av Peter Sjöblom
TORGEIR WALDEMAR: ”Jamais Vu” (Jansen)
Apropå en av Torgeir Waldemars tidigare skivor skrev Uncut både om Neil Young-gitarrer och sjuttiotalets västkustharmonier och det vore tjänstefel att inte ta upp det också i en recension av den fem spår korta ”Jamais Vu”. För om Waldemar själv är norrman till börden så står hans musik i rakt nedstigande led från Neil Young, både med och utan Crosby, Stills & Nash. Han skyltar verkligen med sina influenser. Frågar ni till exempel på vilken Neil Young-platta låten ”Streets” egentligen ligger kommer ifrån blir svaret: Alla.
Därför är det svårt att veta hur jag ska ta den här plattan. Vad eller snarare vem ska jag förhålla mig till – Torgeir eller Neil? För att vara en Neil Young-platta är den onekligen rätt bra – bättre än något han har fått ur sig på år och dar – men för att inte vara en Neil Young-platta är den mest besvärande, lite pinsam i all sitt epigoneri.
Fast mest av allt undrar jag varför någon artist överhuvudtaget går till sådana ytterligheter för att utradera sin egen personlighet (för en sådan finns väl – väl?) och så totalt ersätta den med någon annans som dessutom vem som helst så lätt kan identifiera. Det finns säkert en psykologisk term för det, såsom komplex. Eller någon annan, ännu gravare sådan.