av Peter Sjöblom
THE RED LIGHTS: ”The Red Lights” (In The Red)
MONO brukar inte skriva som om singlar och EP, men för den här femspåriga tolvtummarna krävs ett undantag då den har en sådan historisk tyngd. I alla fall om man som jag hyser en livslång kärlek till Jeffrey Lee Pierces musik. Dessa fem demos härrör från tiden innan han dekonstruerade bluesen med våld och rekonstruerade den med trollkonst till något djupt personligt och demonridet i de stormande Gun Club. Fem demos som aldrig tidigare ens har cirkulerat bland fansen och som legat ohörda för de flest. Det är med andra ord ett rockhistoriskt fynd.
Pierces uppsåt med The Red Lights var nog så allvarligt men deras existens var kort, så kort att man inte ens kan kalla den en karriär. Hela deras livstid inföll under 1978, och de gjorde bara tre dokumenterade spelningar hemma i Los Angeles, den allra första som förband till hardcore-legendarerna The Germs. Bandet föll långsamt isär; åtminstone en av medlemmarna satsade hellre på sitt band The Last, och när Pierce själv flyttade till från staden i slutet av året var gruppens saga all. Utan ett band var demolåtarna var dödfödda, kassettkopior Pierce hade gett till kompisar hamnade väl i någon låda tillsammans med annat bortglömt. De flesta, inklusive Pierce själv, ansåg att hans musikaliska liv började med Gun Club. Så att dessa fem låtar plötsligt ser dagens ljus förlänger historieskrivningen och fördjupar förståelsen av vad som skulle komma bara några år senare.
1978 skrev Jeffrey Lee Pierce ännu för Los Angeles-tidningen Slash. Han älskade powerpop och reggae, intervjuade Burning Spear och var ordförande i Blondies fanclub. Spår av allt detta finns att höra i Red Lights musik, och även om låtarna ibland är lite outvecklade visar de att Pierce redan som nittonåring var en personlig låtskrivare som visste åt vilket håll han ville. Framför allt ”Jungle Book” och ”Kisses for My President” hade med smärre modifikationer lätt kunnat samsas med låtar som ”Devil in the Woods” och ”Fire Spirit” i Gun Clubs tidiga repertoar. Kisar man lite med öronen är det inte omöjligt att uppfatta en prototypisk ”Sex Beat” inne i den spattiga ”Debbie by the Christmas Tree” (julgranen dök ju upp igen sedan i texten till ”Sex Beat”). Fuskreggaen ”Kitty” och den vilsekomna new wave-popen i ”Tiger Girl” får vi väl helt enkelt sätta upp på kontot för ungdomssynder…
Det är intressant att notera med vilken emfas Jeffrey Lee Pierce sjöng redan såhär tidigt. Den patenterade demoniskt isande yl-kvaliteten i hans röst fanns redan här, några år innan Robert Johnsons helveteshundar fått fullt väderkorn på honom. Att detta och låtskrivarestetiken fanns i honom ett par år innan Gun Club bildades är den viktigaste uppenbarelsen med Red Lights-tolvan. Det förklarar hur Gun Club kunde kliva fram som ett omedelbart färdigt band, hur ”The Fire of Love” kunde bli en av rockhistoriens bästa debutskivor. Pierce hade redan allting i sig, allt som behövdes var en viss finslipning. På sätt och vis är det bra att de här Red Lights-inspelningarna aldrig kom ut (vilket sannolikt aldrig hade varit aktuellt ändå eftersom det rör sig om demos) eftersom förstaintrycket av Gun Club nog hade blivit ett annat. Med en yxig jämförelse är det mer effektfullt att hälsa med en käftsmäll än med ett handslag. Men såhär i efterhand är ”The Red Lights” ett mycket värdefullt och belysande tillägg till Pierce-diskografin. Särskilt som alltså både ”Jungle Book” och ”Kisses for My President” är som två diasporiska Gun Club-låtar som äntligen förts hem till fållan.