söndag, november 29

SKIVOR SOM KOM UNDAN, VOL. 28: SYL SYLVAIN AND THE TEARDROPS


av Peter Sjöblom

SYL SYLVAIN AND THE TEARDROPS: ”Syl Sylvain and The Teardrops” (RCA, 1981)

De må ha skrivit rockhistoria tillsammans i New York Dolls men efter att gruppen upplöstes var det först och främst David Johansen som blev känd (allra mest när han lanserade sin Buster Pointdexter-persona) och Johnny Thunders som blev ökänd genom ett extensivt narkotikabruk med ty åtföljande skandalframträdanden. Särskilt mycket moralpanik väckte Thunders i Sverige med bland annat ett aldrig sänt uppträdande i Måndagsbörsen. (Själv trodde Thunders att det gick ut live till tittarna men det var en fint från programmets producenter för att inte provocera honom.)

Ett tag visste alla vilka både Johansen/Poindexter och Thunders var. Färre hade kunnat säga vem Sylvain Sylvain var utan att titta i rocklexikonet. (Där hade de också kunnat läsa om Sylvains kortlivade band Criminals.) De som inte behövde konsultera encyklopedin var antingen inbitna Dolls-fans, rockjournalister eller bådadera. Eller hängivna Måndagsbörsen-tittare. För till skillnad från sin forne bandkollega fick Sylvain faktiskt vara med i programmet som sändes från Hamburger Börs i Stockholm. 1982 medverkade Syl Sylvain och hans nya band The Teardrops. De som minns det framträdandet idag är antingen åldrade Dolls-fans, åldrade rockjournalister eller bådadera.

Det måste ha varit med en viss triumfkänsla som han och hans lilla gäng (en trio, i övrigt bestående av Tubby Reid på bas och Sylvains dåvarande fru Rosie Rex på trummor) fick komma hit och spela, för den USA-turné som han hade hoppats skulle marknadsföra skivan ”Syl Sylvain and The Teardrops” som kommit året innan gick inte jättebra. Skivbolaget RCA ville inte investera pengar i någon turné, kanske för att hans föregående platta ”Sylvain Sylvain” inte hade blivit någon större succé med bara ett fåtal veckor i de nedre listregionerna. Han försökte övertyga bolaget om att nu hade han ett helt nytt band som borde lanseras ståndsmässigt, men RCA ville inte lyssna på det örat. Men han hade gett sig fan på att åka ut och spela med sin nyfödda trio, även om det skulle ske i egen regi.

Några dagar innan turnén skulle dra gång är det någon som stjäl turnéfordonet. I all hast får de låna en liten, mycket liten, Chevrolet av en tjej som just hade flyttat till New York och som dessutom var ett fan. Ett par dagar in på turnén får de vindrutan på lånebilen sönderslagen utanför ett hotell i San Francisco…

Föga förvånande lyckades inte turnén ge någon draghjälp åt skivan. Och RCA iddes inte ens släppa någon singel från plattan – trots att den har ett flertal klara singelkandidater: ”Crowded Love” som borde gått hem i radion om inte annat så för dess Springsteen-nimbus komplett med spritsig saxofon, den ettrigt rullande ”Formidable”, den sextiotalssoliga ”Just One Kiss”, den härligt inbjudande på gränsen till insmickrande ”I Can’t Forget Tomorrow” (återigen med mycket Springsteen i genetiken)… Till och med fuskreggaen ”Lorell” funkar trots att jag vanligtvis är allergisk mot när folk försöker spela reggae utan att veta hur man gör.

Den femtiotalsvibb som definierade 1979 års ”Sylvain Sylvain”, hans första soloskiva, märks starkast av i ”Dance Dance Dance” med en fläkt av doo wop och rock’n’roll-tryckare, men som helhet är ”Syl Sylvain and The Teardrops” mer i fas med sin tid. Mer new wave, mer skamlöst rättfram pop, mer Springsteen (som  i samma veva bröt igenom stort med ”The River” och tillhörande singel ”Hungry Heart”). Skivan jublar av rusig livsglädje som är lika pur idag som den var då.

Inte ens den lite daterade produktionen lyckas sordinera poplyckan. Soundet är förresten inte alls så frånstötande som det hade varit om skivan hade kommit bara ett par, tre år senare, men kanske bidrar det ändå till att ”Syl Sylvain and The Teardrops” fallit i glömska hos många och i direkt onåd hos några till? Till exempel dröjde till långt in på nollnoll-talet innan den ens kom på CD.

Att skylla på låtarna duger i alla fall inte, även om Allmusics recensent Geoff Ginsberg försöker med sitt hjärtlösa avfärdande ”the tracks on this album are generally pretty weak and unmemorable”. Kan man inte lägga de här låtarna på minnet måste man vara halvt dement… När han sedan säger att ”who knows where the fun went, but it ain’t to be found here” undrar jag vad hans definition på kul är. Syl Sylvain förklarade i en intervju gjord för tidningen do-Wop 1981 att ”we just want to entertain” – och det är just vad de gör. Mycket roligare än så här kan man ju knappast ha på den sedliga sidan av livet!