söndag, augusti 9

TACK, ROY LONEY!

av Peter Sjöblom

Peter Sjöblom minns en rockhjälte, död vid 73 års ålder, och ett telefonsvararmeddelande.

Roy Loney är död.

Den meningen betyder kanske inte så mycket för så många men är desto sorgligare för alla med ett hjärta för rock’n’roll i sin enklaste, ursprungligaste (och kanske därför svåraste?) betydelse. Han var, och förblir, en legend för alla som någonsin låtit sig köras över av ”Teenage Head”.

Hade det varit den enda låten han någonsin skrivit hade Roy Loney ändå varit en legend. Att han skrev den tillsammans med Cyril Jordan förändrar ingenting i sak, för den låten är så genomsyrad av vildhjärnan Loney att den, helt oavsett låtskrivarcredits, helt och hållet är hans.

Låten är också en av Flamin’ Groovies mest kända; kanske har till och med den som egentligen inte har en aning om vilka Flamin’ Groovies var någon gång hört det ominösa, mullrande riffet och hört Roy Loney som en gatubrottsling snäsa fram hyllningen till tonårens hormonella tvetydigheter. Helt givet valdes den till titellåt på deras platta från 1971.

Jag har skrivit om Groovies tidigare i MONO, så jag håller presentationen kort denna gång: Flamin’ Groovies var ett San Francisco-band som debuterade med den privatutgivna tiotummaren ”Sneakers” 1968, när den amerikanska rockmusiken stod i psykedelisk brand. Inte för att bandet, med just Loney och Jordan i spetsen, stod helt opåverkat av dåtidens strömningar – hör bara ”She’s Falling Apart” från LP:n ”Flamingo” 1970 – men den var mer av ett snett leende och inte ett typexempel på bandets musik. De föll aldrig för det kulörta San Francisco-soundet utan valde hjärtat före det vidgade medvetandet. De hade helt enkelt ingen som helst lust att kapa rocken vid rötterna för att ställa sig in hos blomsterbarnen i Haight-Ashbury. Flamin’ Groovies tog sina Sun Records-singlar, sitt Chuck Berry-driv, blues- och countryarv, vred upp volymen och pumpade ut en kompromisslöst integritetsfull rock’n’roll som aldrig bad om ursäkt för sin existens. Och detta var mycket Roy Loneys förtjänst, och det var den musiken han ville hålla fast vid, tre ackord och fullt ös (Flamin’ Groovies har inte kallats ”protopunk” för inte). Cyril Jordan ville emellertid styra bandet åt det poppigare håll som kulminerade på den Loney-lösa ”Shake Some Action” 1976. Lonely-lös, för att skärmytslingarna mellan Loney och Jordan till sist blev så allvarliga att Loney lämnade bandet kort efter att ”Teenage Head” hade getts ut.

Medan det Jordan-ledda Groovies försjönk i en British Invasion-betonad pop (med den bravur ska sägas!) tog Loney med sig den kallhamrade rocken till sin solokarriär. Även om det tog honom några år att få fart på den. Han jobbade visserligen inom musikbranschen, men det var inte förrän 1978 som debuten i eget namn kom med den mycket ironiskt betitlade sjutums-EP:n ”Artistic as Hell” (som lustigt nog spelades in med flera gamla Groovies-medlemmar inklusive – Cyril Jordan!). Sedan följde några utmärkta skivor med nystartade kompgänget The Phantom Movers, där särskilt de två första förtjänar att nämnas, ”Out After Dark” och ”Phantom Tracks” från 1979-80. Två skivor som liksom Groovies hade gjort skalade bort allt bjäfs och ogenerat visade i vilken tradition Roy Loney hörde hemma. Och hur lite han brydde sig om vad som var gångbart för dagen.

Med åren blev Loneys utgivning mer sällspord, trots att han under nittiotalet drog ihop ett nytt band, Roy Loney & The Longshots. På nittiotalet tog Miriam Linna och Billy Miller honom under sina vingars beskydd och lät deras band A-Bones kompa honom på singeln ”Boy Meets Bones”, utgiven på deras bolag Norton. Det föreföll helt logiskt att de skulle sammanstråla; Loney hade all den galenskap och den kaxiga rock’n’roll som A-Bones och Norton alltid eftersökt.

Om Loney var galen på riktigt eller bara kanaliserade den vettvillighet som ackumulerats kollektivt under årtionden av genuin rockmusik spelar egentligen ingen roll, för Loney gjorde det med en sådan ofiltrerad hängivenhet att det är på sin höjd semantiskt att ifrågasätta autenticiteten. Och det där telefonsvararmeddelandet vittnar om att han trots allt kanske inte var helt lämplig att vistas i några finrum.

Jag ringde nämligen till Roy Loney ett par gånger på åttiotalet. Antingen var han inte hemma, eller så ville han inte svara. Jag fick hur som helst aldrig prata med honom direkt, men kanske lika bra det, för telefonsvararen lät verkligen inte riktigt klok.

Jag vill att min rock’n’roll ska vara som den telefonsvararen. Rubbad och högvarvad. Så oberäknelig att man lockas till den även om man egentligen vet att man nog borde ta ett steg tillbaka. Det är en jävla tur att Roy Loney släppte ut allt det där även på sina skivor och inte bara sparade det åt dem som var modiga/dumdristiga nog att ringa till honom.

Förresten, om han hade svarat så hade jag förmodligen inte vetat vad jag skulle sagt till honom. Kanske hade jag tackat honom för att han haft ett sådant inflytande över mig. Det är för sent att säga det till honom nu, men jag gör det ändå: Tack, Roy Loney.