tisdag, februari 25

STAX RECORDS – 60 ÅR AV EVIGT LIV

av Peter Sjöblom

Det finns inte många skivbolag som är lika legendariska och stilbildande som Stax Records, det från början lilla Memphis-bolaget som knöt till sig artister som för evigt står inskrivna i soulens, och populärmusikens, historieböcker. I år firar de sin sextioårsdag och hyllas med en rad nyutgåvor. Peter Sjöblom bidrar till hurraropen.

I år fyller Stax Records sextio år. Men musiken de gav ut under sextio- och sjuttiotalets glansperiod har inte blivit en sekund äldre. Det är rentav så att den låter ännu vitalare idag när de samtida produktionsidealen och budgetprioriteringarna förskjuts från musiken och mot det förkvävande kringverket. Titta bara på den där filmen från när paketturnén The Stax/Volt Revue kom till Oslo 1967 och där flera av Stax’ starkast lysande stjärnor avlöser varandra på scenen – kontrasten mot dagens minutiöst regisserade och överdrivet påkostade uppträdanden kan knappast vara större. Där står de, Sam & Dave, Otis Redding och några till, uppbackade av Booker T & The MG’s förstärkta med The Mar-Keys blåsare; showen består av några tidsenligt skurna kostymer och ropen längst inifrån artisternas själar. Inga moderna koreografiska gymnastikpass eller scenutstyrslar sydda av för lite tyg kan få mig att tycka att vad som presterades under den turnén och i Stax-studion skulle vara otillräckligt i någon som helst grad.

Det är sant att jag inte förstår nutidens krav på visuell bombasm, sönderwailade melodier och beats större än Zlatans ego. Jag förstår inte ens vad det är tänkt att jag förstå. Men jag förstår både Otis Reddings hopp och smärta när han sjunger ”I’ve Been Loving You Too Long”. Jag känner William Bells saknad i ”You Don’t Miss Your Water”. Jag fylls av Staple Singers gospel även om jag inte delar deras tro. Jag måste inte vara en atlet för att känna groovet i Booker T. Jones orgel och Steve Croppers gitarr. Däremot behöver man nog vara vuxen för att förstå vad Isaac Hayes verkligen snackar om.

Jag är så infernaliskt gammalmodig att jag tycker att detta räcker gott och väl och så förbenat långt från min ängsliga ungdom att jag inte ens tänker att ha dåligt samvete för det.

Det är sannerligen musik som är värd att fira, och uppvaktningen står först och främst skivbolaget Rhino Entertainment för i samarbete med Concord Music Group. Under året släpper de ett flertal klassiska Stax-titlar på både CD och nypressad vinyl, för strömning och nerladdning, med ett pärlband av artister som alla på sitt eget handfasta vis var med och danade soulmusiken. Förutom de jag nyss räknade upp Carla Thomas, Dramatics, Johnnie Taylor, Albert King…

Utöver utvalda originalalbum ger man under vinjetten ”Stax Classics” ut en rad lågprissamlingar med de större artisterna. Visserligen är seriens tolvspårsurval med respektive artist ofta på tok för snålt (hur kan man rimligtvis sammanfatta Staple Singers eller Otis Reddings storhet med bara ett dussin låtar vardera?) men i princip är artistsamlingar en bra idé. Dels är de för nykomlingen en smidig genväg in i denna musikskatt, och dels är soul generellt talat en kompilatvänlig singelmusik: sju tum, tre minuter och livet i ett nötskal.

Det är väl därför som den här musiken inte förtärs av tiden, oavsett hur gammal skivbolagslogotypen blir. För musiken handlar om det som alltid har angått människan och som alltid kommer att göra det, oavsett vilka tekniska och digitala landvinningar som görs. Jag återkommer ibland till det, att bakom alla framsteg – eller om jag möjligen ska skriva ”framsteg”, med ett par menande citattecken – är vi fortfarande människor av kött och blod, själ och hjärta. Vi reagerar på och med samma sorts känslor. Våra hjärnor leder oss ofta rätt men ibland åt helskotta fel och musik som den här kan få oss på rätt spår igen när vi har kommit vilse. Jag tror, kanhända naivt, att den här musiken kan föra oss tillbaka till det som är genuint vi, oss, alla. Få oss att se att våra fel inte är unika för individen. Att vi inte är ovillkorligt åtskilda av kön, hudfärg, håregenskaper och allt vad det nu är som mörkermän och dunkelkvinnor tillgriper för att så split mellan oss och bryta sönder den inneboende förståelse för varandra som jag – hur misantropisk och uppgiven jag än kan vara – faktiskt tror att vi allihop föds med. Skär vi oss blöder vi alla samma blod och förlorar vi det vi älskar gråter vi samma tårar, hur banala de än är. Hur banalt det än låter. Hur banalt alltihop än är. Men gråt om du måste. Var löjlig och affekterad om du måste. Var lycklig när du är lycklig. Bara du är ärlig. Eller som Staple Singers formulerade det: ”Respect yourself”. Respektera dig själv, så att du kan respektera andra.

Allt det där får plats på en gammal bra soulsingel. Allt som ryms i det mänskliga hjärtat och det där konstiga, undflyende, odefinierbara som vi kallar själen får plats på en gammal bra soulsingel. Glöm inte vad musiken kallas, och att den gör det av en orsak.

Musiken kan digitaliseras, omförpackas och nypressas utan att den självklara men svåra klokskapen hos den går förlorad. Det enda musiken inte vill och absolut inte behöver är att spökas ut i något prål. Den behöver inte övertala någon med några toppmaxade beats. Behöver inte övertyga med några påstridigt skräniga kampanjer. Har för mycket klass för att släppa några enhänta skräddare och halvblinda stylister för nära inpå. Då den står fri från sådant blir den aldrig omodern och kan därför inte återutges för ofta.

Be mig bara inte rekommendera någon enstaka titel. Vilken som är bäst bestäms av tillfälle och sinnestillstånd. Det är heller inte meningsfullt att räkna upp exakt vilka skivor som släpps under jubileet då de är många redan nu och kommer att bli ännu fler i takt med att året fortskrider – det är en bra idé att hålla ögonen på Stax’ hemsida för fortlöpande information. Men nedanstående, högst subjektiva, urval av de tio volymer som hittills kommit av ”Stax Classics” kanske kan tjäna som en inspirerande guide till att börja med. Och turnéfilmen som jag nämnde i början av artikeln finns komplett – men i skrivande stund uppdelad i kortare delar – på Youtube. Den är värd att se för att återvända till det som innerst inne räknas.