tisdag, december 18

THE GOOD, THE BAD & THE QUEEN – MERRIE LAND


av Linda Bönström

THE GOOD, THE BAD & THE QUEEN: ”Merrie Land” (Studio 13)

Jag faller hejdlöst för nya plattan från The Good, the Bad & the Queen. “Merrie Land” är balsam för öronen och plattan kittlar alla sinnen. Ordet nyskapande återfinns här i sann mening och det är förtjusande att höra hur veteranerna Damon Albarn, Paul Simonon, Simon Tong och Tony Allen lyckas förena sina talanger ännu en gång.

Texterna är naturligtvis signerade Albarn, frontmannen från superbritpopgrupperna Blur och Gorillaz, som uttryckligen har sagt att ”Merrie Land” skulle ha kunnat vara uppföljaren till ikoniska ”Parklife” från 1994. Med den här skivan handlar det om att syna den brittiska identiteten i sömmarna, ja till och med Brexit har haft en stor påverkan på vad Albarn knåpat ihop från resor runtom i norra England – Blackpool visualiseras tydligt för den inre synen.

Simonons basspel på plattan ger ett fylligt ljud, och visst är det så att grabben från The Clash som porträtteras på albumomslaget till ”London Calling” och medverkar på Dylans stjärnspäckade ”Down in the Groove” inte lagt hatten på hyllan – vare sig musikaliskt eller bokstavligt. Simonon håller i ramen till låtarna, med mjuka men bestämda toner sätter han det hela på plats.

Likt bandkollegan Simonon har The Verve-gitarristen Simon Tong en lång relation med Damon Albarn, bland annat så plockade Tong upp plektrumet på världsturnén för albumet ”Think Thank” (2003) efter att gitarristen Graham Coxon lämnade Blur. Efter Gorillaz-plattorna ”Demon Days” (2005) och ”Plastic Beach” (2010) har Tongs gitarrspel visat sig som en naturlig beståndsdel i ljudbilden hos The Good, the Bad & the Queen, gitarren sitter som klistrad vid Albarns sång.

Med sina sjuttioåtta år visar trummisen Tony Allen att afrobeat minsann inte är förlegat, inte det minsta! Resan från Fela Kutis band Africa 70 under sextio- och sjuttiotalet till The Good, the Bad & the Queen i år har varit lång och för musikhistorien värdefull. På ”Merrie Land” bidrar Allen med vad varje hedervärd trummare ska göra: hans spel är ryggraden för hela skivan. Utan att ta över det minsta är hans spel oemotståndligt och lyfter fram det specifika i bandets sound. Kanske kan man smått invända att Allen snarare har fått för lite utrymme.

Med skivans intro, en sampling från filmen ”A Canterbury Tale” från 1944 – för att inte tala om albumomslaget föreställande Michael Redgrave som buktalaren i skräckfilmen ”Dead of Night” från året därpå – sätts stämningen för denna dramatiska platta. Det är manskör, flöjt, orgel, dubstep och British gloom, det är helt enkelt elva spår charm som snyggt arrangerats av producenten Tony Visconti.