimma eller få plats rent textmässigt. Men resten bara fanns där. Clint Eastwood – old West action. Hahaha!

– Jag var väldigt nöjd med den låttexten, samtidigt som den förstås var rent slumpmässig, som Burroughs cut-ups. Men när jag började sjunga texten på spelningar, insåg jag att jag framförde den som om den hade mening och syfte!

Dina texter har också många referenser till vatten.
– Ja, det är en naturlig metafor för mig. Jag är inte alltid vän med havet, men jag älskar kusten, för där möts havet och landet.

Jag tar en del av referenserna mer bokstavligt och inte som metaforer. På ”Learn to Float” sjunger du ”And those who can afford it/buying boats/in these damn times/the rest of us/had better learn to float/double quick time/as the waters rise”. Det låter som en klimatapokalyps i mina öron.
– Ja, det är det förstås, men det handlar också om att staten inte ställer upp för oss. Ingen kommer att ta hand om oss. I samma låt sjunger jag ”You and I will take our stand/right here on the sand”. Om det blir kärnvapenkrig, så kommer jag att kämpa mot den första bomben. Vi måste försöka hålla civilisationen flytande, trots alla dess fel. Bortsett från befolkningsexplosionen har vi ju egentligen gjort ett fantastiskt jobb. Jag är mycket medveten om hur lyckligt lottade vi är, du och jag, som lever just nu, istället för att ha fötts för några århundraden eller årtusenden sen. Vi har en sån hög livskvalitet och lyckas hålla så många människor vid liv samtidigt. Vi kan knappt förstå hur lyckligt lottade vi är, eller hur skör den tråden vi litar på för vår existens är.

Håller du redan på med inspelningarna för nästa skiva?
– Nej, jag men jag har tio demoinspelningar som alla är så långt komna att jag kan skicka dem till Finland, de skulle kunna bli till låtar på nästa skiva. En av dem heter ”Long Ago in the Pool” och jag hoppas den kommer med denna gång eftersom den var med förra gången utan att bli vald av de andra.

– Med båda tidigare plattor hade jag låtar som inte blev valda eftersom det dök upp annat på vägen som vi tyckte var bättre. Så just nu är två låtar för nästa album sådana som varit med tidigare. Jag tycker de är väldigt bra, och var ganska besviken på att de inte blev valda. Men om jag ska låta detta ske organiskt måste jag hålla mig till mina egna regler. Jag hoppas kunna övertala de andra denna gång. Men det dyker säkert upp annat också. Kanske hälften av vad jag har nu hamnar på plattan och hälften är sånt som inte finns än. Och det är en härlig situation att befinna sig i!

Efter många år på sparlåga, brinner Joss nu av aktivitet. Han spelar bas på en ny skiva med Sergeant Buzfuz som släpps i maj, och en ny skiva med Föhn är delvis redan inspelad. Den verkar dra åt ett annat håll än den första, även om experimentglädjen finns kvar.

Men det jag mest ser fram emot är trots allt nästa soloplatta. Till dess finns det otroligt mycket att hämta i de två skivor Joss Cope som redan kommit: ”Unrequited Lullabies” från 2017 och helt nya ”Indefinite Particles”. I mitt tycke två av de bästa engelska popskivor som släppts på länge.

Lyssna på ”Indefinite Particles” via Bandcamp!
Lyssna på ”Unrequited Lullabies” via Bandcamp!
Titta på en liveinspelning av låten ”Lifeboat Service” via Youtube!