av Peter Sjöblom
T-BONE BURNETT/JAY BELLEROSE/KEEFYS CIANCIA: ”The Invisible Light: Acoustic Space” (Verve)
T-Bone Burnett har blivit något av den amerikanska rotrockens överste, kanske inte först och främst för hans ”vanliga” skivor eftersom de kommer så sällan numer, utan för hans myckna arbete med flera gånger Grammy-belönad film- och tevemusik, från ”O Brother, Where Art Thou?” till ”True Detective”, från ”Walk The Line” till ”The Hunger Games”. ”The Invisible Light: Acoustic Space” är den första delen i en skivtrilogi och hans första ordinarie platta sedan ”Tooth of Crime”. Mellan skivorna har det gått elva år.
Om man nu kan tala om ”The Invisible Light: Acoustic Space” som en ”ordinarie” platta. Den är gjord tillsammans med trummisen Jay Bellerose och ljudkonstnären/klaviaturisten Keefys Ciancia, och vore det inte för Burnetts karaktäristiska och ofta proklamerande röst hade det varit omöjligt att höra att detta var ett Burnett-verk. Arrangemangen domineras helt av Belleroses och Ciancias ljudlandskap, dystopiskt elektroniska för att förstärka Burnetts mörka meditationer över ett krackelerande samhälle där människan trivialiserats, snart onödiggjorts, av den framrusande teknologin.
Ibland låter ”The Invisible Light” som något som senare tiders Scott Walker kunde ha gjort, bara inte fullt så själsgenomträngande. Textrader som ”Our brains are washed/But they’re not clean/We dream other people’s dreams” är talande för skivans atmosfär. På sätt och vis är det fortfarande filmmusik fast här är det själva musiken som är filmen, en berättigat paranoid noir där förövaren har blivit vi själva på grund av vår aningslösa övertro på att de tekniska landvinningarna används i goda syften.
Tankarna är Burnetts, men återigen: skivan tillhör Jay Bellerose och Keefy Ciancia. Inte så att Burnett skulle ha blivit överkörd av sina kompanjoner – han har trots allt en öppenhet för musikaliska uttryck så länge de är genuina – men hans medverkan känns ändå som den inhyrde recitatörens.
Det kan naturligtvis vara bra för det. Fast kanske mer som ett debattinlägg – och hur bra står sig ett debattinlägg efter fem-tio år? Jag har alltid vänt mig till T-Bone Burnetts musik för att den varit mer eller mindre höjd över sitt eget nu, mot en viss tidlöshet. Har verkligen ”The Invisible Light: Acoustic Space” den beständigheten, eller kommer den att framstå som en som bäst profetisk och som sämst tidstypisk och kuriös fotnot?
Risken för det sistnämnda är tyvärr rätt stor.