av Peter Sjöblom
MIKE WILHELM: ”Wilhelm” (United Artists/ZigZag, 1976)
Om jag skulle göra en lista över de coolaste sångröster jag vet skulle Mike Wilhelm absolut vara med på den. (Antagligen skulle Kaleidoscopes Solomon Feldthouse toppa denna imaginära lista.) Så det är inte mer än rätt att Wilhelm för andra gången gör entré i MONO:s artikelserie Skivor som om undan. Första gången var det med gruppen Charlatans som bara gjorde en riktig LP men som gått till historien som San Franciscos första psykedeliska band. Hur det var med psykedelian kan diskuteras – i alla fall beträffande ”The Charlatans” som mer är en uppvisning i turbofierad amerikansk musikhistoria än vad man vanligtvis förknippar med den sinnesutvidgande genren. Och även Mike Wilhelms första soloplatta hamnar i det mer rotnära facket.
Efter att Charlatans upplöstes 1969 startade Wilhelm Loose Gravel, ett bluesbaserat band som när det begav sig bara gav ut en enda, egenbekostad singel. De hann i alla fall med att bli smått ökända när Mike Wilhelm under dokumentärfilmandet av de sista dagarna på San Franciscos mytomspunna konsertställe Fillmore visade arrangörsmagnaten Bill Graham fingret. Graham tyckte det var kul nog att låta just den incidenten vara med i filmen, men han såg personligen till att Loose Gravel inte fick medverka med någon musik i den. (Tilltaget skulle under svenska förhållanden kunna jämföras med att någon hade vevat upp sitt långfinger mot Stikkan Andersson – sådan var Bill Grahams ställning som konsertarrangör på sextio- och början av sjuttiotalet.)
Mike Wilhelm var med andra ord ingen mes som svassade för överheten.
Loose Gravel spelade emellertid in fler låtar under sin livstid, och det finns senare arkivutgivningar av deras material. Första gången de presenterades på LP var på skivan ”Wilhelm” som paketerades och såldes som Mike Wilhelms solodebut. Hur mycket den nu egentligen sålde – den gavs ut i samarbete med United Artists och engelska musikmagasinet ZigZag och distribuerades enligt uppgift i begränsad upplaga enbart via tidningens postordertjänst. Det var väl inte förrän fransmännen bakom det halvdubiösa bolaget Fan Club släppte den på nytt i början av åttiotalet som den fick en vidare spridning. Och då hade skivan hunnit bli smått mytisk.
Tyvärr lyckades Fan Club kvadda känslan i det övercoola originalomslaget med sin övercoola bild på Wilhelm i sin övercoola western-mundering tagen från en gammal övercool Charlatans-affisch. Musiken var dock fortfarande lika övercool som alltid.
Visst ger skivan känslan av att vara det hopplock den är, med låtar inspelade med skiftande musikeruppsättningar vid olika tillfällen under 1971 och 1972, men den där sprattligheten är faktiskt till skivans favör. Kasten mellan kärleksfullt framförd countryrock, giftig blues och gammaldags feelgood-musik håller intresset vid liv.
Gitarrerna i ”Styrofoam” – skriven av den gamle Charlatans-kollegan Darrel De Vore – spottar bensin på öppen eld, och Wilhelms version gör slarvsylta av den som engelska Tyla Gang gav ut på singel samma år som ”Wilhelm” släpptes. ”Goin’ to Canada” är underbar mjukt rullande amerikansk folkrock. ”Black Mountain” countryrock i tvingande imperativform. Blueslåtarna på LP:ns andrasida börjar kanske lite segt men ge dem en stund så att de hinner stegras till höjder som fåntrattarna i Fleetwood Mac eller ännu värre Savoy Brown bara kunde fantisera om.
Och då har jag ännu inte nämnt bästa låten.
”Me and My Uncle” skrevs av John Phillips (t.v.) som senare skulle tälja guld med kniv i The Mamas & The Papas. Att han senare påstod att han inte kom ihåg att han hade skrivit den säger kanske en del om hur blöt den där kvällen 1963 på ett hotellrum tillsammans med Neil Young, Stephen Stills och Judy Collins faktiskt var… Lyckligtvis kom Collins ihåg låten och efter att hon nyktrat till och gett ut den på skiva nästföljande år letade den sig vidare till ett flertal andra artister som införlivade den i sina repertoarer, bland dem Grateful Dead och John Phillips själv. Men det spelar ingen roll vem som skrev den och vilka som spelat in den för den är utan snack Mike Wilhelms. Med ett flyhänt gitarrplock och de gnäggande hästar, pistolskott, saloonstoj och sensmoralsstråkar som illustrerar texten berättar han en mordhistoria i western-miljö (som har vissa likheter med Jim Reeves bästa, kanske enda riktigt bra låt ”Partners”). Med en låt som ”Me and My Uncle” är det lätt att förlåta Wilhelm för skivans enda riktiga blamage ”Junko Partner”, en riktigt sugig version av den gamla New Orleans-låten som inleder plattan.
Mike Wilhelm cementerade sin position som undergroundlegend när han 1978 gick med i San Francisco främsta rock’n’roll-band Flamin’ Groovies. Som på sin numera klassiska powerpop-platta ”Shake Some Action” (1977) gjort en cover på Charlatans låt dystert drömska ”I Saw Her”. Cirklar sluts och allt hänger samman.
Mike Wilhelm är fortfarande aktiv och har gett ut flera soloskivor – ingen av dem lika bra som ”Wilhelm”. Han driver också en generöst fyllig Youtube-kanal där han publicerar egen musik. Det finns också en fin tevesession för lokala tevestationen Girl George TV Show från 1978 för allmän beskådan på Youtube där Wilhelm bland annat gör ”Me and My Uncle”.