onsdag, december 2

SKIVOR SOM KOM UNDAN, VOL. 27: KAREN BETH

av Peter Sjöblom

KAREN BETH: ”The Joys of Life” (Decca, 1969)

Den mest träffsäkra jämförelsen man kan göra med Karen Beth är med en annan Karen – Dalton. Bägge har röster som är sötbeska som anis och oliver, men där Dalton sjunger med ett märkligt sprucket läckage, som en glappande respirator, har Beths stämma en större hållfasthet. Dalton lider men av sina förebilder, inte minst Billie Holiday, medan Beth sjunger oanfrätt av ideal. Kanhända som ett arv från jazzen låter Dalton självmedveten och -belåten, medan jag hör motstridig sorts plågad aningslöshet i Beths klang. ”Den strömmar genom mig som energin strömmar genom jorden och upp i trädet”, har hon en gång sagt om sin sång.

Dalton står jag bara inte ut med men Beth kommer nära mitt hjärtat. Men det är Karen Dalton som fått retroaktiv högstatus medan Karen Beths skivor fortfarande är loppmarknadsfoder. Särskilt hennes andra LP, ”Harvest” – ”The Joys of Life” dyker inte upp lika ofta i de billiga backarna längre. Men ”Harvest” har inte alls lika mycket av den dunkla mystik som ”The Joys of Life” är marinerad i, men det händer. Men trots – eller kanske tack vare – sin relativa vanlighet har ”The Joys of Life” passerat under radarn även för dem som gillar redan nämnda Karen Daltons, Margo Guryans och den gravt överskattade Linda Perhacs betydligt dyrare samlarobjekt till skivor.

Även om musiken på ”The Joys of Life” har sina engelska skuggningar så är Karen Beth av amerikanskt ursprung. Hon sjöng redan som mycket liten. Hennes första instrument var ett leksakspiano som byttes mot ett riktigt när hon var sju år gammal. Innan puberteten hade hon gått över till gitarr, och med tiden expanderades instrumentariet med banjo, bas och cittra. Inspirerad av The Bands Garth Hudson lärde hon sig också traktera dragspel.

När Decca gav ut ”The Joys of Life” 1969 gick den överraskande nog in på Billboard-listan. Visserligen tog den sig aldrig högre än plats 171, men det var ändå anmärkningsvärt för en debutant vars musik inte var självklart försäljningsvänlig. Kritikernas jämförelser med Joni Mitchell som hade debuterat året innan med ”Song to a Seagull” känns inte lika självklara idag när jämförelsematerialet är lite större. Skivans grundstämning är överhuvudtaget för mörk för att hitta en given plats på den solbelysta singer/songwriter-scenen. Det låter inte som att Beth besjunger livets glädjeämnen så mycket som hon gestaltar sinnets mörkare skrymslen. En låt som ”Come December” visar att hon och hennes kammarfolklåtar befann sig mycket långt från södra Kalifornien där det aldrig ens regnar.

Just ”Come December” är en av skivans bästa låtar. Den svävar trolskt av bordunkraften i den ominösa orgeln medan den psykedeliskt plockande elgitarren ifrågasätter den akustiska gitarrens försök att skapa en stabil grund för Karen Beths oboeliknande sång. En annan höjdpunkt är ”Something to Believe in” som låter som Tim Buckleys svartaste ögonblick men helt utan de histrioniska gesterna. Beth låter närmast kuvad av sitt svårmod, som att det kanske inte riktigt finns någonting att faktiskt tro på. Här kommer Shirley Collins namn för mig, men Karen Beths musik och röst har en mycket större magnetism. I titellåten bönfaller hon att mörkret för hennes ögon ska skingras så att hon ska kunna se svärtan i den vidsträckta natthimlen… Richard Fariñas ord ”been down so long it looks like up to me”, men det hade lika gärna kunnat ha författats av Karen Beth.

Att skivan börjar med att hon konstaterar att ”It’s Over Now” och att en av skivans gladaste låtar, i en stil som vagt påminner om Van Morrisons ”Astral Weeks”, heter ”Nothing Lasts” säger väl en del om skivans tonläge, och bekräftar att detta är en skiva som hämtar sin näring från ställen dit ingen gärna går frivilligt. När ”Tommorow Is a New Day” avslutar skivan är det svårt att tro att hon menar allvar om morgondagen.

Och trots allt detta genomsyras hela ”The Joys of Life” av ett slags andlig förundran; man skulle kunna säga förtröstan. Den handfull album Beth gjorde senare, med titlar som ”New Moon Rising” och ”Magic”, fick ett allt starkare new age-tema. I så motto påminner hon om en annan skivsamlarfavorit, Fiona Joyce som i likhet med Beth bara gjorde en riktigt bra skiva innan hennes musik degenerade till Celtic woman-fluff. En del av Karen Beths senare grejer är för all del halvhyfsade – bättre än Fiona Joyces senare alster – men ingen av dem når tillnärmelsevis lika högt, eller kanske lågt, eller djupt, som den majestätiska ”The Joys of Life”. Den förtjänar att lyftas upp ur försummelsen och placeras en god bit över många andra skivor från sent sextio- och tidigt sjuttiotal som hyllas på det sätt som den här skivan borde. Detta är en diamant gömd där alla kan se den.