av Linda Bönström
Idag drar Gefle Gas/Indie Sweden Music Festival igång och på programmet står utdelning av Joe Hill Memorial Music Award. I år har Stefan Sundström utsetts som mottagare och innan han själv närvarar för att ta emot priset har MONO fått växla några ord med den prisbelönte.
Juryns motivering är verkligen uppskattande, känner du igen dig själv?
– Jo… jag blir väldigt glad. Men det är klart att det är ju just de sidorna jag visat upp, det är de sidorna av mig själv jag är stolt över. Min hopplöshet och cynism spar jag åt min ensamhet… om man säger så. Det var ju deppigt sagt men det är reflektionen jag gör.
Är du som det står i motviveringen ”väl medveten” om din plats i svensk musikhistoria eller hur ser du själv på din långa karriär?
– Jo, jag vill se mig själv som en gren på ett träd, att jag liksom hänger ihop med Cornelis och Allan, längre bak Bellman. Och författare som Elin Wägner och Dan Andersson. Allt sånt där är ju konstruktioner i huvudet bara, men det finns en slags linje bakåt för mig, till provensalska trubadurer på elvahundratalet och framåt, via Bellman och Blind Willie McTell och så vidare. Och Joe Hill.
– Man skapar ju inte musik från ingenting, man snor och stuvar om!
Joel – Joe Hill – Hägglund arbetade i USA som protestsångare och fackföreningsaktivist på tidigt 1900-tal. Hade du innan det här någon relation till Hägglunds historia?
– Min syrra hade en LP med Finn Zetterholms ”Joe Hill på svenska”, och det var ju väldigt catchy och anslående. Minns fortfarande verser och sånt. Då läste jag också en bok om hans liv och blev väldigt gripen, jag var kanske elva, tolv år.
Vi som driver MONO kallar tidningen för ett passionsprojekt där vi inte tar betalt för någon av våra texter och säljer inte reklamplatser – tycker du att det är svårt att göra detsamma som musiker? Finns det plats för passion i branschen?
– Nä, den är ju inte stor och dessutom krympande. Å andra sidan är det ju så för de flesta som börjar att lira nu att de får vänja sig vid att lira gratis. Musik är gratis och tystnad har blivit dyr.
– Men ibland, när jag hör dagisungar sjunga 
såna där ramsor, spontana grejor som finns bland barn: ”My name is X baby, X baby chica chica bom bom bom charlie chaplin charlie chapling” och så vidare och så vidare… då tänker jag att det där är musik på riktigt, utan baktankar att slå igenom eller nåt.
– Det var den där lusten som fick en att börja sjunga och spela. Men musiken har blivit en vara, och idén om att en musiker ska vara nån slags entreprenör har förstört så mycket av passion och spontanitet. Min också.
– Men jag tänker lite kallt och professionellt så här: Är det Live Nation eller nån sån där big business-grej så tar jag femtiotusen för en halvtimme. Är det Naturskyddsföreningen eller Tompa Eken på Kafé 44 lirar jag gratis.
Något vi också pratar om är huruvida den politiska musiken finns bland dagens artister, vad tycker du? Är protestsångarnas tid ute?
– Jag tycker inte jag kan avgöra det längre. Det verkar ju finnas en hel del bra hiphop som är politisk. Det jag sysslar med är inte relevant för de flesta unga, och det kan jag tyvärr inte göra nåt åt. Men jag tror att det snart kommer att komma väldigt mycket politisk musik, av unga människor från förorterna.
Utöver din musik är du också en aktiv skribent. Hur ser du på det politiska läget idag?
– Ja vad ska man säga – det känns som om it’s now or never. Lyckas vi inte vrida politikens riktning rätt inom några få år, om vi inte snabbt ställer om energi-, transport- och livsmedelssystemen i världen, och jämnar ut den otroliga snedfördelningen av livets goda, så är mänskligheten tyvärr rökt.
– Så det är en utmaning, om man ska uttrycka sig milt. Fler människor måste väldigt snart börja agera.
Gefle Gas är en rätt så ovanlig festival sett till exempelvis sina bokningar, eller vad tycker du? Vilka spelningar får man inte missa i år? Och brukar du själv hinna se andra spela?
– Jo, vad kul med Pussy Riot! Och Di Levas gamla band, har man ju bara hört talas om. Jag har lirat en gång på Gefle Gas, med Laleh. Fint ställe.
– Vad gäller andra spelningar har jag inte en aning. Jag kommer nog inte se så mycket annat i år. Om jag ska vara ärlig så föredrar jag fågelsång. Känns gubbigt och tråkigt att säga men så är det.
– Men glad över att få bli associerad med Joe Hill är jag!!