tisdag, december 18

SPEGLINGAR PÅ UNSOUND I KRAKOW


av Curt Lundberg (text och foto)

Jag har nyligen varit på min femte festival i Krakow. Unsound alltså, mitt i den nya polska politiska verklighet där ett styrande parti sakta förvrider demokratin mot intolerans i alla dess former. Där står Unsound för raka motsatsen: ett gränslöst konstnärligt internationellt projekt med musik, konst och samtal i centrum. I år är temat Presence, närvaro, och det i mångbottnande betydelser. Inte minst personligt eftersom du dagligen kan råka stå framför en spegel från festivalen, spontant uppsatt på en husvägg bredvid ett av de många caféer och barer som översvämmar centrum och de judiska kvarteren i Kazimierz.


Under årets festival promenerar jag bland valaffischer där fotoshoppade PiS-politiker allvarligt och uppfordrande blickar ner på oss från alla håll i den gamla staden, Stare Miasto, på väg mot en av de många spelplatser som medvetet används för att understryka stadens särprägel. En konsert i den mest kända stora judiska synagogan en dag, ett DJ-set i en källarlokal på en undanskymd gata en annan. Och däremellan storslagna beställningsverk i den nya kongressbygganden vid floden Visla och nattmanglande cutting edge-musik i det gamla kommunisthotellet Forum. För att avsluta med en minneskonsert för den tidigare i år avlidne isländske tonsättaren Jóhann Jóhannsson i den gamla fina teatern Teatr Im Juliusca Slowackiego.

Allt är sig likt med andra ord. Men ändå inte. Och det är där styrkan i festivalen gömmer sig. När du bläddrar i programmet kanske du känner igen tjugo procent av artisterna; du vet vad du får av Alva Noto, Jlin, Tim Hecker eller technoheads som Blawan och Lena Willikens. Resten är en upptäcksresa.


När jag bläddrar i de senaste fem årens programböcker träder en artistlista fram som självklart är outstanding men framför allt är framåtsyftande och nyfiken. En enskild person kan inte tillskrivas detta men självklart kan det styrande paret Mat Schulz och Malgorzara Plysa tillsammans med den exekutiva producenten Ewalina Jedrasiak och co-curatorn för det internationella musikprogrammet, Lukasz Warna-Wieslawski, ta åt sig mycket av äran. Bygger man ett nav kring vilket moderna musikaliska uttryck samlas så skapas ett självspelande piano vars ringar kan höras i festivaler som Norbergfestival, Intonal i Malmö, CTM i Berlin och i det nordiska samarbetet Up Nod, senast på Insomnia i Tromsö.

För den experimentella musiken är Unsound en bastion att vårda och stödja; organisationen är trots allt liten, festivalen har en rad prominenta företag och institutioner som bidragsgivare och sponsorer, men allt är inte guld som glimmar, mycket kan förändras snabbt. De allvarliga männen på valaffischerna är inte festivalens främsta tillskyndare, om man så säger.

2015 inträffade den tidstypiska händelse som hindrat festivalen att sedan dess göra event i stadens fantastiskt fina kyrkorum. Ett trollrykte spreds på internet att en artist (Current 93) ägnade sig åt satanism och plötsligt tvingades festivalen hitta en annan plats för konserten som skulle ha hållits i en av kyrkorna. Fortfarande idag hindras Unsound från att ordna konserten inom den katolska kyrkan i Krakow och det kan vara en anledning till att flera stora konserten dirigerats till ICE, det relativt nybyggda, rätt sterila, kongresscentrat vid kanten av floden.

Dock fanns där de flesta av höjdpunkterna i årets festival: amerikanska footwork-artisten Jlins (hennes europadebut var på Unsound 2015 och sedan dess har hon återkommit varje år) samarbete med engelska danskompaniet Wayne McGregor i Autobiography, ett musikaliskt utmanande och koreografiskt utvidgande kroppsspråk inspirerat av McGregors eget DNA (!). Hur det senare hänger ihop spelar mindre roll, det var en fantastisk stund med Jlin live på scenen tillsammans med dansarna och för den intresserade finns all anledning gå till hennes utgivning på PlanetMu – där finns musiken. Kolla in henne!

Sverigebekanta Catarina Barbieri (hon har gästat och komponerat musik på EMS, Elektronmusikstudion i Stockholm) gjorde ett sinnesutvidgande liveset med visuals av Rubert Spiri och tidigare på dagen spelade den före detta Coil-medlemmen Drew McDowall den tjugo år gamla, nu uppdaterade musiken, Time Machines, till böljande visuals av engelske artisten Florence To. Stort. Och för den intresserade finns sedan förra året Time Machines i en remastrad utgåva.

Unsound har förmågan att varje år plocka in några av den experimentella musikens pionjärer. I år var det Terry Riley (83) som tillsammans med sonen Gyan gav en konsert i den medeltida saltgruvan Wieliczka, ett par hundra meter under markytan, i den spektakulära konsertsal som finns uthuggen i berget. Rileys minimalism och dragning åt det österländskt meditativa, är en rytmisk uppvisning där alla skarpa kanter är avslipade. Hans främsta tillgång är verk som ännu idag, femtio år senare, påverkar den nutida musiken, men så låter han inte i konsertsammanhang numera. Dock är han en gudabenådad pianist och det blir en fin stund nere i saltgruvan med Gyan Rileys twist från barndomen då Terry ofta sa ”back to the salt mines” när komponerandet fick gå före samvaron med sonen.

En annan legend, Phil Niblock, hittades i den gamla strippklubben till Hotel Forum mitt i natten där han ger ett tre timmars droneset till egna filmer från åttiotalet. Och tidigare på dagen gav han en artist talk där han bland annat berättade att de två uttrycken, musik och film/foto, inte har något med varandra att göra, alltså helt meningslöst försöka hittade något samband. Men det gör man så klart, den egensinnige Niblock, som firar 85 år just den här dagen, excellerar i ett mikrotonalt brutalt brus, volymen är mycket hög (”min musik är ingen bakgrundsmusik”) och där sitter man och bara förundras över de fantastiska filmerna på arbetande människor från främst sydostasien, som Niblock registrerar helt anonymt och klipper ihop till små mästerverk. Och allt hör så klart samman på ett underligt vis, i alla fall i mitt huvud.

Nätterna på Hotel Forum är alltid ett äventyr. Den här gången fastnade framför allt en akt, engelska Sinjin Hawke och Zora Jones högteknologiska attackmusik där de i realtid 3D-scannade sig själva till ständigt transformerande gestalter. En bagatell kanske, men roligt nytänkande och många utvecklingsmöjligheter i klubbsammanhang. En som jag sett fram emot är Huerco S (Brian Leeds) som i sitt projekt Pendant gör en släpigt elektronisk musik fyllt av loopar och återhållna noise-landskap. En ny slags skarpeggad ambient musik som live även kan beröra på ett stort dansgolv. En artist som helt styr in sig mot dansen är rRoxymoore som får det lilla golvet att koka med sitt liveset, något som även svenske Olof Dreijer långt in i natten får uppleva. Intressant är också att se att drum’n’bass-legenden DJ Storm placerats prime time på stora golvet, en blinkning åt en genre som alltid ligger och bubblar under den ombytliga klubbmusikytan, och Kode9 kan fira sin och Burials nyligen utkomna mixplatta, den hundrade och sista från Fabriclive, i en svettig timme sent på efternatten.

Unsounds emotsedda hyllning, Memorial, till Jóhann Jóhannsson blev en tribut från några av hans samarbetspartners (Erik K Skodvin, Hildur Gudnadóttir, Robert Aiki Aubrey, Sam Slater och Sinfonietta Cracovia). Den inledande musiken var en lång och sorgsen hyllning och avslutningen en upplyftande och positiv överflygning av Jóhannssons bildrika filmmusik. En snygg avslutning i en fantastisk gammal teater, närvaro i sin bästa bemärkelse.