söndag, december 16

SKIVOR SOM KOM UNDAN, VOL. 8: THE CREEPS

av Peter Sjöblom

THE CREEPS: ”Now Dig This!” (WEA, 1988)

Kalla historien om The Creeps för en Askungesaga men i så fall är det en där den elaka styvmodern drar det längsta strået. För att få band har haft så mycket potential och blivit av med den på lika kort tid som dem. Över en natt blev Älmhultsgrabbarna hela Sveriges gunstlingar men det var till priset av en förlorad integritet.

Jag missunnar inte någon deras framgångar men ibland hade det varit att föredra att de hade uteblivit. Det hade varit bättre om The Creeps inte hade fått en hit med ”Ooh – I Like It!” och den tillhörande LP:n ”Blue Tomato”. För med dem gick hela deras trovärdighet ur led.

Det som först och främst hände var att Clarence Öfwerman kom i vägen för dem. Hans produktioner är själva sinnebilden för det allra vidrigaste åttiotalet (även om ”Blue Tomato” tekniskt sett kom ut först 1990). Allt Öfwerman tog i förvandlades till en öfwerproducerad soptipp av syntblås, fläskiga trummor och hypermaxat sound – det vulgära soundtracket till alla nyrika aktieklippande snorvalpars utekvällar. Hade han hållit sig till Roxette hade man åtminstone kunnat prata om skadebegränsning, men som ofta när en producent blir inne ska alla anlita honom och då går det som det går. Men Öfwerman-tricket fungerade förstås. Creeps fick ett massivt genombrott men på alla sätt som räknas gick det åt helvete.

När ”Blue Tomato” kom tog jag den nästan personligt, som en förolämpning, som ett förräderi. De där fåntrattarna som stod i teve och larvade sig i spexig spandex och fjantig fjäderboa var inte mitt Creeps. Mitt Creeps lät inte alls som ”Ooh – I Like It!”. Det fick vara alla andras men mitt lät som ”Now Dig This!” som trots att den spelades in mitt under det värsta åttiotalet lät mycket renare, mycket mer rakt på sak, mycket mer som ett riktigt band och inte ett gäng eftergivna nickedockor.

Trettio år senare vidhåller jag att jag hade rätt och alla andra hade fel. Spela ”Blue Tomato” idag och den låter värre än någonsin medan ”Now Dig This!” ljuder lika oanfrätt och vital idag som när den kom. Men inte är det den som folk minns när det pratas om Creeps. Glömska är tydligen bravurens lön.

Bandet debuterade 1986 som senkomlingar i garaget med ”Enjoy the Creeps”. Att de hade gjort sin läxa var uppenbart, men de hade gjort den överdrivet noggrant. De härmade sina förebilder från sextiotalet ända intill det medvetet burkiga ljudet, ungefär som engelska Milkshakes gjorde vid samma tid. Jag kunde ärligt talat aldrig fatta varför jag skulle lyssna på ett gäng wannabees från Älmhult när jag kunde höra de äkta Sonics från Seattle. Det begriper jag fortfarande inte.

Så när ”Now Dig This!” släpptes kom den som en överraskning, rentav en knockout. Visst kunde man spåra vad som påverkat Creeps men det oförblommerade härmeriet var borta. Förebilderna hade blivit inspirationer istället för mallar, och dessutom var de av en annan sort. Fundamentet hade förskjutits från treackordsskrammel till snärtig soul med ett Hammond-groove som passade perfekt till Robert Jelineks röst. När ”Now Dig This!” var ny nämndes Jelineks namn ofta i samma mening som den unge Van Morrison. I de flesta fall skulle den jämförelsen vara rent löjlig, men Robert Jelinek, sångaren, var så stor att han utan ansträngning gav stadga åt lovorden som ströddes över honom som glittrande konfetti. Jelinek hade själ hela vägen inifrån och ut, och ovanpå det, ett underbart rasp i rösten. (I rättvisans namn ska det sägas att även när Creeps degenererade till yuppiepop och gräll mjukplastfunk hade han rösten i behåll, och finns det överhuvudtaget någon anledning till att pina sig igenom senare Creeps-skivor är det just Jelineks röst.)

Dessutom hade både han och organisten Hans Ingemansson på kort tid utvecklats till förstklassiga låtskrivare som på ett utsökt sätt kunde kombinera klassiska soulgrepp med en egen personlighet. Lyssna bara på ”One Good Reason” och ”Bring Some Wood”. Eller ”You’ll Love Me More Everyday” som borde ha fått Elvis Costello att ligga sömnlös åtminstone en natt, och ”Another Song” som borde ha hållit honom klarvaken ytterligare en. Eller ”So Long”, ”Two Souls” och den besynnerligt betitlade ”Petalatupp” som svänger med en sådan ”swagger” att till och med den allra gistnaste träbock bara måste upp och stappla. ”Now Dig This!” gör mig lycklig rakt igenom. Det går bara inte att sitta och sura till en så smittande skiva! Den är som ett reningsbad som avlägsnar alla överflödigheter och vardagliga futtigheter.

I en vad hände sen-intervju med Robert Jelinek i Göteborgs-Posten för några år sedan berättade han att Creeps blev helt tagna på sängen av genombrottet med ”Ooh – I Like It” då de ”i många år medvetet tagit avstånd från allt som var mainstream” och att de inte alls ville bli ”hela Sveriges kelgrisar”. Det låter onekligen lite konstigt just eftersom att de lät hitgeneratorn Öfwerman sköta inspelningarna, men Jelinek tillägger att de till sist inte orkade med all marknadsföringsstrategi och skivbolagstaktik som följde på framgångarna. ”Vi kunde aldrig vara de behärskade entreprenörer i musikbranschen skivbolaget önskade”, sade han och att det var en ”hederssak” att lägga av innan de blev gamla löjeväckande föredettingar. Men jag tycker de höll på osmickrande länge redan som det var. Om de tappade omdömet med ”Blue Tomato”, så tappade de riktningen med ”Seriouslessness” 1993, orken med ”Mr. Freedom Now” 1996 och till sist koncepten helt och håller med ”Beth” – en hyllningssingel till Kiss (!) 1997.

Men inget av det där finns när jag lyssnar på ”Now Dig This!”. Just då finns bara det bubblande svänget, de glänsande låtarna och Sveriges bästa soulröst.

Bara en sak till innan jag glömmer bort det: baksidestexten på ”Now Dig This!” är den bästa som någonsin har skrivits. Bara det borde få er att vilja söka upp skivan.

* * *

Now dig that!

Det finns inte så mycket mer med Creeps som är värt att lyssna på. Möjligen låten ”Down at the Nightclub” som ligger med på debutplattan. Men kolla gärna in den minikonsert de gjorde för teveprogrammet Gig i samband med att ”Now Dig This!” kom ut. Den finns både i SVT:s Öppet arkiv och på Youtube. Då får man sig också lite visuell elegans till livs – för säga vad man vill, Robert Jelinek klädde betydligt bättre i vit skjorta och väst än han gjorde i spandex och fjäderboa…