av Peter Sjöblom (bild: Radio Nattsudd)
Nöjesmångsysslaren Svante Grundberg avled hastigt i helgen, 75 år gammal. Peter Sjöblom saknar och minns honom.
Det raljeras ofta över hur Sverige förr bara hade två tevekanaler innan reklamkanalerna exploderade ut ur rutan med en kaskad av ständiga avbrott för allsköns meningslösa produkter. Värre var väl att det på åttiotalet egentligen bara fanns ett program att titta på, om man nu inte vill Kryzza med Arne Hegerfors och Björn Skifs, Nöjesmaskinera och -massakrera med Sven Melander, eller få pupill-infarkt av Jacob Dahlins och Malena Ivarssons visuella slipprighet.
Programmet hette Nattsudd och gick av och till under sex år och var den bästa lågbudgetteve som gjorts sedan barnprogrammet Tårtan i början av sjuttiotalet. Det enkla konceptet – två medelålders herrar som kedjeröker och kolkar sprit medan de tittar på obskyra musikklipp från anno dazumal – blev en gigantisk tittarframgång. Det fanns helt enkelt ett behov över generationsgränserna av teve som gick emot sin samtid och som gjorde det med hjärtevärmande sjavighet och en lätt skruvad humor.
De båda herrarna hette Björn Wallde och Svante Grundberg. Wallde var satt till kroppsbyggnaden och lite butter till framtoningen medan Grundberg var lång och hade en uppsyn som såg kroniskt dragen ut. Vad som egentligen fanns i glasen de ständigt fyllde på där i Björn Walldes Kungsholmenlya där serien spelades in har han och Grundberg – eller Björn och Svante som de snabbt blev med svenska folket – aldrig berättat. Kanske var det bara vatten. Den lätta förvirring som var Nattsudds adelsmärke var enligt Svante Grundbergs senare uttalanden strängt manusstyrd. Tvärtemot vad det kändes som. De lyckas på pricken fånga den oplanerade, letargiska slirigheten som lätt infinner sig efter ett eller två glas för mycket. Något sådant skulle aldrig kunna göras i dagens söndermoraliserade tid. Inte heller kommer Nattsudd läggas upp i sin helhet i SVT:s arkiv eller ges ut i en ständigt efterfrågad DVD-box, men det handlar mer om en otroligt snårig upphovsrätt till de hundratals filmsekvenser som visades i serien.
Nu är det också för sent för att för hundratusende gången fråga Svante Grundberg om hur saken egentligen låg till med förtäringen i programmet. I helgen avled han hemma i sin lägenhet i Gävle, 75 år gammal. Bortgången var hastig och han var aktiv som förespråkare och fanbärare för gammal amerikansk nöjeskultur ända in i det sista. Han var en av värdarna för Radio Nattsudd som sände varje vardag i Gävles närradio (går att lyssna på på nätet och kan läsas om i en tidigare MONO-krönika). Då och då agerade Grundberg också DJ på inbjudan av olika klubbar och arrangemang där han spelade ”rykande inaktuell musik” för att låna Radio Nattsudds slogan.
Men Grundbergs radiokarriär sträckte sig längre tillbaka än så. För P3 gjorde han under många år på åttiotalet serien Bip Bop Boom där han spelade äktgammal rock’n’roll med ståbas (skivor med nymodigheten elbas slängde han i väggen, åtminstone att döma av ljudeffekterna). Med signaturmelodin odödliggjorde han för svenskar Mickey Hawks screamerklassiker från 1958 som gett serien sitt namn – knappast någon som slog på radion när programmet dundrade ut i etern på tisdagkvällarna klockan sex kan ha glömt den.
Svante Grundbergs meritlista är betydligt längre än vad jag nämner här – till exempel minns nog många honom först och främst som skådespelare i filmer som ”Göta kanal”, ”Sällskapsresan” och i Hannes Holms och Måns Herngrens teveserie ”S*M*A*S*H”. Men för mig kommer han för alltid att vara synonym med ivern att missionera rock’n’rollen i dess mest fundamentala form och roll (och för den delen, ännu äldre rhythm & blues och jazz med sväng) liksom hans passion för gammal Hollywood-film. Med sina närmast encyklopediska kunskaper i ämnet stod han tappert orubbligt till tjänst för bild och ljud i svartvitt men gjorde det med sin på samma gång sordinerade och färgstarka personlighet. Eller som en god vän formulerade det på Facebook när nyheten om Grundbergs bortgång spred sig: ”Få kunde som han måla svartvitt med så mycket färg”. Utan Svante Grundberg blir svenskt eternöje hur som helst betydligt mer monokromt, i en betydligt mer negativ mening.