söndag, januari 24

SKRÄPROCKENS EGEN FÅGEL FENIX


av Peter Sjöblom


Följ med MONO:s egen ornitolog Peter Sjöblom när han ger sig ut för att följa ”Surfin’ Birds” flykt i kikaren!

Alla har inte varit lika förtjusta. Den engelska komikern och radioprataren Kenny Everett spelade ”Surfin’ Bird” i sitt entimmesprogram The World’s Worst Wireless Show som han började sända lokalt över London-området via stationen Capital Radio 1977. Showen blev snabbt en kultfavorit – det var på den tiden radion hade någon betydelse och outsider-musik och de skevare delarna av populärkulturen inte var lika väldokumenterade som de är idag. När de ”bästa” låtarna ur programmet kort därpå sammanställdes till LP:n ”The World’s Worst Record Show” låg ”Surfin’ Bird” inklämd bland Zarah Leanders (!) ”Wunderbar” och Mrs. Millers inte alldeles tonsäkra ”A Lover’s Concerto”.

I en läsaromröstning om världens sämsta låtar som Rolling Stone anordnade 2011 hamnade den på nionde plats. Läsarna tyckte till och med ”Tiptoe Through the Tulips” med den mänskliga hundvisslan Tiny Tim var bättre. (Det är den inte.)

Lyckligtvis finns det andra som sett potentialen i den kuriösa låten. Mängder av band har gjort covers på den. Inga har dock angripit den på ett lika vildsint sätt som The Cramps. På en av deras allra första singlar manglade de ”Surfin’ Bird” tills allt som återstår är en rykande hög av förödelse. Det tog dem fem minuter att göra slarvsylta av den, mer än dubbelt så lång tid än vad The Trashmen behövde till sitt original. Det var förresten på Cramps-konserter som Ramones hittade låten till ”Rocket to Russia”-plattan. De fick ut sin version före Cramps fick ut sin, men i gengäld tog Cramps låten till platser där den aldrig varit vare sig förr eller senare.

Låten, och bandet, har också sina mer överraskande anhängare. På åttiotalet såg Minnesota-sonen Bob Dylan en återföreningskonsert med The Trashmen (de upplöstes egentligen 1967 utan att någonsin ha kommit i närheten av framgångarna med ”Surfin’ Bird”, trots ett flertal försök med mer eller mindre uppenbara omskrivningar av låten). Gruppens sångare Tony Andreason har berättat att Dylan stannade hela kvällen, och att han efter konserten skickade fram en dambekant till bandet med uppdrag att fråga om de ville vara turnera med honom på obestämd tid. De tackade nej.

The Trashmen bildades 1962 i Minneapolis, kallad Twin City då den tudelas av Mississippi-floden just där den flyter ihop med floden som bär delstatens namn. Repertoaren bestod mest av gitarrbaserade instrumentallåtar, och bandet konkurrerade med Colorado-kollegorna The Astronauts om titeln ”Mellanvästerns främsta surfband på torra land”. De spelade lokalt, och inför en konsert började de leka med en låt de hade hört framföras av The Sorensen Brothers, en obetydlig vokalgrupp vars enda singel ”I Dreamed of an Angel” knappast någon minns idag.

En populär förklaring bandet gav till låtens ursprung var dock att den härrörde ur någon av trummisen Steve Wahrers mardrömmar… Inte sant naturligtvis, men det var väldigt mycket Wahrers låt – det var han som sjöng den. Det började när de första gången larvade sig med den under en repetition. Mitt i låten slutade Wahrer att spela helt och brast ut i en vettlöst gurglande ramsa av meningslösa stavelser. (En transkription jag hittade på nätet gör gällande att det Wahrer säger är bbbbbbbbbbbbbbbbbbbbbbbbadffasjdaiofjawcniszfjnisjnxcsijgszcfakjnzkgluxvdgncasnrdvgnuvdkzfcsnflvzkd◊gnvlshrzvdgckszlazbflnbxcgnflsxudczxhagunhuighcuidufdzkxhdfckdsnzCIFlnmsnugnisdzvncxaaaaaaaaaa, men jag tror att den skriftliga framställningen bara är ungefärlig.) Wahrers bubbelbladder passade hur som helst den ursprungliga nonsenstexten perfekt:

A-well-a ev’rybody’s heard about the bird
Bird, bird is the word
A-well-a bird bird bird, the bird is the word
A-well-a bird bird bird, well, the bird is the word
A-well-a bird bird bird, bird’s the word
A-well-a bird bird bird, well, the bird is the word
A-well-a bird bird bird’s the word
A-well-a bird bird bird, bird’s the word
A-well-a bird bird bird well, the bird is the word
A-well-a bird bird, bird’s the word
A-well-a don’t you know about the bird?
Well, everybody knows that the bird is the word

Wahrer lade till några likaledes innehållslösa fraser från en annan låt han hade snappat upp under Sorensen-brödernas framträdande, och med psykotiskt deklamerade tillägget ”pah-pah-oom-mow-mow” blev låten så knäpp att Trashmen beslöt sig för att framföra den redan samma kväll på Chubb’s Ballroom i Maple Grove ett par mil nordväst om Minneapolis. Den lokala discjockeyn Bill Diehl befann sig i publiken och övertalade bandet att omgående spela in den. I november 1963 släpptes den som singel på Minneapolis-bolaget Garrett. På bara en helg sålde den i storleksordningen trettiotusen exemplar. Snart hade den tagit sig hela vägen till fjärde plats på Billboard-listan. De hade debuterat med en plojlåt och fick en nationell dunderhit.

Medverkan i det omåttlig populära teveprogrammet American Bandstand gjorde väl sitt till. Om inte annat gjorde det programvärden Dick Clark helt förbryllad. Han presenterade ”Surfin’ Bird” som en av 1963 års ”konstigaste och ovanligaste” låtar. Han lär inte ha blivit mindre konsternerad när playback-bandet rullade igång och Steve Wahrer ensam knäade runt över scenen som en galning och flaxade med armbågarna utåt och gjorde alla möjliga konstiga steg för att härma en fågel. Resten av bandet fick inte vara med för deras management hade inte råd att skicka iväg alla medlemmarna till Philadelphia-studion där programmet spelades in inför publik. Så Wahrer fick lösa scenshowen på egen hand så gott han kunde. Efteråt skämdes han kopiöst över det han hade gjort inför uppskattningsvis tjugo miljoner amerikaner. Men han skrev ett litet stycke underhållningshistoria och skapade på några ogenomtänkta minuter en skräprockens milstolpe.

För att förvalta den oväntade succén spelade Trashmen snabbt in en LP. Efter tio timmar i studion, i alla fall inte mer än femton, låg deras första LP – självklart döpt efter singeln – färdiginspelad. Den drabbade skivköparna ett par veckor in i februari 1964. Även om den inte blev samma gigantiska framgång som singeln hade blivit (men stor nog för ta en trettiofjärdeplats på Billboard i besittning) gav den skäl nog åt Trashmen att turnera USA runt. Under samma år gjorde de närmare trehundra spelningar över hela kontinenten.

Det var bra att de gjorde det, för annars hade de nog inte fått så mycket lön för ”Surfin’ Bird”-mödan. När den första royalty-checken anlände var den på ynka 1.88 dollar per Trashmen-skalle. Resten av pengarna till gick det svarta doo wop- och R&B-bandet The Rivingtons.

För vad Wahrer och de andra skräpgubbarna inte visste när de stod där i replokalen och flamsade med de där Sorensen-låtarna var att bröderna i sin tur hade hittat dem på ett par singlar The Rivingtons hade gett ut strax tidigare, ”Papa-Oom-Mow-Mow” (1962) och ”The Bird’s the Word” (1963). När den riviga sångkvartetten upptäckte att Trashmens brottar-hit faktiskt var ett medley av två av deras egna låtar stämde de Trashmens skivbolag för låtstöld. Trashmen hade flyttats från Garrett till moderbolaget Soma Records, och nu var det på Somas ansvar att komma på en lösning på den juridiska tvisten. Steve Wahrer ströks som kompositör och ersattes av Rivingtons-medlemmarnas namn på alla följande utgåvor av ”Surfin’ Bird”. Det garanterade vokalkvartetten ersättning varje gång låten spelades på teve, användes i film och reklam.

Det bör ha gett Al Frazier, Carl White, Sonny Harris och Turner Wilson Jr rätt rundliga summor genom åren. För ”Surfin’ Bird” har visat sig vara en efterhängsen och långlivad pippi, uppenbarligen omöjlig att massakrera för gott till och med för The Cramps…

”Surfin’ Bird” är skräprockens egen Fågel Fenix.

Stanley Kubrick använde den i ”Full Metal Jacket”, och den dök upp i en spektakulär scen i John Waters ”Pink Flamingos”. Heineken fick tillåtelse att använda Ramones inspelning i sin ölreklam, och den har till och med klivit in i tevespelsvärlden via ”Battlefield Vietnam”. Men allra störst genomslag i modern tid måste låten ha fått som stående skämt i den tevebolaget Fox tecknade serie ”Family Guy”, där den animerade huvudpersonen Peter Griffin driver omgivningen till vansinne genom att i tid och otid sjunga och/eller referera till låten.

Kenny Everett kan tycka vad han vill (numer gör han det i sin himmel) och Rolling Stone-läsarna får väl lyssna på Tiny Tim då om de tycker att han är så mycket bätre. ”Surfin’ Bird” blir man inte av med.

När allt kommer omkring så vet ju ändå alla att ”bird is the word”.