lördag, maj 26

THE CONGOS – HEART OF THE CONGOS

av Peter Sjöblom

THE CONGOS: ”Heart of the Congos (40th Anniversary Edition)” (VP)

Med sina profetior med religiösa övertoner kom den jamaicanske politiske aktivisten Marcus Garvey att på trettiotalet ge upphov till rastafarireligionen. Bland annat förutspådde han att apokalypsen skulle ta sin början när sjuorna möttes – den 7/7 1977 sade han skulle bli en ödesdag vilket fick många jamaicaner att stanna hemma den dagen och affärsidkare att hålla sina butiker stängda.

Nu vet vi ju att de rättrognas rättvisa inte skipades och att jorden inte gick under den dagen heller, men 1977 blev i alla fall ett bemärkelseår för reggaemusiken, med flera milstolpar som Augustus Pablos ”East of the River Nile”, Bob Marley & The Wailers bästa platta ”Exodus”, Cultures ”Two Sevens Clash” (vars titel naturligtvis åsyftade Marcus Garveys ödesmättade förutsägelse) och Junior Murvins ”Police and Thieves”, den sistnämnda producerad av det hel- eller halvgalna – definitivt inte mentalt friska – innovativa geniet Lee ”Scratch” Perry.

Mellan 1976 och 1978 stod Perry på toppen av sina kreativa förmåga och producerade mängder av odiskutabelt essentiell reggae i sin Black Ark-studio – samma studio som han något år senare under ett utbrott av religiös paranoia brände ner till grunden i tron att den var boning åt onda andar. Hemsökelserna fanns dock bara i Perrys huvud, inbjudna av alldeles för stora mängder alkohol och cannabis. Därmed tog en unik epok i populärmusikens historia slut abrupt. Perry återupptog sitt arbete senare men det blev aldrig riktigt samma sak igen. Förtrollningen var bruten.

Lyckligtvis hann han innan de inre demonerna helt slog ut hans omdöme att slutföra vokalgruppen Congos debutskiva ”Heart of the Congos” där Perry maximalt utnyttjade sina sensationella förmågor bakom mixerbordet. Men vägen till förfärdigandet var inte utan komplikationer. Chris Blackwell som var ansvarig för engelska Island Records reggaeavdelning och den person som allra mest bidrog till att sprida reggaen i Europa tackade nej till den första mix som Perry gjorde av ”Heart of the Congos” 1977. Hur Blackwell kunde missa skivans rent överjordiska kvaliteter är ett av världens stora mysterier – själv menade Blackwell att han redan hade fullt upp med att marknadsföra Bob Marley, Burning Spear, Third World och Toots & The Maytals. Andra menar att det hade skurit sig mellan den affärsmedvetne Blackwell och den allt mer excentriske och oberäknelige Perry. Perry blev mycket stött av att Blackwell refuserade ett mästerverk och började, nästan med en tvångsmässig fixering, att mixa om skivan till fulländning. ”Heart of the Congos” upptog nästan all hans tid, varför andra plattor han åtagit sig att producera kom i skymundan och i något fall aldrig ens slutfördes. Chris Blackwell lät sig dock inte blidkas av Perrys visionära beslutsamhet och det skulle dröja tre år innan den hans slutliga version av ”Heart of the Congos” gavs ut utanför Jamaica – och då på det engelska skarevivalbandet The Beats skivbolag Go-Feet.

Skivans (åter)utgivningshistoria är snårig och det skulle dröja till mitten av nittiotalet innan reggaekonnässörerna bakom skivbolaget Blood & Fire gav ut vad som då ansågs vara den definitiva versionen av klassikern. Vilket den inte var. Visserligen hade den förtjänstfullt förlängda versioner av låtarna och visserligen var den utökad med singelspår och dubmixar, men kort efter att den getts ut hittade man den tidigare outgivna låten ”Don’t Blame It on I”, plus att Perry extremt sällsynta originalmix som från början enbart gavs ut i ett litet fåtal exemplar på Jamaica fortfarande saknades i strid…

Så allting var upplagt för att VP Records skulle kunna drämma till med den ultimata utgåvan när de för några månader sedan gav ut ”Heart of the Congos” på nytt, lagom till fyrtioårsjubileet. (Jo, den har funnits ute sedan i somras men det är aldrig för sent att uppmärksamma skivan med en recension.) Vilket de också gjorde. Detta är ett praktverk i miniformat – man har till och med gjort en påkostad replik på det delvis handmålade originalomslaget (att jämföra med Blood & Fires irriterande nydesign). Texten i CD-häftet hade kanske kunnat vara lite bättre – framför allt hade det kunnat handla mer om just skivan och Congos och mindre om Lee Perrys karriär i stort. Men det kan jag stå ut med tanke på presentationen i övrigt. Och: det är musiken som är viktigast.

Uppdelat på tre CD får man både den välkända nymixen av skivan och den länge otillgängliga originalditon, plus samtliga låtar producerade i relation till själva LP:n. En mer komplett utgåva av ”Heart of the Congos” existerar inte. (Notera dock att nypressningen på vinyl inte inkluderar den åtråvärda ursprungsmixen – snurrigt!)

Generellt talat är den första versionen lite torrare och mer behärskad med mer piano, mindre reverbdränkt sång och utan flera av de många bisarra ljudeffekter som Perry lade till vid andra försöket, inklusive hans patenterade råmande ko (som egentligen var den basröstade Congos-medlemmen Watty Burnett som möööade i ett papprör). Soundet är fortfarande omisskännligt Perry, men lite mer taktilt jordnära och tillräckligt annorlunda mot den mer kända varianten för att vara fullt berättigad.

Vilken variant man föredrar är en fråga om smak och förmodligen vana. Hos mig, liksom hos de flesta andra passionerade reggaefans, är den kändare mixen så oskiljaktigt integrerad i mitt musikaliska DNA att den alltid kommer att ha en högsätesplats i det innersta av mitt hjärta. VP:s remastring är så gott som identisk med Blood & Fires; den är kraftfull och skjuter musiken nära lyssnaren men utan att bli alltför påtryckande och dynamiskt snedvriden. (Kanske fungerar moderna remastringar bättre för reggae än annan musik då musiken är glesare och inte lika lätt att komprimera sönder?) Musiken är så stor och spatiös att vrider man upp volymen och basen är det omöjligt att inte helt och hållet omslutas av den. Soundet i låtar som ”Fisherman”, ”Can’t Come In” och ”Ark of the Covenant” är djupt, andligt, flerdimensionellt, verklighetsförskjutande, omöjligt att inte påverkas av om man svarar det allra minsta på reggaens fundamentala innebörd. Rymden i musiken förstoras ytterligare av Congos-sångarnas röster, Cedric Mytons skimrande falsett, Congo Ashanti Roys mjuka tenor och Watty Burnetts stämma så djup att den låter som att den stigit upp ur den karibiska kontinentalplattans inre.

Det påpekas i häftet till ”Heart of the Congos” att reggaen till stora delar var en singeldriven musik, en genre som liksom soulen under sina formativa år fick sin stadga av enskilda låtar i motsats till hela LP-skivor. ”Heart of the Congos” är resultatet av tanken på albumet som en helhet och det är en av förklaringarna till att skivan känns så komplett. Den flyter fram instinktivt i ett oavbrutet flöde. Hur minutiöst sammanfogad den är bekräftas av låtarna som ligger på VP-utgåvans andra skiva. Låtar som ”Neckodeemus” och ”At the Feast” är inte på samma nivå som det som faktiskt hamnade på ”Heart of the Congos”. Men tillsammans med dubversioner och tolvtumsmixar av bland annat ”Solid Foundation” och ”Congoman” utgör andra CD:n ett berikande komplement – de ger en bredare bild av det magnifika mästerverk som ”Heart of the Congos” är.

Att försöka utnämna världens bästa skiva är en lek som är omöjlig då det finns så många parametrar att ta hänsyn till, men ur ett reggaehänseende är det inte tu tal om saken: ”Heart of the Congos” är så visionär i soundet, så rik i själen och så djup i anden att vore helt orimligt att ens överväga att kalla den för något annat än den bästa reggaeskiva som har gjorts. Och det är tveksamt om den kan föräras en mycket bättre utgåva än just denna.