av Peter Sjöblom
TOWNES VAN ZANDT: ”Sky Blue” (Fat Possum)
Efter att Townes Van Zandt avled på nyårsdagen för tjugotvå år sedan hann han knappt jordfästas innan varjehanda skivbolag rädade förråden av tidigare outgivna inspelningar. Under de två decennier som förflutit sedan hans bortgång har det kommit alla möjliga mer eller mindre motiverade arkivsläpp. En del har varit rätt bra, eller i alla fall intressant, medan en del har haft den beska bismaken av gravplundring. Försöken att profitera på legenden om Townes Van Zandt har bidragit till att förstora den vilket naturligtvis bara genererar ytterligare skivor av liknande karaktär. Trots att jag är ett stort Townes-fan har jag inte engagerat mig så mycket i allt det där. För ärligt talat: Hur många ytterligare versioner av ”Pancho and Lefty” behöver man egentligen?
Minst en till om man får tro Fat Possum-bolaget (mest hyllat för sin katalog av oslipad skrotblues). Som den kanske mest kända av alla Townes-låtar ingår på ”Sky Blue” tillsammans med tio andra sånger, chosefritt/primitivt inspelade i början av sjuttiotalet med bara sång och akustisk gitarr. Ljudet på källinspelningarna är inte dåligt men heller inte i toppklass. Något man tyvärr försökt parera med en tveksam mastring imklusive för mycket limiter. Det ska ge ljudet en större ”punch” men klämmer ihop det på ett obehagligt sätt i volymtopparna.
Mest remarkabelt är att skivan innehåller två tidigare ohörda originalkompositioner, titellåten och den bättre ”All I Need”. En del av låtarna har känslan av att vara arbetsinspelningar och demokaraktären förstärks av att Van Zandts röst inte alltid har den där genomborrande angelägenheten som kännetecknar den på de mer genomarbetade skivinspelningarna. Visst är det roligt för en Townes-beundrare att höra ”Silver Ships of Andilar” med sin stomme blottlagd utan några luxuösa arrangemang, men den här versionen kan på inga villkors vis mäta sig med det stormande, överväldigande drama som låten förvandlades till på skivan ”The Late Great Townes Van Zandt” 1972.
Allt som allt är ”Sky Blue” just det som sådana här skivor ofta är: kuriosa för komplettisterna men överflödig för de flesta andra.