onsdag, november 14

THE MOODY BLUES – IN SEARCH OF THE LOST CHORD: SUPER DELUXE EDITION


av Peter Sjöblom

THE MOODY BLUES ”In Search of the Lost Chord: 50th Anniversary Super Deluxe Edition” (Universal)

Länge verkade Moody Blues ses lite över axeln av de mer hårdföra progkännarna. Under många år verkade de mest avfärdas som fjompig barnkammarprog, trots att de dränkte sin musik i progfreaksens favoritinstrument mellotron; det gamla klaviaturschabraket som med hjälp av förinspelade band så gott det kunde försökte härma stråkar, röster och flöjter men som gav allting en kylig, spöklik karaktär – få grupper har väl använt just mellotronen i lika stor utsträckning som just Moody Blues. Men nog var de lite för naivpompösa, med rötterna lite för djupt i den engelska psykedelia som var besläktad med gammal engelsk music hall och smäktande schlager. Men samtidigt hade de ofta ett pastoralt vemod och kanhända är det inte konstigt att en av deras bästa låtar heter ”Melancholy Man” (från 1970 års platta ”Question of Balance”).

Skivan med bäst renommé har väl alltid varit ”In Search of the Lost Chord” från 1968, den andra i ordningen av alla de konceptplattor som Moody Blues var så förtjusta i slutet av sextio- och några år in på sjuttiotalet. Själva idén med konceptskivor är löjeväckande, inte minst när helheten blir viktigare än delarna och den övergripande berättelsen (som vanligtvis är så tunn att en remsa plastfolie framstår som tegelsten) ställer sig i vägen för riktigt låtskrivande. I det avseendet står sig ”In Search of the Lost Chord” för all del ganska bra. Moody Blues försökte i alla fall göra koncentrerade poplåtar, även om resultatet nu ibland blev på tok för tidstypiskt schlagerlalligt. Eller om man så vill: naivt. Å andra sidan föredrar jag lätt Moody Blues troskyldighet framför skitnödiga groteskerier som Yes, Genesis, The Nice och den horrör som de sistnämnda utvecklades till – Emerson Lake & Palmer.

Det som kanske mer än något annat avslöjar skivans konceptkaraktär är de generande recitativen, men visst har den ett par skapliga låtar i harmlös sensextiotalistiska anda, som ”Ride My See Saw” och ”Voices in the Sky”. Men är ”In Search of the Lost Chord” den klassiker somliga vill ha den till? I mina öron: långt därifrån. Om det alls finns någon överhuvudtaget som verkligen behöver ännu en utgåva av skivan – denna gång i form av en svindyr jubileumsbox med fyra CD förutom originalskivan bestående av nymixar (detta samtidens vulgära övergrepp på historien), radiosessioner, singlar plus fan och hans mormor, samt två stycken DVD-skivor – tänker jag för min sinnesfrids skull låta bli att spekulera i.