tisdag, december 1

THE MONKS – HAMBURG RECORDINGS 1967

av Peter Sjöblom

THE MONKS: ”Hamburg Recordings 1967” (Third Man)

The Monks bara måste vara ett av de märkligaste banden som någonsin verkat inom ett inte särskilt märkligt idiom. Fem rekryter utstationerade i Tyskland i början av sextiotalet som vände ut och in på beatmusiken – även med rena garagerockmått mätt är deras enda riktiga platta ”Black Monk Time” från 1966 primal. Det är inte långsökt att tro att just den sådde fröet till sjuttiotalets tyska krautrock som den framfördes av exempelvis Neu! och Faust. Monks rudimentära men efterhängsna låtar skrapades rena från alla insmickrande finesser men skapade därigenom helt nya sådana som helt byggde på den resoluta rytmen. Som om Monks, ända ut i den kuriösa banjon, var en enda stor sammanhållen rytmsektion. Att det karga stångjärnshamrandet var Monks essens bekräftades när det i slutet av nittiotalet började sippra ut andra betydligt mer beskedliga sextiotalsinspelningar med dem, fast på bakvänt sätt då arkivtejperna saknade just detta driv. Och nu bekräftas det igen på samma vis, när gruppens enligt utsago sista kvarvarande outgivna låtar ser dagens ljus i form av en EP.

Anstränger man sig kan man höra vad det hade kunnat bli av de fem låtarna om de hade fått samma robusta behandling som dem på ”Black Monk Time” hade fått bara året innan, men skarvar man inte i med fantasin är de inte mycket för världen. ”Hamburg Recordings 1967” låter i princip som vilket akterseglat garageband som helst från den tiden. Monks verkar trötta och förmår inte ge de formelmässiga låtarna sin behövliga pondus. Det fanns ingen mening med att ge ut dem 1967, och det finns ingen mening med att ge ut dem nu heller. Annat än som ett förtydligande av vad det är som gör ”Black Monk Time” till en så fenomenal skiva. Som om det nu skulle behövas.