tisdag, december 10

TOM RUSSELL – FOLK HOTEL

av Peter Sjöblom

TOM RUSSELL: ”Folk Hotel” (Proper)

I mer än fyrtio år och på nästan lika många skivor har Tom Russell gjort sin lätt väderbitna röst hörd. Bland hans åhörare finns och fanns bland många andra Johnny Cash, David Letterman, Doug Sahm, Guy Clark, Nanci Griffiths, Joe Ely och poeten Lawrence Ferlinghetti. Han har kallats den bästa låtskrivaren ur generationen näst efter Bob Dylan och även om man ska ta sådana utfästelser med sans och besinning är det svårt att komma ifrån att han är huvudet högre än flertalet av sina samtida – särskilt i den löst definierade countrygenre han ändå får sägas tillhöra.

Förutom att han musicerar målar han i en sorts halvt naiv halvt impressionistisk stil och har flera gånger publicerat sig i bokform. Han söker en mångfald av intryck och uttryck – till exempel gav han för några år sedan ut den finfina liveplattan ”Aztec Jazz” tillsammans med The Norweigan Wind Ensemble. Sist vi hörde av honom på skiva var det med den brett anlagda cowboykrönikan ”The Rose of Roscrae” som i ärlighetens namn såhär i efterhand imponerar mer till ambitionen än till musiken – den var helt enkelt lite för storvuxen för sitt eget bästa. Därför är det välkommet när Russell använder mindre mått på ”Folk Hotel” som sällan är instrumenterad för mer än en akustisk gitarr.

Tom Russell har en fallenhet för att göra skivor med en sammanhållen stämning utan att de för den skull är lika uttalat tematiska som ”folkoperan” ”The Rose of Roscrae”. Det gäller i högsta grad ”Folk Hotel”. Den som en road movie som utspelar sig utmed och på båda sidor av Rio Grande (men med avstickare till Belfast, Köpenhamn och – kuriöst nog – Malmö). Det är få som kan frammana lika starka bilder av det Amerika som inte finns mellan de politiska tuppfäktningsronderna och superstjärnornas datoranimerade flin utan som ligger mellan den öppna prärien, de resliga bergen och småhålorna där invånarnas största dröm är att hålla sig någorlunda mätta till nästa dag. Många försöker gestalta samma sak men skillnaden mellan Tom Russell och bluffmakaren som bara drar på sig singer/songwriter-uniformen och lägger sig till med ett fejkat countrytwang i rösten är att Russell har sett mer av Amerika än bara en bild på en rotlös ökenbuske. Kanske skärptes hans blick för det Amerika som aldrig direktsänds på Fox News av hans forna vistelser i Nigeria, Norge, Spanien, Puerto Rico och Kanada. Som om han genom att se sitt land långt utifrån kan han se ännu längre in i det. Visst spelar Russell på just de föreställningar om Amerika som är allra lättast att romantisera och reducera till klichéer men hans erfarenhet, både som människa och artist, ger dem en särskild stabilitet.

Det jag säger låter kanske alltför generellt, men samtidigt som det beskriver Tom Russells musik i allmänhet pekar det mot ”Folk Hotels” oknäckbara kärna. En kärna som dessutom har få utanpåliggande, diffuserande skal. Det är en skiva av väsentligheter.

Rentav en väsentlig skiva.