måndag, augusti 19

THE LONG RYDERS – PSYCHEDELIC COUNTRY SOUL


av Peter Sjöblom

THE LONG RYDERS: ”Psychedelic Country Soul” (Omnivore)

Long Ryders svepte in från Los Angeles med åttiotalets våg av paisley underground-band, men där Dream Syndicate bar med sig ett Velvet Underground-mörker, Green On Red tog Neil Young till de sjaskigare barerna där de värsta baksmällorna grundläggs och Rain Parade sjönk in i ett psykedeliskt dis, valde Long Ryders countryrockens väg. Med Gene Clark-beundraren Sid Griffin i spetsen utmärke de sig snabbt som sin tids fanbärare för band som The Byrds och Buffalo Springfield. Det gjorde ett antal riktigt fina låtar, men bandet drogs så gott som alltid av en ledstelhet i framförandena. De hade svårt att få det att svänga så mycket som hade behövts och det hade inte alltid att göra med tidens trista soundideal. När allt kommer omkring var sällan Sid Griffins senare band The Coal Porters heller något under av svängighet.

När Long Ryders tog farväl 1987 med sin sista riktiga platta ”Two Fisted Tales” var countryrock inte den stil som stod högst kurs. Räknar man bort Jason & The Scorchers (som skördade framgångar med sin rasande Dylan-cover ”Absolutely Sweet Marie” i mitten av åttiotalet) var Long Ryders mer eller mindre ensamma om att vända sig till det vita Amerikas rotmusik för inspiration. De gjorde sammanlagt tre ordinarie fullängdare och en mini-LP som utan att Long Ryders visste om det lade en modern grund för det som vi idag kallar americana eller alt-country. Man skulle kunna säga att när de nu återvänder får de en möjlighet att skörda det de sådde för över trettio år sedan och som andra har vattnat och gödslat under de senaste decennierna.

Kanske vill de bevisa att gammal är äldst. ”Psychedelic Country Soul” är nämligen en oväntat bra skiva – på sätt och vis bättre än de som Long Ryders gjorde under sina första år – men framför allt är den mycket bättre än vad ett flertal av deras efterföljare har klämt ur sig. Låtarna framförs med spänst i kroppen och vitalitet i hjärtat och går i bandets typiska, distinkta countryrockstil understruken av en brisig steel guitar och, där så är påkallat, rustik fiol. De luftiga melodierna får oväntat mycket plats i soundet trots att det är Ed Stasium som kranat plattan. Skivans titel utlovar psykedelia och visst är det en sitar som bryter in i ”Walls” (en bekräftelse på att min mångåriga men ofta förlöjligade teori att det indiska instrumentet skulle kunna göra sig utmärkt i countryinspirerad musik inte alls var så tokig). Och i det avslutande ”Tomorrow Never Knows”-doftande titelspåret plockar de till och med fram både tablas och baklängesgitarrer från synligen ingenstans.

Jag hade inga som helst förväntningar på ”Psychedelic Country Soul” (varför det också dröjde ett tag innan jag lyssnade på den – den släpptes faktiskt redan i februari) men blev positivt överraskad. Den som saknar Tom Petty mest jordnära låtar och den som tycker att dagens americana är på tok för letargisk och urvattnad kan bli samma sak.