av Peter Sjöblom
Peter Sjöblom tar bladet från munnen och gör upp med ”tvånget” att älska The Band.
Jag börjar räkna och när jag kommer till tre slutar alla tjata om hur bra ”The Last Waltz” är, okej?
Ett, två, tre!
Nähä, det funkade inte.
Då vänder vi på det då: Vad är det som är så bra med ”The Last Waltz”? Vad är det som är så fantastiskt med detta spektakel som mer än något annat ser ut som en kokaindealarnas nobelmiddag med dåtidens popjetset så pudrad att den kunde snyta pulverbobbor stora som fiskmåsar ur näsan?
Vad är det som är så bra med The Band överhuvudtaget, utöver deras roll som kompband till Dylan av och till mellan 1966 och 1974? Utan honom och hans elektrifierande utstrålning – jag menar, herregud, Royal Albert Hall-konserten som ju inte spelades in där utan i Manchester är förmodligen världens bästa rockkonsert någonsin – föll de ner i den förlamande letargi som gör The Bands egna plattor till ett världsmästerskap i tristess. Finns det någon mer stelopererad rytmsektion än trummisen Levon Helm och basisten Rick Danko?
Visst fick de ihop några skapliga låtar men samlar man ihop dem får man inte tillräckligt många för att fylla ens en normallång LP.
Robbie Robertson hade visserligen ett otroligt snyggt sätt att spela gitarr på. Han är ett slags antigitarrhjälte som istället för att per sekund vräka ut en miljard toner som inte betyder eller berättar någonting knäppte fram glesa, transparenta övertoner som bara antydde själva grundtonen (genom sitt sätt att dämpa solosträngen samtidigt som han slog an den; ett mycket raffinerat och svårbehärskat spelsätt som han demonstrerar i all sin elegans på Dylans ”Planet Waves”-platta). På ett sätt är han en av de bästa gitarrister som funnits.
Tyvärr svällde hans ego över som en deg med femton jästkuber i en alldeles för liten bunke och det är just denna självförhävelse som filmen ”The Last Waltz” i slutänden är den biceps-proppade hyllningen av. Som ju knappast blev bättre heller av att han hade den lika överjäste karlakarlen Martin Scorsese som sparringpartner i regissörsstolen.
”The Last Waltz” är sjuttiotalet i sin mest vulgära prydno med ett bortskämt lyxlirargäng som för längesedan tappat kontakten med sina rötter, eller som rättare sagt förvandlat sina rötter till ett kokett skryt. Gästlistan med Dr. John, Muddy Waters, Paul Butterfield och Staple Singers handlar bara om The Band (=Robbie Robertson) som försöker plocka cred-poäng och inte ett dugg om vad de inbjudna artisterna står för.
Den ende som kommer undan med hedern i behåll är Van Morrison som sedvanligt oförmögen att anpassa sig efter sociala förväntningar punkterar hela pråligheten och under ett anfall av hänryckning går omkring och sparkar hål i luften som en fotbollsspelare med alien foot-syndrom. Som om han inte visste vart han skulle ta vägen. Och vart skulle han rimligtvis ta vägen i den här överdimensionerade glitterbanketten i greatest hits-förpackning?
Och varför skulle det nödvändigtvis bli The Band som med sitt bleka blask mer än några andra skulle tjäna som urkälla till hela no depression/altcountry/americana-fenomenet som växte fram under nittiotalet? Varför skulle just deras orkeslösa såsande bli modellen för alla undersövda pappfigurer som sitter och mumlar i sina flanellskägg? Gå för fan och lägg er och stanna där tills ni sovit klart, druckit ordentligt med kaffe och ätit en ordentlig lunch så att ni åtminstone orkar stå upprätt!
Så jag frågar igen: vad är det som är så jävla bra med The Band och ”The Last Waltz”?