tisdag, april 24

THE QUEEN IS DEAD – LONG LIVE THE SMITHS!


Av Thomas Renhult

Thomas Renhult ser tillbaka på The Smiths klassiker ”The Queen Is Dead” med anledning av den jubileumsutgåva som släppes till trettioettårsdagen (!) förra året.

Förra året gavs det, som bekant, ut mängder av jubileumsutgåvor (som till exempel The Beatles ”Sgt. Pepper’s Lonely Hearts Club Band” och U2:s ”The Joshua Tree”) men en som hamnade under radarn var The Smiths ”The Queen Is Dead”, som gavs ut i samband med att skivan fyllde trettioett (sic!) år. Precis som med ovan nämnda skivor innehåller jubileumsutgåvan extramaterial (i det här fallet alternativa tagningar, singelbaksidor, demor samt en tidigare outgiven liveinspelning) men till skillnad från dessa medföljer inget tjockt häfte med långa texter om skivan och med mängder av bilder på bandet. Det förekommer faktiskt inte enda bild på The Smiths och informationen som förekommer handlar bara om vilka som på olika sätt har varit inblandade i arbetet med musiken, vem som har designat skivomslaget och så vidare.

En del fans har därför sett utgåvan som ”a missed opportunity”, men jag tilltalas av det minimalistiska utformandet och det indirekta budskapet att det är själva konstverket som är det viktiga, inte konstnärerna. Dessutom ger det hela en aura av mystik.

”The Queen Is Dead” var The Smiths tredje skiva och anses inte bara vara bandets bästa utan även en av de bästa skivor som har gjorts. Det är helt befogat. Johnny Marr och Morrissey hade redan från början av The Smiths karriär visat att de kunde skriva låtar av samma kvalitet som Lennon/McCartney (för min del är det dött lopp mellan ”Please Please Me” och ”This Charming Man”) men det var först på ”The Queen Is Dead” som de gjorde ett helt album som höll samma klass som till exempel ”Rubber Soul”.

Bortsett från låtmaterialet var Johnny Marrs genialitet som både musiker och arrangör (vilket märks inte minst i outrot till ”There Is a Light That Never Goes Out”, där han lyckas med att få en melodislinga att ljuda vackert trots att den framförs på en synt inställd på panflöjtsljud) av avgörande betydelse för skivans kvalitet. Men även The Smiths basist, Andy Rourke, och trumslagare, Mike Joyce, gjorde ovärderliga insatser.

”The Queen Is Dead” har en stor bredd både när det gäller musikstilar (alternativ rock, rockabilly, klassisk engelsk pop och episka ballader) och texternas teman (bland annat politiska budskap, sorg och ensamhet, en biskop som är transvestit, att stjäla poesi).

Titellåten hör till skivans mest intensiva låtar och för tankarna till den energi som finns i The Whos eller The Rolling Stones tidigare material. Som titeln skvallrar om har sången ett radikalt antirojalistiskt budskap och Morrissey sjunger hur mycket han tilltalas av tanken på att drottning Elizabeth II ska avrättas: ”Her very Lowness with a head in a sling, I’m truly sorry but it sounds like a wonderful thing”.

I ett så pass rojalistiskt land som Storbritannien och i det brutalt konservativa samhällsklimat som rådde under den dåvarande premiärministern Margaret Thatchers tid vid makten var det ingen oförarglig provokation att önska livet ur drottningen. Så här drygt trettio år efter att The Smiths upphörde är det lätt att missa hur politiskt och kontroversiellt bandet egentligen var. För att få en känsla av hur The Smiths ”The Queen Is Dead” mottogs när den gavs ut kan man tänka på det ramaskri hiphopgruppen Kartellen och Timbuktu väckte när de rappade om hur man skulle slå SD:s partiledare Jimmie Åkesson gul och blå och hänga upp honom i en flaggstång.

Även den rockabillyinfluerade ”A Vicar in a Tutu” har ett budskap, som nog kan vara lätt att missa på grund av sångens humor. Utifrån en berättelse om en katolsk biskop som tycker om att dansa i en minimal balettklänning och därför fördöms av den katolska kyrkan. Med rader som ”My man, get your vile soul dry-cleaned” och ”He’s not strange/He just wants to live his life this way” tar Morrisey både ställning för transvestism och kritiserar religiöst bigotteri.

I ”Bigmouth Strikes Again”, som delar titelspårets höga tempo och intensitet, ironiserar han över sin förmåga att väcka ilska med sina kontroversiella uttalanden och vilka reaktioner dessa har väckt. Han kommer fram till att ”I’ve got no right to take my place/with the human race” och konstaterar att han nu vet hur överbefälhavaren och helgonet Jeanne d’Arc kände när hon brändes på bålet.