söndag, augusti 25

TOWNES, HANK OCH SÅNGEN LÄNGST INIFRÅN LIVET

av Peter Sjöblom

Countrymusiken, bespottad av somliga och upphöjd till den vite mannens blues av andra. Peter Sjöblom går in i mörkret, söker efter musikens märg, hittar Hank Williams och Townes Van Zandt, och kommer ut på andra sidan som en ny människa.

För att kunna spela Hank Williams och Townes Van Zandts låtar med mening måste man ha levt ett liv som är hårdare än vad det är schysst att begära av någon. Townes sade en gång att han gärna ville att hans låtar skulle spelas av andra, få ett liv som folksånger, och det har båda deras låtar mer eller mindre blivit. Och inte oväntat, eftersom de är så enkla i formen att vem som helst som bara kan en handfull grundackord kan spela dem. Men, återigen: få har – lyckligtvis – den plågade insiktsfullhet som krävs för att göra dem till de berättelser de är, klösta utan bedövning ur livets sargade kropp. Det är nästan så att den enda som skulle kunna göra rättvisa åt Townes Van Zandts hjärtslitande sånger förutom han själv är Hank Williams och tvärtom.

Det var naturligtvis omöjligt för Williams eftersom han dog ett och ett halvt decennium innan Van Zandt ens skivdebuterade. Åren skiljde dem åt men djupast i hjärtat och innerst i själen var de siamesiska tvillingar. Båda levde hårt, i ett ständigt tvåfrontskrig mot både psyket och levern. När Magnus Eriksson i SvD skrev om en Townes Van Zandt-biografi gav han recensionen rubriken ”Sånger från depressionens bottenvåning”. En formulering som är lika träffsäker vare sig man pratar om Townes eller Hank. Båda hade varit där, längst ner på det där källarplanet som aldrig lyses upp ens av några halvt fungerande, vresigt sprakande lysrör.

Några andra skäl än dem behöver man egentligen inte för att älska country. Självklart finns det massor av andra artister som är essentiella, oundvikliga, obligatoriska. Jag skulle aldrig vilja vara utan Gram Parsons, George Jones, Merle Haggard, Emmylou Harris och det bästa av Charlie Rich, för att bara nämna några. Men allt som behöver sägas kan sammanfattas med de två som detta handlar om. De, om några, förklarar varför countrymusiken har kallats den vite mannens blues – och varför den förtjänar att göras det. Den country som jag – måhända puristiskt och troligen beskäftigt – kallar riktig country. Den som får mig att känna mig förolämpad ända ner på molekylär nivå bara någon nämner Shania Twains eller Tim McGraws Barbie & Ken-pop. Eller för att, som jag gärna gör i sådana här sammanhang, citera Justin Townes Earle (Steves son uppkallad efter just Van Zandt): Det är ingenting annat än Bon Jovi med fioler.

Naturligtvis kan man hävda att både Townes och Hank gick på myten om sig själva och moralisera över deras målmedvetna självdestruktion. Townes menade att för att kunna sjunga om svärtan måste man ha upplevt den. Jag vet inte om Hank någonsin formulerade sig lika programmatiskt, men han hittade lika bra till fördärvet ändå. Den första januari 1953 dog han i baksätet på sin Cadillac, på väg till en spelning och med kroppen hårt åtgången av alkohol och de narkotiska preparat han tog i övermått mot sina livslånga ryggsmärtor. Townes bortgång var inte lika spektakulär, mer då som ett långsamt slirande nerför sjukdomens brant. Men hade han inte supit bort sin motståndskraft hade han kanske inte dött av hjärtarytmi 52 år gammal, den första januari 1997. Med ödets hånflinande ironi på samma datum som Hank, fast fyrtiofyra år senare.

Bådas död var lika sjaskig men Townes blev snabbare ett offer för skivbranschens värsta asgamar. Det dröjde inte särskilt länge förrän gravplundrarna hade plockat åt sig de snaskigaste bitarna ur kvarlåtenskapen och gett ut skivan ”In Pain”. En skiva som är lika svårlyssnad som den spekulativa titeln antyder, ett mästerverk enbart för dem som njuter av att höra en människa dö i realtid. När Townes kämpar sig igenom Walkabouts ”The Stopping-Off Place” och, passande nog, Hank Williams ”Alone & Forsaken” gör det nästan lika ont i en själv som det måste ha gjort i Townes när han med ofattbar möda spelade in dem bara någon månad innan han dog. De får mig att vilja gråta men inte för att avskedet är något vackert sådant.

Men utan att försöka försköna dem – ärligt talat var de bägge två skitstövlar i det privata – måste vi vända på steken och se vad de faktiskt åstadkom som artister. Jag tänker inte påstå att de i första hand sökte fördärvet av några altruistiska skäl men deras sånger hjälper ändå lyssnaren att uthärda sina egna demoner på ett sätt som inte mycket annat förmår att göra. Finns det någonting som gör ensamheten och den stora sorgen – livssorgen – lättare att uthärda än när Townes som en broder i jämmerdalen sjunger i sin ”Nothin’” att ”Sorrow and solitude/These are the precious things/and the only words/that are worth rememberin’”? Gör han inte livsledan, påpiskad av plågsamma minnen, lite mindre dövande med sin ”Waitin’ Around to Die”? Blir inte tanken på döden mindre skrämmande när Hank Williams sjunger om ”The Angel of Death” som om han redan hade träffat just denna ängel och därmed gör rädslan konkret och i sin tur mer hanterlig? Blir inte iskylan som sveper genom de flesta människor åtminstone någon gång i livet lättare att förstå bara av att man hör det som någon beskrev som ”the eerie whine of Hank Williams’ voice”?

Ja, svärtan är djup. Depressionens bottenvåning ligger så långt under jorden att man får ta trapporna den sista biten för hissen går inte så långt. Men att Hank och Townes kunde gestalta detta är i sig så upplyftande. Så intensivt livsbefrämjande. Vi pratar katharsis. Och hur, jag frågar bara hur skulle en enda av Nashvilles alla formgjutna plastdockor rimligtvis kunna mäta sig med detta? Hur i hela fridens namn kan de tro att de ens är berättigade? Allvarligt talat, dessa musikindustrins nyttiga idioter är bra mycket mer deprimerande än någon som sjunger om döden längst inifrån livet.

Det är just därför som jag varje år den första januari, när alla andra lullar hem champagnerusigt lyckönskande och med fyrverkeriknallarna fortfarande ringande i öronen, tänker på Hank Williams och Townes Van Zandt.