av Peter Sjöblom
EXPRESSOS: ”Promises and Ties” (WEA, 1981)
Det spelar ingen roll hur många listor över de bästa powerpopskivorna jag läser, för den engelska kvartetten Expressos – utan bestämd artikel – är aldrig med på dem. Kanske för att powerpopen ofta ses som ett amerikanskt fenomen (en hållning jag aldrig begripit), men jag hittar aldrig ”Promises and Ties” på några andra listor heller. Skivan verkar helt bortglömd av alla utom några enstaka entusiaster. Det är synd, ja mer än synd, för den är smäckfull med snärtiga låtar, fulla av melodiska krokar för minnet och ett slagfärdigt sound som i grunden är new wave-igt nerstrippat men också tillåter sig sina Phil Spector-referenser, som i ”Tango in Mono” (snällt av dem att nämna MONO redan 1981!), ”By Tonight” och den helt underbara ”B Side”.
Just ”Tango in Mono” gav Expressos viss uppmärksamhet när den släpptes som en av de tre singlar som föregick LP:n. Men den tvingade också på bandet jämförelser med Blondie, vilket givetvis hade att lika mycket att göra med Expressos utsökta sinne för bra melodier som att de hade en kvinnlig sångare, Rosalind ”Rozzi” Rayner. Men Rayners röst var lite rockigare än Debbie Harrys – kanske egentligen närmare Chrissie Hynde – och det är orättvist att avfärda Expressos som några Blondie-kopior bara för att bägge hade sina rötter i sextiotalets girlgroups och perfekt utmejslade två-och-en-halv-minuters låtar. Även om det är anakronistiskt kan man också nämna Bangles när de var som snitsigast (alltså på ”All Over the Place”) och Katrina & The Waves när de var som bäst (alltså innan de slog igenom). Behöver ni få Expressos excellens ytterligare verifierad, så nämnde Elvis Costello ”Tango in Mono” till hans näst största favoritlåt någonsin, på en lista som också innehöll Billie Holiday, George Jones och Dusty Springfield! (Visserligen nämnde han även en del annat, mindre smickrande och visserligen gjorde han det för fyrtio år sedan, men ändå.)
Google flödar inte direkt över av information om bandet (AllMusic listar dem till och med felstavat som ”Expresso”) men av allt att döma kom Expressos från Aylesbury i sydöstra England. De upplöstes någon gång i samband med att ”Promises and Ties” gavs ut 1981. Kanske för att skivan inte blev den framgång den förtjänade och bandet hoppades på. Och att den inte blev det kan bero på att gruppens skivbolag WEA (numer en del av Warner-koncernen) lär ha pressat skivan i bara några få tusen exemplar. Samtliga plattans tolv låtar är skrivna av Rayner och gitarristen Miki Toldi, den Byrdsigt ringande ”There She Goes” och den stöddiga ”Kiss You All Over” med hjälp av basisten Johnnie Christo och trummis Milan Zekavica, medan den tillfällige medlemmen Nick Pyali bidrog till den lätt Everly Brothers-doftande ”Missing You Melody (The French Song)”.
Här finns inte en enda dålig låt. De flesta av dem är så bra att hade gjort sig utmärkt som singelframsidor. Hur WEA kunde försitta chansen att bättre pusha för Expressos när de hade ett sådant förstklassigt material är ett fullständigt mysterium. (Christo och Zekavica fick visserligen något av en revansch när de bildade The Escape Club som fick en amerikansk braksuccé med ”Wild Wild West” 1988, men den låten är ju helt avskyvärd. Och ändå inte fullt så vämjelig som deras hit ”I’ll Be There” från 1991…)
Att ”Promises and Ties” är så förbenat bra beror också på att Expressos hade så pass många låtar att välja bland att de lätt kunde välja bort svagare spår. Låtar som ”The End” och ”To To” är hyfsade men passade bättre på de singelbaksidor där de hamnade, medan ”Valentino’s Had Enough” är en bättre titel än låt och föstes in på soundtracket till filmen ”The Monster Club” från 1980.
Ytterligare en singel låg färdig att ges ut men frös inne, antagligen för att bandet då redan hade upplösts; ”The Hurt” (också känd som ”Hurt in Your Eyes”) vittnar om att bandet var på väg åt ett lite annat håll. Den är allvarligare i tonfallet än någonting på ”Promises and Ties”, och både den och den planerade baksidan ”Rehearsals in Hollywood” verkar påverkade av tidens postpunkströmningar. Något som inte alls klädde Expressos lika bra som deras tidigare karska uppdatering av av girlgroup-popen. Den aborterade singeln läckte ut på nätet för ett tiotal år sedan tillsammans med ytterligare outgivna låtar med halvdassigt ljud och en liveinspelning från Swansea 1981.
Men det man ska döma Expressos efter är inte något rättvist överblivet bottenskrapet utan LP:n de faktiskt gav ut. Som tur är ligger den uppe i sin helhet på Youtube – jag säger ”som tur är” för ”Promises and Ties” har aldrig återutgivits på CD. LP:n dyker iblan upp till varierande priser men är sällan så dyr att man måste bli kriminell för att ha råd med den. Bara det är ju ett tecken på hur orättvist okänd skivan är. Med tanke på hur mycket dynga som grävs upp ur musikhistoriens asklager och repriseras som någon sorts ”lost classics” kunde man ju hoppas att skivor som i alla fall är värda liknande epitet också skulle tillåtas få en chans till. Det minsta man kan begära är att ”Promises and Ties” skulle hamna högt på alla de där powerpoplistorna som hittills ignorerat den.