torsdag, februari 20

SKIVOR SOM KOM UNDAN VOL. 25: DYLAN-SPECIAL

av Peter Sjöblom

MONO ringer in det nya decenniet med en specialupplaga av Skivor som kom undan, serien där Peter Sjöblom ger upprättelse åt underskattade och förbisedda skivor. Vanligtvis behandlar en skiva i varje del, men i denna volym 25 levererar han ett försvarstal för ett fempack oförtjänt negligerade Dylan-plattor.

Bob Dylan har redan varit med i den här serien, med ”Saved”, den ofta nedsablade mittenskivan i hans pånyttfödelsetrilogi från åren 1979-81. Men med sin digra produktion har Dylan naturligtvis fler alster i sin kanon som av en eller annan anledning kommit att förbises och/eller bespottas. Så pass många att det är på sin plats att göra en Skivor som kom undan-special med fem av dessa.

Somliga Dylann-skivor är helt omöjliga att försvara, särskilt från hans oinspirerade och vimsiga åttiotal. Här och var talas det varmt om ”Empire Burlesque” (1985) men jag kommer aldrig att kunna se den som något annat än ett haveri. Kanske finns det skapliga låtar längst därinne, men så länge som den låter som den gör, kvävd i ett riktigt dräggigt åttiotalssound, kommer jag fortsätta tänka på den på samma sätt som min gode vän som döpte om den till ”Empire Grotesque”.

Jag har också svårt att se något förmildrande med kreativa kollapser som ”Knocked Out Loaded” och ”Down in the Groove” (även om det i rättvisans namn ska sägas att ”Silvio” från den senare faktiskt svänger). Och så ”Self Portrait” då, som verkligen är hart när olyssningsbar. Men ändå bättre än den ofattbart eländiga julskivan ”Christmas in the Heart”…

Men istället för att fortsätta peta runt med pinnen i dessa fekaliehögar, låt oss ta itu med de skivor som de facto förtjänar mer uppmärksamhet än vad de vanligtvis får.

PAT GARRETT & BILLY THE KID (Columbia, 1973)

De flesta tänker nog mest på den här skivan som den med ”Knockin’ on Heaven’s Door”. Om de reflekterar över den överhuvudtaget. Det borde man göra, för även om den är apart i Dylans produktion, som det mestadels instrumentala soundtrack till Sam Peckinpahs film som den är, så är det en riktigt fin platta. Ignorerar man den missar man inte minst den underbara – och vokala – ”Billy 7”. Det är en av Dylans allra bästa ”okända” låtar. Det insåg också den australiensiska gruppen Triffids som gjorde en respektabel cover på den på åttiotalet.

Men väljer man bort ”Pat Garrett & Billy The Kind” man missar också att instrumentallåtarna ofta är riktigt fina, rustikt sparsamma och akustiskt instrumenterade, rotade i samma musikmylla som de omhuldade källarinspelningar med The Band från 1967. Den snärtiga ”Turkey Chase” är otvetytig bluegrass med flyhänt fiol och ettrig banjo i som tar några vändor genom ett par oemotståndliga mollackord. ”River Theme”, med trallad sång utan text, rör sig i samma dämpade skymningsljus som ”Knockin’ on Heaven’s Door”. ”Cantina Theme (Workin’ for the Law)” är ännu stämningstätare, i hypnotiskt tempo och skallerormsvirvlar på slagverkaren Russ Kunkels bongos.

I Rolling Stone avfärdade kritikern (och senare Bruce Springsteens manager) Jon Landau ”Pat Garrett & Billy the Kid” som lika amatörmässigt klåpig och generande som ”Self Portrait”, och menade att den var ännu ett försök av Dylan att fjärma sig från de rabiata fans som gudsförklarat honom. Går man in i ”Pat Garrett” med förväntan på en ”Highway 61 Revisited” eller en ”John Wesley Harding” blir man självklart besviken. Men om man närmar sig den förutsättningslöst kan det hända att man upptäcker en udda liten pärla med förtjänster som i Dylans katalog är unika för just den här skivan.

PLANET WAVES (Asylum, 1974)

Visst har ”Planet Waves” sina ivriga försvarare, men de flesta som pratar om Dylans sjuttiotal förbigår den till förmån för milstolpar som ”Blood on the Tracks” och ”Desire”. Vad man ofta missar är att ”Planet Waves” får ett förhöjt värde i kombination med just ”Blood on the Tracks”. Om den sistnämnda var ett svidande bittert bokslut över ett kraschat äktenskap, är ”Planet Waves” ljudet av insikten om den stundande skilsmässan. Ta en låt som ”Wedding Song”, skivans bästa och mest intensiva. På papperet låter rader som ”I love you more than life itself” och ”I love you more than blood” som en passionerad kärleksförklaring till en evig livskamrat, men när Dylan sjunger dem till ensamt akustiskt gitarrkomp går det inte att ta miste på att de egentligen är panikslaget desperata: ”Lämna mig inte, för då går jag under!” Det gör ”Wedding Song” fruktansvärt otäck och till en av de mest gripande låtar Dylan spelat in. I det sammanhanget bör även den klaustrofobiska ”Dirge” nämnas.

Hela skivan präglas av ett slags söndrighet till och med i sina mer uppsluppna stunder, och det är mycket tack vare The Band som backar Dylan här. Helt uppenbart behövde de en Dylan att tända deras gnista. De spelar med betydligt större angelägenhet (och sväng!) än vad de någonsin gjorde på de egna sömnpillren till skivor. Särskilt Robbie Robertson glänser med ett gitarrspel som kan vara det bästa han presterat i studio

HARD RAIN (Columbia, 1976)

”Hard Rain” ses ofta som ett misslyckat dokument över den magnifika och ändlöst fascinerande turnén Rolling Thunder Revue som tog en ständigt skiftande ensemble från den ena storstaden till den andra hålan under 1975 och 1976. Framför allt har många hävdat att skivan hade varit bättre om den spelats in under turnéns första år som hade en annan energi än den oskrubbade, konfrontativa 1976-delen.

Jag ska villigt erkänna att jag själv länge hade lite svårt för ”Hard Rain”. Men i och med Columbias tömningar av Dylan-arkiven, oftast utgivna som delar av den aldrig sinande strömmen av allt mer vidlyftiga utgåvor i ”Bootleg Series”, har det kommit en dubbel-CD, ”Live 1975” och en box med fjorton (!) CD, ”The Rolling Thunder Revue: The 1975 Live Recordings”. Två utgåvor med ett revisionistiskt  förmjukat ljud vilket ställt ”Hard Rain” i en annan dager. ”Hard Rain” är en mer autentisk presentation av hur Rolling Thunder-turnén faktiskt lät (jämför med de många obearbetade bootlegtejper som florerat genom åren). Den är sjavig, stökig, ohyfsad i både sound och musik. Scarlett Riveras fiol skrapar kärvt, virveltrumman låter som om man slår på en bordsskiva med en käpp. Och Dylan själv läcker adrenalin genom stämbanden. Det är turnéskavd musik i dekonstruerade arrangemang som rasar mot lyssnaren, allra mest hotfullt i en makalös ”Shelter from the Storm” och en synnerligen lättretlig ”Idiot Wind”. Vill man höra hur Rolling Thunder Revue faktiskt lät utan att hoppa över bootlegskaklarna är det ”Hard Rain” man ska ha.

SHOT OF LOVE (Columbia, 1981)

Visserligen brukar Dylan-omslag se ut som att de formgivits av någon höjdare på De synskadades riksförbund, men ”Shot of Love” har ett så ögonpunkterande fult omslag att man bara vill springa skrikande därifrån. Det gör ju folk också.

Sedan står ju Dylans pånyttfödda era rent allmänt inte särskilt högt i kurs heller. Varför har jag aldrig riktigt förstått. Man måste inte vara frälst själv för att lyssna på religiös musik (det kan ni ta från denna ateist som älskar både reggae och hårdkokt gospel).

Det verkar som att ”Infidels” (1983) fortfarande har en särställning bland fansen som Dylans bästa åttiotalsplatta efter ”Oh Mercy” (1989) men jag tycker ”Shot of Love” helt klart toppar den. Titellåten är hård gospelfunk. ”Dead Man, Dead Man” är en kaxig reggaeblues som funkar och som har ett elakt anklagande stråk. ”Every Grain of Sand” är en av de vackraste och innerligaste ballader Dylan skrivit. Att man med fördel hade kunnat stryka den mer än lovligt jolmiga ”Lenny Bruce” har ingen betydelse för skivan som helhet. Dessutom fick man senare kompensation för den fadäsen när man lade till den stormande ”The Groom’s Still Waiting at the Altar” som extraspår på skivan.

Dessutom har jag alltid gillat soundet på ”Shot of Love”, det där lite utspridda, beniga ljudet som jag tycker närmast är en utveckling av produktionen på den majestätiska ”Desire” från 1975. Den här märkliga ihåliga luftigheten ger låtarna utrymme att andas. Lösheten i soundet är perfekt för musiken som ibland nästan snavar till men där vingligheten istället blir en elegant rörelse. Jämfört med den ytterst underskattade och närmast föregående plattan ”Saved” som ofta skylls för att vara stel är ”Shot of Love” klart uppfattningsbart organisk och livfull. Och hör man inte att sången glöder måste man omedelbart kolla hörseln.

UNDER THE RED SKY (Columbia, 1990)

”Under the Red Sky” är en av de Dylan-plattor som är populärast att avsky. Många vill till och med hävda att det är den sämsta skivan herr Zimmerman har gjort – som om ”Self-Portrait”, den horribla liveplattan tillsammans med Grateful Dead (”Dylan & The Dead)”, ”Knocked Out Loaded”, ”Christmas in the Heart” och valfri coverplatta från senare år med Dylan som en oharklad Sinatra inte fanns…

Men visst, textrader som ”Wiggle, wiggle, wiggle like a bowl of soup”, ”One day the little boy and the little girl were both baked in a pie” och ”The horse is going bumpety bump” borde få vem som helst att undra vad Dylan egentligen fick sitt Nobelpris för…

Men det som nog allra mest ligger ”Under the Red Sky” i fatet är att den kom direkt efter ”Oh Mercy” som, trots att den är ojämn, var en slående formåtergång efter en svit direkt katastrofala åttiotalsskivor. Hade ”Under the Red Sky” istället kommit direkt efter ”Down in the Groove” (1988) tror jag att den skulle haft ett bättre rykte idag.

Den förtjänar helt klart att höras på sina egna premisser, och därefter omvärderas. Hör bara ”Unbelievable” som är så stunsig att den lätt skulle passa in bland de bluesigaste låtarna från Dylans tjugohundratalsplattor från ”Love & Theft” till ”Tempest” – vilket också gäller för ”10,000 Men”. Eller den hetsiga ”T.V. Talkin’ Song”. Eller den Junior Wells-spritsiga ”Cat’s in the Well”. Och jodå, till och med den latenta rockabillyn ”Wiggle Wiggle” också, trots att den är en av Dylans mest avskydda låtar.

Det man visserligen kan hålla emot skivan är Don Was tandlösa produktion. Hade han tordats ta ut svängarna mer hade det omedelbart blivit tydligt att ”Under the Red Sky” inte på långa vägar är så dålig som den påstås vara. Då hade betydligt fler hört att det faktiskt istället är en riktigt svängig liten skiva. Som i flera avseenden, om än inte alla, pekar mot senare skivor som ”Love & Theft” och ”Modern Times”.

Det finns en skiva till som jag var i valet och kvalet om hur jag skulle hantera då den delar Dylan-fansen i två läger: ”Street-Legal” från 1978. Somliga – tillräckligt många för att den inte riktigt ska platsa här – hyllar den som en av hans bästa, medan andra avskyr den på grund av soundet och arrangemangen. Och visst lät den från början ganska ingrodd och däven med sitt blås och sina tjejkörer. Men det där ändrades när den remixades i början av tjugohundratalet, när ljudbilden öppnades och geggan som låg som en hinna på alla instrumenten torkades bort. Jag har personligen alltid varit svag för ”Street-Legal”, även som den lät från början – det var trots allt en av de första Dylan-plattor jag överhuvudtaget hörde och den allra första jag hörde samtidigt som den kom. Men så bra som jag alltid tyckt att den var, så bra blev den verkligen när den mixades om. Låtarna är exemplariska (även om texten till ”Is Your Love in Vain” redan förut var i sunkigaste laget) – flera av dem så bra att de kan mäta sig med dem på både ”Blood on the Tracks” och ”Desire”; ”Señor (Tales of Yankee Power” är en av de bästa han skrivit, ”Changing of the Guards” är helt lysande, ”New Pony” låter som en gammal chain gang-låt som fått nysydda fängelsekläder i randigt svart och vitt. Texterna är bildrika, obskyra, fängslande svårutgrundliga – allt det där som textförfattaren Dylan hyllas för. Och som väl var just det han, välförtjänt eller oförtjänt, fick Nobelpriset för.

Lyssna nedan på några höjdpunkter från de fem underskattade Dylan-plattorna ovan!